Skrota debatten för eller mot vinst i välfärden – inför skolpeng!

Tänk att slippa en debatt för och mot friskolor och privat ägande av skolor utan istället diskutera innehållet i skolans undervisning och ramarna för hur de ska sköta sådant som ekonomi?

Det är möjligt om vi släpper hela debatten om den allmänna välfärden ska få drivas privat, dvs med viss vinst, eller inte och istället börjar prata om hur regleringarna, ramverken, för kommunala och privata skolor ska se ut.

Det finns problem inom både privat välfärd och kommunal välfärd. Det behövs en diskussion om hur vi ska se till att äldreomsorg och skolor och liknande håller en hög kvalitet, och sköter sin ekonomi. Att resurser som ska gå till skolor inte tas ut i form av övervinster eller besparingar (dvs att kommunens ledning tar pengarna) ser jag som självklart. Men hur ska vi lösa detta?

För att lösa detta måste vi se till ett begrepp som är mycket bespottat idag, nämligen ordet REGLERINGAR. Staten både kan och ska sätta ramarna för hur verksamheter som både finansieras av det allmänna och är samhällsviktiga fungerar. Det görs redan idag men istället för en massa detaljregleringar behövs regleringar mot övervinster och för att säkra kvaliten. och framför allt för att stötta eleverna.

 

Det behövs lite nytänk. Skilj finansieringen av skolorna från utförarna. Låt kommuner och privata verksamheter konkurrera om att bygga skolor som finansieras av en statlig skolpeng som tilldelas varje barn. Skolpengen barnen får är lika för alla men kan ökas då ett barn visar sig ha speciella behov, inkluderat sådant som hemspråk (vilket kan göra de med speciella behov attraktivare för skolorna). Staten ger skolpengen. Kommunala och privata skolor konkurrerar sen om eleven. Men alla barn har lika rätt. Staten sätter ramar om hur allt ska skötas, vare sig det är kommunalt eller statligt. Där ingår frågor om vinst. Med en rejäl bonus för återinvestering i skolan.

Det fria skolvalet har en avigsida. Föräldrarnas ekonomi ger vissa barn bättre möjligheter i livet. Det ska sägas att det är problematiskt. Men samtidigt: när föräldrar med barn med utländsk bakgrund flyr från problemskolor och försöker rädda sina barn genom att få in sina barn i bra skolor är frågan om vi verkligen bör försöka stoppa dem? Inom ramarna för hur systemet ser ut idag är lösningen antingen förbud av fria skolvalet,  att de får finna sig i att barnen går på en katastrofskola, eller fritt skolval, dvs att de sätter barnen på en bra skola.

Det behövs nya lösningar. Med reglering och skolpeng kan man ganska lätt vända på hela steken och göra elever med utländsk bakgrund till de kanske mest attraktiva eleverna, som skolorna vill ha, för då får de mer pengar, till exempel.

Sen kan vi prata om hur ramarna ska se ut, baserat på vilket innehåll skolan bör ha. Men det viktiga är inte att detaljreglera hur skolor lär ut det de lär ut, bara att säkerställa ATT de lär ut det. Det är positivt med mångfald.

Maktdelning

Principen bakom mitt tänkande är maktdelning.

Dvs ägandet har inte sin bästa grund i individen enbart eller i samhället/staten enbart. Utan i båda.

Det finns två ideer om ägande. En utgår från samhället och staten och menar att människan är en social varelse främst. Allt ägande är gemensamt, eventuellt privat ägande är en rättighet som kollektivet ger individen. Den andra är att  människan främst är en individ. Indvidens ägande går främst och eventuellt kollektivt, samhälleligt, ägande är en rätt som individen ger, eller avstår, till det kollektiva.

Men tänk om det är både ock. Ingen människa är kollektivet bara. Ingen människa är heller bara en individ. Vi är väl både ock? Vi blir till genom att spegla oss i blicken hos andra människor, som det så poetiskt brukar heta ibland.

Det har visat sig för farligt att säga att kollektivet är viktigast. Det brukar leda till att individens behov förtrycks. Och att sätta individen enbart som alltings grund är också farligt eftersom vi är samhälleliga varelser som behöver varandra. Sätts individen enbart i fokus leder det inte till alla individers bästa utan de starka individernas bästa.

I själva verket byggs stater upp som en maktdelning där individ och kollektiv stöttar varandra och håller koll på varandra.

Sist vi hade en ordentlig debatt om maktdelningen var i debatterna om barnens rättigheter, barnaga, barnuppfostran och sånt på 60talet och 70talet. I debatten om barnaga blev begreppet maktdelning centralt. Har föräldrar oinskränkt makt, så de kan slå sina barn om de vill? Nej. Staten måste begränsa den makten för barnets, individens, bästa. Samtidigt betyder inte det att staten har oinskränkt makt att göra vad de vill med barnen genom tex daghem, skola och sociala myndigheter. Det måste finnas möjligheter för medborgarna, individerna, att hålla koll på och stoppa staten/kollektivet.

Vi skulle behöva en liknande djup debatt inom ämnet ägande och den gemensamma välfärden. Istället för ”ägande är ondska” eller ”skatt är stöld” behöver vi eb debatt om hur gränsdragningar mellan individen och samhället. Om hur de två maktpolerna kan stötta varandra och hålla varandra i schack.

Därför vill jag skrota hela debatten för eller mot privat ägande och börja diskutera innehållet i den allmänna välfärden istället.

Det är det jag är ute efter. En renässans för ett bespottat ord: reglering.

 

 

 

Annonser