Den arga sossen 1: om den sjuka sjukförsäkringen

”Hälsas sålunda en ny socialhjälpslag med största tillfredsställelse, måste man dock konstatera, att lagen icke betyder allt. Viktigast är de människors inställning, vilka skall föra lagen ut i levande livet. Viktigt är också att socialhjälpslagen får en sådan utformning, att dess förmåner utgår som om det vore en socialförsäkring. Låt med andra ord förmånerna bli en rättighet och inte någonting förnedrande att mottaga!” /Birger Andersson, S, 19/1 1955 riksdagens första kammare

Socialdemokraterna har i dagarna genom Annika Strandhäll låtit meddela att partiledningen och regeringen upptäckt att ”vi har det tuffaste regelverket” för sjukförsäkringen i hela EU. ”Vi har under en tid sett att vi har bekymmer med sjukersättningen, vi har en väldigt låg andel som beviljas ersättning idag”. Jag undrar hur det kommer sig att det tagit så lång tid för regeringen att se det uppenbara?

Ironiskt lagda personer brukar ibland säga om Socialdemokraterna att det är partiet som vill fördela kakorna rättvist, men inte bakugnarna.  Jag tänkte på den idag när jag såg Annika Strandhälls ord om att regeringen upptäckt att det är bekymmersamt att en låg andel beviljas sjukersättning.

Det här som Strandhäll sa idag, det visste visste mitt parti redan 2006. Men man släppte ändå rapporter från departementen om att man måste dra in och spara på sjukförsäkringarna, genom att få folk att jobba. ”Arbetslinjen” kallade man det i S- regeringens rapporter. Alliansen vidareutvecklade S förslag och snodde begreppet ”arbetslinjen” från mitt parti. De skapade Fas3. Och sjukförsäkringarna blev allt sämre. Det fanns gapande glupande hål i trygghetssystemet. S avvecklade Fas3 efter 2014 men fortsatte dra in på sjukförsäkringarna och LSS. Hela tiden visste de, det Strandhall nu säger.

Tänk. Det är snart åtta år sen valet 2010, då hundratusentals svenskar läste och delade Klamydiabloggens inlägg: ”Sveket”.  Läs gärna det igen. Det handlar om en människas öde. En person som var så sjuk att hon aldrig mer kan jobba, men Försäkringskassan och Socialtjänsten krävde att hon skulle jobba.

”Efter 30 år som tandhygienist blev hon för fem år sedan plötsligt trött. Utseendes åldrades och förändrades snabbt. Efter att hennes läppar, öron, käkar och fötter växt till onormal storlek konstaterade läkare att hon lider av en svår sjukdom och aldrig kommer kunna arbeta igen. Trots detta vill Försäkringskassan att hon ska söka jobb – och socialtjänsten kräver att hon säljer sin lägenhet.” (källa)

Vi var många, många många som visade på problemen och som rekommenderade Socialdemokraterna att lyfta socialförsäkringsfrågorna och bristerna i sjukförsäkringarna i valrörelsen. ”Om S gör detta kommer ni lätt att slå ut Alliansen. Se vilken ilska som finns över bristerna i sjukförsäkringarna” sa vi. Men S tog nästan inte alls upp frågan. Det var tyst som i graven.

”Till och med när det höll på att vända något i samband med den omtalade ”klamydiabloggen” så lades mer krut på att häckla och håna medierna och journalisterna än på att berätta om hur det skulle ha hanterats i ett socialdemokratiskt samhälle. Momentum hade förlorats och de som skulle kunnat utgöra en medial motvikt mot en tänkbar borgerlig mediahantering föll ner i ett allmänt gnäll utan hoppfullhet och tillförsikt om sin egen kraftfullhet trots att de gärna påpekade just denna kraft i tal i egen sak.” (Källa Erik Laakso, då Socialdemokrat)

Nya lösningar!

Sjukförsäkringen kostar pengar. Det kan man hantera genom att skära ner i ersättningarna för de som behöver hjälpen, eller genom att komma upp med nya lösningar, som gör folk friskare. Det är tyvärr så att det är lättare att ta strid mot de som redan ligger, så Alliansen och Socialdemokraterna har valt den senare lösningen.

Men vad hade man kunnat göra? Massor. Det finns många människor med bra ideer i och kring vårt parti. Om vi bara vågade fråga…

Arbetsmiljö

Pratar vi arbetsmiljö hade man kunnat ta strid med näringslivet och (och det allmänna) för bättre arbetsmiljö. Bättre kontroller och regleringar. Hårdare böter om man bryter mot arbetsmiljölagarna men stora vinster för den som följer lagarna Som min vän Thabo Muso uttryckte det idag.

