Per Ahlmark: varför kritiserade Olof Palme inte Maos massmord?

Per Ahlmark är död. Hans kritik av det ”galna halvseklet” med vurmen för folkmord och diktatur i stora delar av vänstern var korrekt. Hans kritik av Olof Palmes högst selektiva kamp för folks frihet var korrekt. Hans fokus på demokrati och konstaterande att demokratier inte krigar mot varandrs också. Men tyvärr berörde han sällan de tendenser som finns i demokratier, t.ex Usa och Israel, att tidvis försöka förstöra sig själv o stötta massmord.

Detta trots att hans böcker ironiskt nog handlar om detta fenomen i Sverige.

Men det är en annan historia.

Denna text handlar om det han kallade ”omvänd rasism” ur boken Det Öppna Såret 1997.

Omvänd rasism var för honom att påstå att t.ex afrikaner inte var mogna för demokrati. Eller att blunda för massmord av nån sorts falsk respekt för människor i andra kulturer. ”Varför ska asiater, latinamerikaner och afrikaner behöva leva i skräck? Känns piskans slag mindre på deras ryggar?”

Att vara Socialdemokrat är för mig att kunna kritisera mitt eget parti och dess företrädare, för något fel det/de gjort. Olof Palme gjorde mycket bra men stödde en hel del diktaturer också.

Om vi inte lär av historien upprepar vi historiens misstag!

*****

”Under alla Palmes år i politiken behärskades Kina av Mao Tse-tung och dennes efterträdare. De slog sönder landets ekonomiska och sociala struktur och byggde i stället historiens största totalitära stat. Kommunisterna där mördade fler människor i democide än någon annan regim efter andra världskriget .

Terrorvågorna gick över Kina från ungefär den tid då Palme började arbeta i Kanslihuset och fortsatte under hans år som partiledare. Det har slagit mig att jag aldrig sett någon utförd och utförlig kritik från Palme av t ex svälten och den ekonomiska katastrofen under ”Det Stora Språnget”, terrorn mot opponenter och intellektuella under kulturrevolutionen, eller Laogai (det kinesiska Gulag).

Jag har läst mängder av utrikestal och artiklar av Palme, åtskilliga samlade i böcker av honom själv eller hans supportrar. Här finns inga tydliga påminnelser om eller varningar inför det ofantliga lidandet och förtrycket i Kommunist-Kina.

Kanske har jag missat något. Men om Palme ville ha genomslag för ett fördömande så visste han hur det skulle gå till: en uppseendeväckande formulering, ett viktigt forum (t ex partikongress eller riksdag), upprepning av synpunkten i ännu några anföranden.

Varför var han så tyst om Kina? Var Palme fascinerad av det väldiga experimentet i öst, där han trodde att ett land, förött av inbördeskrig, försökte få igång en ekonomisk utveckling med helt nya och okända metoder? Eller ogillade han maoisternas fanatism men utan att våga bortse från möjligheten att det kanske – i bästa fall, på lite sikt, med en smula tur – kunde komma något gott ur den sociala omdaning som Mao ledde?

Eller var det främst tidsandan som påverkade honom? Såg han framför sig politiska risker och mängder av fientliga artiklar i Sverige om han direkt hade utmanat Maos lärjungar här?

Var Palme, som så ofta annars, påverkad av den ”förståelse”, som okunnighet i förening med värderelativism kan leda till? Eller är en delförklaring långt mer trivial (och i dag i många länder nästan normal): man retar inte regeringen i världens största potentiella marknad?

Min gissning är att Palme inte såg några möjligheter att ta politiska poäng i Sverige på att kritisera Kinakommunismen.

Under den första perioden som statsminister ville han fokusera sina omdömen om östra Asien på USA:s krig i Indokina. Och när USA dragit sig ur Vietnam var de kinesiska omvälvningarna inte lika spektakulära som tidigare. Det var oklart hur landet skulle utvecklas efter Mao.

Däremot är det tydligt att Olof Palme blev offer för en viss typ av fördomar, som blomstrade under många år efter 1968. De kan kallas för omvänd rasism. Fri- och rättigheter, som vi anser självklara för Sverige, Västeuropa och Nordamerika, kräver vi inte för nationer och folk i Tredje världen när de trakasseras eller terroriseras av ”sina egna”.

När araber massdödar andra araber blir det sällan protester. När kineser skjuter kineser med nackskott är det vad man kan vänta av det folket. När kubaner kastar andra kubaner i fängelse har de säkert skäl, som för dem är tillräckliga.

Det är intressant att följa ett antal svenska intellektuella, som ständigt skriver på upprop för att skydda det fria ordet här hemma. De tycks ofta ha sett nertrampandet av det fria ordet i Tredje världen som något naturligt, åtminstone om förtryckarna var ”progressiva”.

Deras ”förståelse” innebär ett påstående: demokratins rättigheter är inte särskilt viktiga för u-ländernas folk. Det finns en cynism här som påminner om kolonialtidens idéer. Demokrati passar inte alla, ansåg kolonialmakterna på 1800-talet, ty infödingarna är alltför primitiva. De är ännu inte mogna för frihet.

