Nyckelpersoner med sopig syn på sophämtning

Ja ni har säkert redan sett det. Sophämtarna som anser att de inte behöver dela med sig kunskapen om nycklarna till soprummen till sina arbetsgivare. (Länk)

​Jösses! Vilken bild av den egna yrkeskunskapen. Ägna månader åt att lära sig nycklar. Ingen yrkesstolthet där precis.

Och vilken syn på de nycklar företaget fått förtroende att låna. Skulle jag som undersköterska hävda att kunskapen om nycklarna till pensionärerna var min egen kunskap som Kalmar Kommun inte har nåt att göra med skulle jag sparkas fortare än jag hunnit blinka.

”Att hitta rätt nyckel är som ett gesällbrev för oss sophämtare, säger Jan Spanedal som jobbar på Reno Norden.”

Det påminner mig om var ordet ”nyckelperson” kommer från.

Förr tillverkade Höganäsbolaget avloppsrör i keramik. Ända in på 90talet sålde man rör för att laga gamla rör, trots att tekniken ersattes blev föråldrad på 50talet. Höganäsbolaget hade ett lager och ”arkiv” med alla rör med olika böjningar. 

Det var ganska många anställda där. Det sägs att de registrerade var allt befann sig enbart i sina egna huvuden. Med register på papper hade jobbet kunnat utföras av en person men utan register fick upp sex-sju personer jobb där. 

Deras yrkeskunnande låg i att veta var saker befann sig. Inte i rör.

Jag besökte ett antikvariat i Tyskland en gång. Helt osorterat. Men det sätt en gubbe där vars enda jobb var att veta var saker befann sig. Han hade aldrig varit sjuk. Han fick en fin lön. Slutade han skulle antikvariatet gå under.

Jag mötte en person som jobbade i ett företag en gång. Hen berättade för mig om hur inkompetenta sekreterarna på företaget var. De kunde inget om datorer. ”Men varför är de kvar” undrade jag. ”Jo, De sitter på kunskapen om vem man ska ringa inom koncernen”. Kunskap de vägrade skriva ner på telefonlistor och dela med sig.

Har ni sett Schindlers list? En tysk företagare räddar judar och skyddar dem i sitt företag. Det börjar med att en jude, den som ansvarade för räkenskaperna, tilläts jobba kvar hos Schindler av nazisterna. Han hade all kunskap om företagets affärskontakter i sin skalle, inte på papper. Bra för honom, det räddade hans liv.

”Kan jag gå en skruv?” Frågade en person i en bok jag läste om Mussolinis stridsvagnsfabriker. ”Visst, kom tillbaka om två veckor”, blev svaret. Varför det, jo för då skulle dem lageransvarige besöka den fabriken. Ingen annan visste var saker fanns. Det var hans privilegium. Inte undra på att Italien byggde så få stridsvagnar under kriget.

En spansk kung på 1700talet dog en tragisk död. Han dig av värmeslag. Han satt framför ett element med hela hovet omkring sig i en halvcirkel. Det blev för varmt för honom. Han kunde givetvis inte flytta sig. Hovfolket kunde inte stänga brasan. Endast en expert i hovet sätt inne med kunskapen hur man minskade tillflödet av värme i elementet. Han kunde man inte hitta. Kunskapen om elementen var hans privilegium. Till slut svimmade kungen. Och dog.

När jag jobbade i hemtjänsten i Stockholm på 90talet jobbade det ännu några kvinnor där som börjat i yrket nästan 45-50 år tidigare. De berättade att då hemtjänsten infördes hade man inga register över eventuella nycklar. ”Nyckelpersonerna” kallades de som visste vilken nyckel som gick vårt. 

Begreppet nyckelperson härrör från just det. Privilegiet en del människor genom kontrollen av nycklar och kunskap kunde skaffa sig. Det största hotet mot deras monopol var att dokumentera kunskapen. Då kunde alla lätt ta reda på det de kände till.

Sparka inte sophämtarna. K-märk dem och sätt dem på museum istället. De är ekon av en förgången tid. Jag trodde inte arbetare på allvar skulle resonera som dem idag år 2017. 

Lönen kanske bör höjas. Speciellt för de av sophämtarna som är fast på lönenivåer runt 20.000 – 21.000. Men nyckelargumentet är rena snurren. Dokumentera nycklarna. Sparka de som motsätter sig det. Men låt Nordiska museet och Historiska museet och Skansen dokumentera dem först.

Annonser