”Någon form av diversifierade arbetsgivaravgifter där man jämför arbetsplatser inom samma bransch utifrån ett slags index. De med bevisligen bra arbetsmiljö betalar mindre i arbetsgivaravgifter och vice versa.”

Sjukförsäkringar

Pratar vi sjukförsäkringar hade man kunnat ge var person som är svårt sjuk eller utbränd en kontakt som samordnar all myndighets- och vårdkontakt för denne. Inte en god man utan en samordnare. Alla som vet hur utbrända har det vet hur de får svårt att hantera sånt här. Man hade kunnat korta sjukskrivningstiden med år och månader genom en sådan enkel lösning. Kombinerat med fler lösningar för rehabiliterande arbete (samarbete med bondgårdar t.ex.) och kortare väntetider inom psykvården och kanske psykologer som gör hembesök, hade man kunnat korta tiden ännu mer.

Flexibilitet

Dagens arbetsmarknad är så absurt inflexibel. Staten måste hjälpa arbetsmarknaden att bli mer flexibel. Många skulle kunna jobba om det bara fanns en säng nära dem som gör att de kan lägga sig och sova några timmar på jobbet. Återigen så kanske staten kan hjälpa staten lite på traven? Och det måste vara meningsfulla riktiga jobb, inte att slicka igen kuvert eller sortera skruvar.

6 timmars arbetsdag och en sjätte semestervecka

6 timmars arbetsdag. Inte som en lag imorgon eller i övermorgon, men som en målsättning. Det var 45 år sen sist vi fick en arbetstidsförkortning. För över hundra år sen var målet 10 timmars arbetsdag, vi fick en sådan lag sen. Sen blev målet 8 timmars arbetsdag. På 30-talet var målet semester, två veckor, det blev lag efter en tid. Sen kortade man vårdpersonalens arbetstider. Från och med 50talet hade man som mål 5 veckors semester och 5 dagars arbetsvecka. Det fick man stegvis. På 60-talet skippades lördagen som arbetsdag. på 70talet fick man den sista semester veckan. Sen har inget gjorts på 45 år.

Med datoriseringen har vi möjlighet att fortsätta denna utveckling. 4 dagars arbetsvecka eller 6 timmars arbetsdag, vore ett bra mål. Gärna en sjätte semestervecka också.Precis som under alla tidigare förändringar kommer en del att skrika högt att ”vi inte har råd” eller att ”men folk kan redan idag välja att jobba mindre, gå bara ner i tid”. Det sa man när pionjärerna pratade om att gå ner till 12 timmars arbetsdag i gruvorna redan på 1800-talet. Men samhället behöver visioner. Och det är dags att vi värderar fritiden högre än vi gör. Det blir ett hälsosammare samhälle om vi har råd och tid att vara lediga.

Hur får man ner kostnaden på det här sättet? Jo, genom att få en friskare befolkning!

Etc etc…

Det är där det där uttrycket med kakorna och bakugnarna kommer in. Vi ska inte bara fördela kakor till alla. Vi måste se till att människor har möjlighet att baka själva, och se till att bakugnarna är fördelade så att alla kan göra det. Exemplen på förslag kan göras långa. Otaliga förslag har luftats i debatten sen den kom igång 2005-2006. Vid valet 2010 valde S att inte välja de väljare som var oroade över krisen i sjukförsäkringen. Alla de hundratusentals som läste och delade ”Klamydiabloggens” brev… Kanske förlorade S valet på grund av den relativa tystnaden? Det är ju bra att partiet säger sig vilja göra något nu. På ett sätt visar det att partiet lite senkommet inser att det måste lyssna på de väljare som är oroliga för krisen i sjukförsäkringarna.

Men jag tänker lite längre än så. Jag funderar självkritiskt… Det behövs lite intern självkritik inom Socialdemokratin. Hur kom det sig att det dröjde 13 år för partiet att se att sjukförsäkringen slog mot de svaga? Och varför låter vi de som skapade problemen formulera förslagen för ny politik?

Jag är glad att vi äntligen ska göra något åt soppan i sjukförsäkringarna. Men det känns inte tryggt att de som skapat krisen är de som nu ska ”lösa” krisen. Hade man inte kunnat plocka någon av de som varnade för att Socialdemokraterna och Alliansen var på fel spår? De kamrater som varnade för krisen är och ville att partiet skulle byta väg är i detta läge mer värdefulla för oss än diamanter och guld. Synliggörs de? Får de upprättelse för att de varnat? Får de ens bidra till den nya politiken?