En ny narkotikapolitik behövs i Sverige. Den svenska politiken har misslyckats totalt. Narkotikaanvändningen ökar i Sverige och i Kalmar län. Kalmar län med 233.000 invånare hade förra året 22 dödsfall relaterat till tabletter och narkotika. I Sverige dog 909 totalt. Portugal som också har runt 10 miljoner invånare har haft 15-50 dödsfall totalt de senaste åren.
På 1990talet hade Portugal lika många narkotikarelaterade dödsfall som i Sverige. Det finns lite olika statistik för detta men den mest använda statistiken pekar på runt 300 döda per år i andra halvan av 90talet i båda länderna, beroende på hur man räknar.
2001 avkriminaliserades bruket av narkotika i Portugal och man beslöt att behandla narkotikaberoende som en sjukdom och inte som ett brott. Det gav snabbt resultat.
2012 hade Portugal bara 16 dödsfall när vi i Sverige hade lite över 529.
2015 hade Portugal 40 döda och Sverige hade 948 döda 2015 i narkotikaöverdoser etc och 2016 var antalet döda 909.
Det betyder att antalet döda i Kalmar län är mer än hälften av antalet döda i Portugal. Trots att det finns 233000 människor i Kalmar län och 10 miljoner i Portugal.
Att man lagt om fokus från att behandla narkotikaanvändning som ett brott till att behandla det som en sjukdom har utan tvivel varit en fungerande metod. Man har inte legaliserat köp och försäljning, det är man helt emot ännu. Vad man gjort är att man avkriminaliserat bruket.
Bruket av lättare narkotika har i för sig ökat i och med avkriminaliseringen i Portugal men det har det här också i lika hög grad, utan avkriminalisering. I Kalmar gör polisen regelbundet utryckningar till skolorna numera och fler ungdomar testar narkotika.
Det behövs utan tvivel information om drogernas negativa verkan, inklusive alkoholens. Vi gör för lite åt detta. Och polisen måste ta i mot både langning till unga och narkotikaförsäljning. Men vi kan inte fortsätta att behandla narkotikaanvändare och personer som är beroende som kriminella.
Vi kanske bör se dem för vad de är: sjuka?
Alkoholistlagen 1913
Numera betraktar vi alkoholism som en sjukdom och tror inte att vi minskar antalet alkoholister, och botar dem bäst, genom att sätta dem i fängelse. Det tror vi om narkotikamissbrukare, men inte om alkoholmissbrukare. Men så var det inte förr.
1913 års alkoholistlag slog fast att alkoholister som samhället behövde skydda sig emot skulle dömas till fängelse. Genom tvångsarbete i fängelse skulle de ”renas” och samhället skyddas. Alkoholism var nämligen ett resultat av dålig moral, ansåg man.
De som blev föremål för tvångsvården var de redan utslagna och
marginaliserade missbrukarna i samhällets underklass, vilka det övriga
samhället behövde skydda sig emot då de betraktades som sociala
skadegörare. (källa)
När man på 1920talet folkomröstade om totalt förbud för användning av alkohol var det en logisk konsekvens av alkoholistlagen. Bruk av alkohol skulle betraktas som lika omoraliskt och brottsligt som alkoholism menade förbudsivrarna, så att man skulle avskräcka folk från att använda alkohol.
SVD 1924 15e april skriver:
Förbudet röstades ner men synen på alkoholism som omoral och brottsligt levde kvar länge. Alkoholister fängslades och sattes på ”torken” regelbundet.
”Alkoholistlagen skall inte ses som samhällets reaktion på alkoholmissbruket som
sådant. I själva verket hade konsumtionen minskat, om än från en hög nivå, vid sekelskiftets början jämfört med mitten och slutet av 1800-talet. Istället var det en reaktion på underklassens förmenta ”farlighet”. Ett dominerande tema i debatten om den sociala frågan från 1820-talet och fram till 1870-talet var just föreställningen om underklassens ”farlighet”, bland annat i moraliskt hänseende men också socialt och politiskt.” (Källa)
Men det fanns tidigt forskare och politiker som försökte få fram en annan syn på alkoholister: att de var sjuka och inte kriminella.
Alkoholism är en sjukdom, inte ett brott
Det var något nytt att betrakta alkoholisten som en person med en sjukdom. Om man tittar på tidningar från första hälften av 1900talet ser man artiklar om detta ”nya rön”. Alkoholism var inget man valde (och som tydde på brottslig karaktär) utan en sjukdom, menade forskarna.
Vad ska man säga om de nya rönen att alkoholism är en sjukdom, frågade Gustaf Myhrman i SVD den 2 maj 1953. Att kalla alkoholism en sjukdom, ”är det inte bara ett sätt att ge lasten ett anständigare namn”, undrade han. Han svarade nej, det är det inte. Det är att börja behandla alkoholister på ett mer humant sätt.
Myhrman avslutar med att skriva detta att vi måste sluta betrakta alkoholisten som en omoralisk ”drinkare” och se på hen som en sjuk person, i behov av stöd och empati.
En av de drabbade av alkoholism själv skrev en artikel i SvD den 19e november 1941 om alkoholism och sjukdom i SvD. Alkoholisten betraktas som en mindervärdig och moraliskt undermålig person på grund av sitt missbruk. ”Det är finare att vårdas på sjukhus för magkatarr än på alkoholistanstalt för alkoholism, även om magkatarren härrör från ett omåttligt drickande”.
(…)
Lagarna mot narkotikaanvändning idag är mycket strängare än den gamla svenska alkoholistlagen. Ändå finns många likheter. Alkoholistlagens gamla fokus på straff och att stämpla missbruk av alhohol som samhällsfarlig omoral lever kvar i narkotikapolitiken.
Det anses helt enkelt så att det enda sättet att behandla narkomaner på effektivt är att sätta dem i fängelse så de avskräcks, och stämpla dem några år efteråt som kriminella. Genom avskräckning ska de fås att sluta bruka och missbruka narkotika. Ungefär exakt som man tänkte om alkoholism förr.
Men fungerar det i Sverige?
2015 hade 7,3% av de i åldern 16-34 prövat cannabis i Sverige, som kriminaliserar bruk och stämplar narkotikamissbrukare som kriminella och som omoraliska. I Portugal som avkriminaliserat bruket av narkotika, slutat betrakta missbrukare som kriminella och omoraliska utan som sjuka, hade 5,1% prövat cannabis. I båda länderna informerar skolorna aktivt om narkotikans negativa skadeverkan.
Det är onekligen finare idag år 2017 att vårdas på sjukhus för magsår än att sitta i fängelse för narkotikamissbruk, även om magsåret härrör från kaffedrickande,eller hur? Kanske misslyckandet i svensk narkotikapolitik beror på just denna lilla detalj?
PS
Jag är mot narkotika och vill ha mycket mer aktiva insatser för att skydda ungdomar från narkotika. Mitt ställningstagande har inte med det att göra!
Demokrati 