Sen när blev Ivar Arpi positiv till hedersvåld?

Ivar Arpi la ut ett inlägg igår kväll på Facebook som försvann i morse. Det är ett minst sagt anmärkningsvärt inlägg av Arpi, som gör en stor poäng av att säga att han är mot hedersvåld. Inlägget är positivt till hedersvåld, eller iallafall vissa former av hedersvåld.

När fotbollspelaren Zidane slog ner Materazzi 2006 för att han kallade Zidanes syster en ”hora” gjorde han rätt, anser Arpi. ”Han har iallafall sin heder i behåll”.

Vad exakt Arpi menar med detta inlägg lär vi få se i ett kommande nummer av Svenska Dagbladet. Jag publicerar inlägget här. Det han beskriver är nämligen en del av hedersproblematiken. Troligen inser inte Arpi det, vilket är ganska avslöjande om kunskapsnivån om hederskultur hos SvDs Ivar Arpi.

”Inget ont om Zlatan, men för mig förblir fransmannen Zinédine ”Zizou” Zidane världens bästa fotbollsspelare. Vilken spelglädje! Vilken intelligens! Jag påmindes om Zidane, eftersom han vann Champions League för tredje året i rad, nu som tränare för Real Madrid.

Tyvärr smutsades hans eftermäle, enligt många, ned av en incident i VM-finalen mot Italien 2006. När Italiens Marco Materazzi drog honom i tröjan kunde man se hur de utbytte några ord, plötsligt skallade Zidane honom i bröstet. Eftersom det är fotboll ramlade Materazzi ihop som om han hade blivit skjuten av en kanon. Zidane fick rött kort och Frankrike förlorade på straffar. Hur i hela friden kunde världens bästa fotbollspelare bete sig så när VM-guldet stod på spel?

I videon kan man se hur Materazzi drar Zidane i tröjan, varpå denne svarar: ”Om du vill ha min tröja, kan jag ge den till dig efteråt”. Materazzi, som visste vem han talade med, svarade då ”Jag föredrar den hora som din syster är”. Enligt Zidane förolämpades även hans mamma.

Gjorde Zidane då fel som skallade Materazzi? Många sportjournalister verkade ense om det i alla fall. I SvD skrev man att tårarna över hans öde var ”obegripliga” (SvD 30/7 –2006). Fotbollskommentatorn Ralf Edström tyckte att Zidane borde bli av med guldbollen (Expressen 21/7 –2006). I GP var man oförstående och kallade det för ett ”hjärnsläpp” (GP 11/7 – 2006). Andra länders journalister var på det stora hela lika fördömande.

Många trodde först att Materazzi hade sagt något rasistiskt – Zidane är berber – och då var så gott som alla ense om att det var hemskt. Skulden låg då på Materazzi, snarare än Zidane. När det framkom vad som faktiskt sagts ändrades bilden. Men hur kan det vara värre att förolämpa någons hudfärg eller etnicitet, än att förolämpa någons familj? Jag har aldrig kunnat förmå mig att anse att det var fel av Zidane att skalla Materazzi, även om jag verkligen har försökt. Vissa saker kan bara inte få passera ostraffat (pun intended eftersom Frankrike förlorade på straffar…).

En opinionsmätning publicerad i tidningen Le Parisien visade att 61 procent av fransmännen stöttade Zidane och hans danska skalle (SvD 13/7 –2006). Fyra år senare fick han fick frågan om han skulle kunna tänka sig att be om ursäkt till Materazzi. ”Aldrig. Det skulle vanhedra mig. Jag skulle hellre dö”. Såhär sade hans mamma: ”Hela vår familj är sorgsna att Zidanes karriär avslutas med ett rött kort, men han har i alla fall sin heder i behåll. Vissa saker är större än fotboll.”

Jag håller med mamma Zidane.”

Ps

På lördagen efter publicerade Arpi ett försvar för hederskultur i SVD.

Fallet återges i den nyutkomna boken ”Why honor matters” (Basic Books, 2018) av filosofen Tamler Sommers. I takt med att staten upprättat sitt våldsmonopol har även synen på rättvisa förändrats. I regioner, eller tidigare i vår egen historia, där hederskulturen är intakt är rättvisa något personligt. Rättvisa är att återställa balansen mellan två parter. Brottsoffret måste känna att rättvisa skipas.

Sommers menar att något har gått förlorat i processen där hederskulturen konkurrerades ut av värdighetskulturen. I stället för att ta saken i egna händer förväntas man i vår del av världen delegera rättsskipningen till en högre instans…

Alla som har koll på populärkulturen vet att hämndhistorier är omåttligt populära. Och i dem är hämnden personlig – en film om hämnd där offret får vara med i en långdragen domstolsprocess utan möjlighet att konfrontera gärningsmannen, skulle knappast hamna på någon topplista.
Reparativ rättvisa flyttar fokus från brottslingen till brottsoffret. Men det kan också, i bästa fall, få gärningsmän att förstå vidden av deras gärningar. Ge ett mänskligt ansikte till offret.

Den mesta forskningen på området pekar också på att brottsoffer återhämtar sig bättre efter att ha genomgått en reparativ medlingsprocess.
Hämnden kan bara vara ljuv om den är personlig. Rättvisan är inte blind. Kanske kan man plocka russinet ur kakan och genom reparativ rättvisa åter göra brottsoffret centralt.

Annonser