Vårt ointresse för den rasism och det utanförskap som försvann.

Finnarna i Sverige var på 70talet i en liknande situation som flyktinginvandrarna idag, utsatta för utanförskap och rasism och strukturell diskriminering. Idag har utanförskapet och rasismen minskat och nästan försvunnit. Men få verkar vilja veta hur detta gått till och vad vi kan lära av det.

Idag är svenska med finländsk brytning charmigt och trendigt. Det ger en mysig känsla av Muminfamilj och Mark Levengood.  Men det har inte alltid varit så. För inte så länge sen ekade rasistiska tillmälen om ”knivpekka”, sprit, låg iq och våldsbenägna finnar i skolkorridorerna. Finlandssvensk brytning var LÅG status.

Invandrarna från Finland på 60talet och 70talet kom till Sverige i stort antal och hamnade i utanförskap direkt. Om man läser statistiken från 70talet ser man att finska invandrare var överrepresenterade I brottsstatistiken, fattigdoms-statistiken, brottsofferstatistiken, socialtjänstens statistik, etc.
Dessutom var de utsatta för rasism.  En grov,  grov rasism. Det var lika illa och ofta värre än den rasism t.ex afrikaner och muslimer utsätts för idag. Då fanns det ingen antirasistisk rörelse som stödde dem heller och diskriminering var tillåten i skolan.. Läs boken ”finnjävlar om ni inte tror mig.

Antisocialt beteende diskuteras mycket idag i samband med debatten om förorternas problem. På 70talet diskuterade man det också. Men då var det finnarna man pratade om.

Idag är rasismen mot finnar nästan helt borta och statistiken visar att utanförskapet är på väg bort. Man kan tycka att fler borde glädjas åt detta och undra hur detta kunde ske.

Om vi kunde stoppa det utanförskapet och den rasismen så kanske vi kan lära oss något viktigt som vi kan använda oss av idag, när vi har andra former av utanförskap och rasism att hantera.

Men staten visar inte mycket intresse. Inte journalister heller.

Identitetsvänstern är helt ointresserade. ”Finnar är vita och kan inte utsättas för rasism och utanförskap” som jag fått höra många gånger. Jag har tappat räkningen på hur många gånger dessa identitets-debattörer hånat och asgarvat åt mig då jag påpekat att vita finnar också utsatts för rasism och strukturell diskriminering.

Bland ”invandringskritikerna” är intresset lika litet. Tino Sanandaji nämner i sin bok att finnar ofta hamnade i utanförskap på 70talet och nämner att brottsligheten var 4 gånger högre bland finnar än bland svenskfödda. Det är samma siffra som flyktinginvandrade afrikaner idag och en större överrepresentation än t.ex de från Irak och Syrien. 

Men Tino är inte vidare intresserad av detta. Men till hans heder nämner han det och nämner även att kulturen spelade en roll (finsk alkoholkultur). Men vad kan vi lära av det anser Tino? Nada, inget, zero, silch, tycks han mena. Eller han kanske inte ens tänkt tanken att det finns nåt viktigt här?

Lustigt nog verkar intresset vara minst för detta bland antirasistiska aktivister och organisationer och bland politiska partier. Borde inte de vara intresserade?

Det är illa. Hur ska vi kunna lösa dagens problem om vi inte ens är intresserade av hur vi löst liknande problem tidigare i historien?


PS

För att lära av detta behöver vi ordentligt med fakta. Vi behöver bland annat statistik över invandrargruppers utanförskap idag att jämföra med liknande statistik som finns från förr. Bland annat statistik över brottslighet.

Annonser