Det är både kris och inte kris samtidigt i Sverige

Debatten är polariserad idag. Om vi tar debatten om vården och omsorgen som ett exempel och debatten om brottsligheten som ett annat exempel ser man tydligt polariseringen. Å ena sidan har vi de som säger att det är vårdkris och omsorgskris och å andra sidan de som säger att vi inte alls har en sån kris, det är bättre än någonsin. Å ena sidan de som anser att Sverige blir otryggare och att brottsligheten ökar, och å andra sidan de som säger att Sverige är tryggt, och att brottsligheten minskar.

De som säger att vården och omsorgen är bättre än någonsin har inte fel. Inte heller de som säger att brottsligheten minskar. För det har den utan tvivel. Men ändå är det fel att bara avfärda de som är oroliga över brottslighet eller situationen i vården och omsorgen. Det kan nämligen mycket väl vara kris trots att det blivit bättre, och dessutom måste man ta människors oro för att det kan bli sämre på allvar, för det kan det, det visar historien tydligt.

Jämför man med t.ex. vården och omsorgen 1975 är det mycket bättre idag. Fler har bättre hemtjänst, långvården är borta, personer med funktionsnedsättningar har fått ett liv med datarevolutionen och LSS, vi behandlar mentalt funktionsnedsatta så oerhört mycket bättre än för 43 år sedan. Sjukhusvården har förbättrats massivt och kan rädda fler liv. Psykvården är bättre, tänk er bara att något sådant som utbrändhet faktiskt anses vara en sjukdom. Ordet fanns inte ens för 43 år sedan.

Så Sverige har blivit bättre, och detta under både Alliansens och sossarnas styre. Valrörelsernas retorik om att Sverige skulle kollapsa om si eller så kom till makten inträffade inte.

Men det betyder inte att vi inte ska ta de som är rädda för kris i vården eller kris i omsorgen på allvar. Det är det oförskämt att bemöta människors oro med en översittar attityd att ”lilla gumman, du har fel då du anser att det finns en kris inom omsorgen, det har aldrig varit så bra som nu”. Tyvärr är det ofta så politiker bemöter folk som uttrycker oro. Jag har vid flera tillfällen sett politiker i mitt eget parti, Socialdemokraterna, möta människors oro på detta sättet och det är okonstruktivt.’

Våra landstingspolitiker i Kalmar län har en tendens att bemöta kritik och oro på det sättet. De gör det genom att rada upp fakta om hur bra det går och genom att jämföra med hur det var för 40 år sedan. problemet är bara att det inte lugnar de människor som har oron. För de ser hur lång kön till psykvårdens hjälp är, eller hur vissa brister i cancervården ser ut. Jag har sett hur en del av våra kommunpolitiker ute i landet agerar också. De kan säga samma sak om omsorgen i de kommuner de styr över, !du har fel, det är bättre än någonsin”, men det tröstar och lugnar inte en orolig anhörig som försöker få in sin gamla mamma i en av de få platser som finns för demensboende i kommunen.

Vi måste kunna möta oro genom att säga att vården och omsorgen blivit bättre, men att det finns stora brister och mycket att göra ännu. Och vi måste kunna lyssna på människor med oro och göra en mental notering om det de säger, för de brister de pekar ut kan vara sånt vi måste fixa till och förbättra.

Framför allt måste vi ta oro på allvar för att vi vill att vården och omsorgen ska bli bättre. De som skrek högt om kris i vården på 70talet hade nämligen inte fel. Även då hade vården och omsorgen blivit jättemycket bättre jämfört med 1930. Men de som pekade på att funktionshindrade borde ha rätt till frihet, att psykvården måste gälla alla eller att hemtjänsten måste bli bättre, hade inte fel för det. Inte heller hade långvårdens kritiker fel, då de pekade på det ovärdiga i att spärra in älfdre och dementa i salar med upp emot 10-12 i varje rum. På 70talet bemöttes långvårdens kritiker nämligen med ord om att ”lilla gumman, du har fel då du anser att det finns en kris inom omsorgen, det har aldrig varit så bra som nu”, precis som nu. Det var som en bekant på Facebook skrev. ”Jag har levt med vårdkris sen 1960talet och på något sätt har jag överlevt.” Korrekt, vi har pratat om vårdkris sen dess.

På sikt står Sverige inför en befolkningskris. (Läs denna artikel från ETC i ämnet.) Det gör att det verkligen är akut att hitta nya lösningar på hur vi hanterar det stora antalet äldre.

På samma sätt förhåller det sig med brottsligheten. oron för bilbränder och gängmord och sexuella trakasseringar och annat måste tas på allvar. Ta sexuella trakasserier som exempel. Man kan inte ens jämföra nu med 1975. Så mycket som då betraktades som vardagsmat som kvinnor får tåla, ses idag som något brottsligt eller iallafall samhälleligt förkastligt. Då fick kvinnor tåla en hand på bröstet då de gick ut på dans, eller en hand mellan benen. Det var bara så det var. Och klädde man sig i kort kort och gillade sex fick man ju skylla sig själv om man blev våldtagen. Världen har blivit bättre. (På samma sätt som världen hade blivit bättre 1975 jämfört med 1930. (1930 var våldtäkt inom äktenskapen inte ett brott ens, och homosexuella sattes i fängelse.)

Som politiker måste du kunna visa på fakta och samtidigt kunna bemöta folks oro på ett vettigt sätt.

Även om kvinnors frihet blivit ojämförligt mycket större under 1900talet betyder inte det att vi ska tolerera sexuella trakasserier idag. Även om brottsligheten gått ner betyder inte det att oron för gängkriminalitet och skjutningar är fel . Barns situation är bättre än 1950talet, det betyder inte att vi bör blunda för hedersförtryck eller problem i hur vi hanterar brott mot barn idag.

Politiker vid makten, oavsett partifärg, är bra på att försvara sin egen makt och avfärda kritik. Men de är ofta inte så bra på att lyssna på människors oro eller att ta kritik och varningar om problem på allvar. Om vi ska göra något åt polariseringen i samhället måste politikerna bli bättre på detta. Man måste kunna visa på fakta, att det blivit bättre, utan att avfärda oroliga människor. Tvärtom de som pekar ut problemen är guld värda, för vi vill väl alla att samhället ska bli bättre?!

Men alarmism är inte lösningen heller. Det värsta som kan ske är faktiskt att politiker glömmer fakta om hur Sverige ser ut och hur bra det faktiskt blivit här och börjar skrika högt att Sverige går under. Det är inte konstruktivt för fem öre. Tyvärr är responsen på politikers ord att ”det är bättre än någonsin, det finns ingen kris”, ofta att skrika högre om att ”harmageddon är nära, Sverige dukar under”.

Frågan är bara hur vi får politiker att sluta polarisera så mycket och agera mer konstruktivt? För att ta mitt parti som exempel: Hur får vi fram Socialdemokrater som då de är i maktställning inte går i försvarsställning varje gång nån påtalar problem i samhället utan kan agera mer förnuftigt?

 

 

 

 

 

 

 

Annonser