Mångkultur är en seger för liberalism och frihet

Ett samhälles civilisation mäts inte i hur vi behandlar de vi anser är ”normala” utan i hur vi behandlar de som en del anser vara ”avvikande”, de s.k. ”onormala”.

Att riksdagen 1975 tog beslut om att stödja liberaliseringen av Sverige, och bejaka ett mångkulturellt samhälle, var ett viktigt liberalt framsteg.

På 70talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, dvs bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis. 

Samma år, 1975, avvecklades rasbiologin och man slutade exkludera personer med funktionsnedsättningar, man skulle inkludera och integrera dem i samhället istället. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå. ”Tänk om alla fick göra vad de ville mef sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Ännu på 70talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metalkskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullor var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Det ändrades gradvis efter 70taket. Alternativet var inte längre förtryck och utanförskap eller likriktning och assimilering.

Tidigare politiker hade sagt att demokratin byggde på likriktning och skurit i funktionshindrade kvinnors kroppar, satt homosexuella i fängelse, varit mot mångkultur, tvingat döva barn att prata, och skrivit lokala ordningsföreskrifter om att brevlådor inte fick vara annat än svarta och mörkblå. Nu växte idén om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter fram!

”Det normala”

På jobbet, i skolan, privat, i samhället har vi dragit en massa cirklar. De vi sätter innanför cirklarns anser vi är normala och de utanför är onormala. Så gör alla människor. Även jag gör det. Utanför mina cirklar hamnar rasister, sexister och homofober som vill skada andra människor.

Här blir det komplicerat. Ytterst anser alla att de som hamnar utanför cirklarna, de onormala och annorlunda,  är skadliga. Vare sig det är mördare, våldtäktsmän, Hells Angels,  rasister, bdsm-utövare, religiösa, nån som bör hijab,  homosexuella eller nån som har aspergers. Eller om någon hälsar på kvinnor genom att lägga handen på hjärtat och inte vill skaka hand.

Homofober anser att människor kan skadas genom att se två män som kysser varandra. Islamofober kan anse att människor skadas av att se en hijab eller en minaret. En radikal ateist kan anse att människor skadas av att höra en psalm.

Ett civiliserat samhälle skiljer mellan att direkt skada och antaganden om ”indirekt skada”. Det är en skillnad mellan att våldta någon och bära en hijab eller vara homosexuell. Det ena är att utöva direkt förtryck det andra är att människor kan känna sig KRÄNKTA av det och känna att det förtrycker (indirekt förtryck). I det senare fallet är problemet i den kränktes huvud.

Ta det där med handskakning som exempel. Det är direkt förtryck att helt välja att inte hälsa på kvinnor, muslimer eller homosexuella. Det är inte direkt förtryck om man hälsar, men hälsar annorlunda, på tex kvinnor om man är man. Det är en del som kan känna sig kränkta av muslimens hälsning men kränkningen ligger i den kränktes huvud eftersom muslimen hälsar, och det är det viktiga. (Btw hälsar muslimer olika. En del hälsar med handskakning o andra med hand på hjärtat).

Min mammas röda brevlåda ansågs farlig för den ansågs bejaka människors olikhet. Men kränkningen låg i de kränkta egna huvuden. Det var påstådd indirekt förtryck

Rätten att vara konservativ

Betyder idén om mångkultur och tolerans för det ”onormala” att de homosexuella måste gilla att bli påsatta heterosexuellt också? Att en som gillade Beatles 1969 måste gilla Rolling Stones också? 

Den mer liberala synen på människors olikheter bygger på idén att staten ska vara tolerant (även om den inte alltid är det) och tolerera mångfald medan de privata organisationerna och företagen och familjerna har rätten att välja bort mångfald i sin sfär.

Det är en del av den liberala seger vi fick på 70talet. Människors rätt att avvika från normen bekräftades – så länge de inte aktivt skadar andra människor. 

Hemspråksundervisning bejakas och gradvis erkändes ungdomars rätt att vara homosexuella men narnaga förbjöds.

Vilken rätt har man i privatsfären att välja bort tolerans?

Har familjer eller föreningar (tex religiösa samfund) rätt att ha en konservativ syn på sex? Har de rätt att bestämma en viss klädkod och föredra en viss livsstil? Är det ok att vara vegetarian och t.om ge sina barn en vegetarisk kost? Är det ok för kvinnor att välja en traditionell könsroll och vara hemma med barnen?

Principen om rätten till privatliv och skyddet för de ”onormala” är så helig att föräldrar får påverka sina barn. Är föräldrar sexuellt konservativa får de påverka sina barn att bli det. Det är helt i sin ordning.

Det samhälle som inkluderar de som inte följer normerna bejakar detta. Men gränser finns. De nya gränserna som sätts går vid intolerans mot minoriteter och de som bryter normer.

Att en skola ibland separerar könen är inget problem. Men leder det till olika undervisning för kvinnor och män SKA det bestraffas hårt. Uttrycker en skola missaktning för muslimer eller homosexuella eller kvinnor ska det inte anses ok. 

Du har rätt att vara mot homosexualitet, konservativ sexsyn eller frivolös sexsyn och islam eller ateism privat. Du har all rätt till det. Men går du utanför den sfären och skadar andra eller vill begränsa andras rätt i sin privatsfären är du ute på hal is. Där går gränserna i det liberala samhälle vi byggt upp idag.

Backlash?

Med den debatt vi har idag om sånt som anses hamna utanför cirklarna känns det som om samhället är på väg att bli intolerant igen. Att utvecklingen mot en tolerans för det ”onormala” är på väg att brytas.

Jag tycker mig se det i debatten om att spara in på LSS och personlig assistans. I debatter om transpersoner. I debatten om religioner, i synnerhet muslimer. I debatterna om könsroller.

Om vi inte kan försvara rätten att vara religiös hotas även våra andra rättigheter vi tillämpat oss. Då bygger vi återigen ett samhälle där vi förväntas bete oss som ”alla andra”, med ”innanför” och ”utanför” cirklarna.

Vill vi det?

Annonser