Om samtyckeslagen och det där med klara och tydliga ja och nej.

Vår sexuella kultur och könskultur innehåller en hel del konstiga kvarlevor från en gammal tid. En av de är idén att kvinnor inte ska verbalt uttrycka sig klart vad de vill ha, utan prata ”indirekt”. Det är en kvarleva från den patriarkala tid då det ansågs ”ofint” att kvinnor pratar om sex med män och från den tid då kvinnans sexuella behov ansågs vara oviktiga.

I grunden är jag för en samtyckeslag. För att den fastställer att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Men det domstolarna kommer att få arbeta med är de svåra gränsfallen. 

Vad gör man då en part inte anser sig ha fått klara och tydliga besked utan vad som är ja eller nej, utan kanske anser att de fått både signaler som tyder på ja och nej.

Jag stöder helt en samtyckeslag. Men domstolar kommer aldrig att döma personer som försöker ha sex om de inte fått klara signaler. 


Aziz Ansari

Ett exempel på detta rör exemplet Aziz Ansari (Se länk och länk) i USA som försökte få en kvinna att ha sex som han bjudit hem. 

Kvinnans berättelse är full av saker som tyder på att kommunikationen brustit rejält. Hon säger att hon skickat många icke verbala signaler att hon inte ville ha sex, men i hennes berättelse finns det sånt som kan ses som signaler på att hon ville (att hon var naken t.ex.). Framför allt sa hon inte nej, inte förrän efter lång tid.  Det har fått många att kritisera Ansari. Men flera påpekar att även kvinnan bär ett ansvar.

If you are wondering what about this evening constituted the “worst night” of Grace’s life, or why it is being framed as a #MeToo story by a feminist website, you probably feel as confused as Mr. Ansari did the next day. “It was fun meeting you last night,” he texted.

“Last night might’ve been fun for you, but it wasn’t for me,” she responded. “You ignored clear nonverbal cues; you kept going with advances. You had to have noticed I was uncomfortable.” He replied with an apology.

Read Grace’s text message again.

Put in other words: I am angry that you weren’t able to read my mind.

(…)

I am a proud feminist, and this is what I thought while reading Grace’s story:

If you are hanging out naked with a man, it’s safe to assume he is going to try to have sex with you.

(…)

But the solution to these problems does not begin with women torching men for failing to understand their “nonverbal cues.” It is for women to be more verbal. It’s to say: “This is what turns me on.” It’s to say “I don’t want to do that.” And, yes, sometimes it means saying piss off.

The single most distressing thing to me about Grace’s story is that the only person with any agency in the story seems to be Aziz Ansari. Grace is merely acted upon. (Källa)

Kvinnan ifråga borde nog fundera över varför hon har svårt att säga nej och börja bearbeta det.

Feministisk självförsvar brukar ha bra övningar i att våga säga nej.

Till Ansaris försvar så avbröt han allt så snart hon för första gången sa nej den kvällen. Jag säger inte att han betedde sig rätt. Hur tydliga de icke verbala signalerna var kan man undra. Som hon beskriver dem verkar de ha varit ganska tydliga. Men om de var det vet ingen av oss. Vi var inte där.

Det vi har är bådas berättelse. Hon sa inte nej, förrän efter lång tid och då hon sa nej avbröt han allt. Det är båda överrens om.

Den könskulturen vi har har traditionellt grundats på att män ska vara de aktiva och kvinnor till de passiva. Det gör att oftast kvinnor hamnar i situationer då de aktiva, dvs männen, förväntas läsa tankar. Men även män kan hamna där. Jag har varit där.

Även jag har inte varit tydlig med vad jag velat.

Jag gick hem till en tjej som ville ha sex en gång och hon var på som tusan, men jag var inte tydlig med vad hon ville. Inte förrän hon stoppade kuken i sin mun sa jag nej. Det var klantigt av mig. Men jag var ganska oerfaren då. Jag ville ha hångel men inte sex. Så det blev nog lite dubbla signaler. Jag har för övrigt haft sex också utan att vilja ha sex också. För 20-25 år sen. Men jag klandrar mest mig själv att jag inte sa nej.

Jag känner en man som inte ville ha analsex med en kvinna han träffade. Bara normal sex. Hon var på hela tiden och la inte märke till de icke verbala signalerna utan gnuggade sig med rumpan mot honom hela tiden. Till slut gick han bara och kvinnan förstod inget av vad som hade hänt. När jag pratade med båda efteråt visade det sig att han mådde illa av analsex men hade inte sagt tydligt ifrån att han inte tyckte om analsex. Han hade inte heller sagt nej. Hon var kåt och såg inte signalerna och var tydligen van vid att man inte pratade rakt upp och ned till varandra vad man ville ha sexuellt. Men även han gjorde fel, han sa inte klart och tydligt ifrån vad han ville och inte ville.

Tyvärr lever vi i en kultur där vi inte ännu pratar tydligt om vad vi gillar sexuell och vad vi vill innan vi har sex och där man ofta anser att män, men även ganska ofta kvinnor, ska vara tankeläsare. Dessutom lever vi  i en kultur som ännu lider av de gamla föreställningarna att kvinnor är passiva och män aktiva.

Om kvinnan formats för mycket av omvärldens ideer att hon ska vara passiv har hon ett problem. Då får hon ofta svårt att säga ett tydligt ja eller ett tydligt nej. Det finns mängder av kvinnor som t.ex inte kan säga ja till sex tydligt. Både deras ja och nej spretar betydligt. 

Om man förutsätter att samtycke är ett tydligt ja blir det lika problematiskt som då man förutsätter att samtycke är ett tydligt nej.

Jag är för en samtyckeslag. Men ska den fungera måste vi diskutera gränser och ansvar. En sån lag fritar inte oss från ansvaret att vara TYDLIGA med vad vi vill sexuellt. Framför allt verbalt sett!

Annonser