På liknande sätt har mängder av västerländska socialister efter 1968 sett det som naturligt att vänsterregimer i Tredje världen bygger på enpartisystem, eller auktoritärt styre i annan form. Skillnaden är naturligtvis att de europeiska makter, som hade kolonier i andra världsdelar, förr ansåg det givet att de själva skulle fylla ”fostrarens” och förtryckarens roll.

Massor av marxister och socialister har under senare årtionden sett diktatur som ett rimligt tillstånd – om nämligen det förtryckande partiet har sina rötter i den stat som förtrycks.

Men grundtanken har förblivit densamma: vissa underutvecklade nationer kan (eller bör) inte styras demokratiskt. Västerländsk parlamentarism passar inte dem. Deras idévärld eller utvecklingsnivå gör ”upplyst despoti” nödvändig.

Så har tyrannerna i ett antal u-länder fått massor av medlöpare i den fria världen.

Den omvända rasismen innebär alltså att man låtsas förstå främmande kulturer medan man i själva verket sprider vidskepliga föreställningar om dem. Man inbillar sig – uttalat eller underförstått– att deras politiska system bör respekteras i den meningen att det förtrycksmönster som de vant sig vid bör godtas.

Ofta görs forna kolonialmakter eller kapitalismen ansvariga för den korruption och förnedring, där dagens inhemska förtryckare är de främst skyldiga.

När P O Enquist skulle motivera varför han jublade så mycket efter att Pol Pot deporterat befolkningen i Kambodjas städer, skrev han detta:

”Det finns en viss typ av fast, obönhörlig moralism som bara är ett utslag av kulturimperialism; vi direktöversätter våra värderingar till andra kulturer och finner att de andra är mindervärdiga om de inte varit läraktiga och anpassat sig till vårt sätt att se.” (Expressen 9/6 1975)

Underförstått här är att lidandet är mindre när kambodjaner massdödar andra kambodjaner än när liknande massakrer sker i Europa. Alltså bör vi inte protestera; kritik är ju ”kulturimperialism”.

Det som har hänt, påstår Enquist i samma artikel, ”lär oss kanske till sist vikten av att inte alltid använda våra måttstockar, lär oss vikten att försöka lyssna, försöka förstå”. Det är en god beskrivning av den värderelativism, som socialister ofta praktiserat inför fattiga länder.

Enligt min mening är det motsatsen som vi borde ha lärt oss: att tillämpa ungefär samma måttstockar. Varför ska asiater, latinamerikaner och afrikaner behöva leva i skräck? Känns piskans slag mindre på deras ryggar? Är deras ångest när pistolen pressas mot bakhuvudet mer uthärdlig än när européer mördas på samma sätt? Plågas inte kubaner eller kambodjaner när de skiljs från sina familjer, eller ser sina kära bli misshandlade?

Någon kan tycka att de frågorna är demagogiska. Jag ser dem tvärtom som problemets kärna. Just konkretionen i dem visar eländet i den omvända rasismen.

Inte var Olof Palme lika otäckt tydlig i sin värdeskala inför till exempel Kuba som P O Enquist var inför Pol Pot. Men Palme kunde ha frågat sig – och frågat Castro – om ett nytt förtryck verkligen var det enda alternativet till Batistas. Var Kuba – av historien, naturen, ekonomin eller Gud – dömt till diktatur medan grannen Costa Rica i många år hade praktiserat demokrati?

”Det bästa sättet att påverka dessa rörelser är antagligen det vi valt – att hjälpa dem på deras egna villkor”, påstod Palme i Med egna ord (1977).

”På deras egna villkor!” Denna tanklösa klyscha, som ständigt skanderades under det galna kvartsseklet, glömmer alltid att fråga: på vems villkor? Eller rättare sagt: vilka har fastställt villkoren? Har vietnameserna, kineserna, syrierna eller kubanerna själva valt att bli förtryckta? Eller har Partiet och Ledaren valt för dem?

Palme skulle aldrig på Husaks tid ha sagt att vi ska stödja Tjeckoslovakien ”på deras egna villkor”. Där stödde han de förtryckta tjeckerna och slovakerna på demokratins villkor. Men när det gällde folken i ett antal auktoritärt styrda u-länder var hans attityd en helt annan.

Jag är alltså övertygad om att den omvända rasismen starkt bidrog till Palmes likgiltighet inför den kinesiska katastrofen. Uppenbart är att den totalitära hetsen och massornas lidanden i Kinknappast engagerade honom. Några avskyvärda avrättningar i Spanien lyfte han fram med en våldsam protest; några tiotal miljoner människor, som Kina dödade av politiska skäl, var han tyst om.

Också så kunde den selektiva diktaturkritiken te sig.”

Ps

Jag har också försökt hitta uttalanden av Palme om Mao. Om någon av läsarna hittar nåt får ni gärna kontakta mig på Fb.