”Rasism” utan namn: om ”skånejävlar och ”finnjävlar” och vänsterhänta.

Posted on november 10, 2016


Min mest kontroversiella artikel är nog den om ”dialekthat – en ”rasism” utan namn”. I samband med den nämnde jag på twitter att jag också utsatts för något rasismliknande som barn, nämligen för att jag var skåning i Stockholm. Jag mobbades en hel del för det på 70talet. Jisses vad jag mötte en twitterstorm på grund av att jag sa det.  Jag var en korkad vit, manlig, antirasist som hade mage att påstå att jag visste hur det var att vara i strukturellt underläge och möta rasism.

De mest mobbade i min klass från 1:an till 4:an var jag och en finlandssvensk pojke och en annan tjej med dialekt som gick under namnet ”Åsa Gåsa klinga”. Jag var den korkade skåningen som hörde dåligt och killen var ”Ekka Pekka” – finnjäveln med glasögon. Han fick stryk. Jag fick uppleva hur det är att bli grupp-pinkad på av skolans femmor samtidigt som de låtsades prata skånska. Jo, jag menar exakt det jag skrev, de pinkade på mig så både jag och snön bredvid blev gul.

Att jag dessutom var lite mer mörkhyad, av någon anledning, spelade säkert en roll.

Klassläraren brukade kämpa med att få mig att prata mindre dialekt. Hon sa sånt som att jag får skylla mig själv om jag blir mobbad eftersom jag pratar konstigt.  Även ”Ekka-Pekka” skulle prata mindre finskt, minns jag. Fast jag kommer inte ens ihåg att han bröt på finska. ”Du kommer aldrig att kunna jobba på TV om du inte kan prata stockholms RRRRR. Det förstår du väl.” På den tiden fick man inte jobba som hallåa eller nyhetsuppläsare på TV om man hade skånsk dialekt. (Jag föddes 1970)

Hatet mot finnar och den interna svenska ”rasismen” mot personer från olika delar av landet har minskat. Exakt hur detta skett är oklart men jag tror det är viktigt att försöka förstå detta om vi vill stoppa andra former av rasism i Sverige idag. Vad kan vi lära av de lyckade exemplen av att man faktiskt minskat delar av rasismen.

”Ekka Pekka”var svensk men med nordsvenskt/finskt ursprung. Jag, ”skaunejäveln” var från Skåne. Vad ska man kalla den rasism som består i att man hatar och förlöjligar folk av samma ”hudfärg”, samma ”ras” och ”nation” men som kommer från ett mindre accepterat område av landet?

”Finnjävlarna”

affisch

Alla skåningar ”är” lata, feta och pratar mycket. De ”är” lite dumma men snälla, eller hur?

Rasismen mot ”finnjävlar” är nästan helt bortglömd idag detta trots att den var så vanlig på 70talet att man kan säga att finnar vad den tidens muslimer som man fick möta hån, hat och hot.

En vän till mig som föddes runt 1955 fick en kniv tryckt mot strupen en kväll. Några svenskar anklagade honom för att tafsa på svenska kvinnor. Han fick höra, som så ofta att han var en typisk finne som bara vill våldta, supa och slåss med kniv. ”Åk hem till Suomiland”. En svensk som anklagat honom för att vara en typisk finne som slåss med kniv, ristade in ett märke på hans hals han bär än idag med sin kniv. (ironin!)

”Skånejävlarna” och ”jävla 08:or”

Knepigare är det med hatet mot skåningar och personer från olika delar av landet. Trots att vi är många som upplevt denna form av ”rasism”, som fått höra öknamnen ”Lappjävel”, ”snåla smålänning”, ”skånejävel”, ”Kålle och Ada”, ”äggskallar”, ”vikenråttor”, ”jävla 08” så tycks inte detta fenomen ha ett namn?

Jag bor i Borgholm, på Öland. När jag jobbade på hemtjänsten här pratade jag en hel del med en person som föddes i Stockholm. Hen berättade att på somrarna fanns det turister här. Men på vintrarna kröp hatet och hatarna fram. Hen ansågs inte vara en riktig ölänning. Att prata stockholmska var inte populärt. Dessutom kom hen med en del nya ideer från storstaden. Att vara öppen och levnadsglad och inte anpassa sig i de konservativa sederna och bruken på plats, och dessutom prata den förhatliga dialekten i Stockholm straffar sig.

Nils Ferlin bodde på Öland på 30talet. Något säger mig att dikten han skrev på diktarstenen vid Sjöstugan i Borgholm om när om när ”skönheten kom till byn”, handlar om något som hänt i verkligheten i det förstockade ”rasistiska” Öland.

”När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla….

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok,
att rosor och akveleja förfrysa.
När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok,
då upphörde deras ögon att lysa.”

Det främmande

Jag är intresserad av bemötanden och av den gråzon där rasism och främlingsfientlighet möts. Det är i denna gråzon jag placerar det mesta av den ”rasism” jag själv utsattes för som liten.

I Stockholm gällde detta. Dialekter var ”rastspråk” som barnen endast fritt fick prata på rasterna. Så var det långt in på 60-talet. I undervisningssalarna i Stockholm skulle man prata rikssvenska. Speciellt stockholms RRRR. Dialekter var förbjudna bland nyhetsuppläsare och hallåor och programledare på TV och bland lärare i skolorna i ”riksvenska” områden (ofta även i icke-riksvenska områden också).Det fanns mycket som liknande fördomarna om folk med olika andra dialekter, eller folk från andra landskap.

När jag tänker tillbaka var hatet mot de annorlunda så utbrett. Det fanns så mycket fördomar.

  • En del var klasshat, hat mot överklass, underklass eller medelklass. Hat och fördomar mot folk från ”fel” stadsdelar förekommer än idag. Det har alltid funnits. För 70 år sen var det äppelvikens ”rika” och Södermalms och Gamla Stans befolkning som man hade fördomar mot. Idag förortsungarna. I min ungdom i Helsingborg var fördomarna mot folk från Bjuv och Mörarp ganska utbredda. I Norrköping kallas väl Finspång ännu för ”Äggskallebyn”. I min barndoms Höganäs fanns en ”rasism” från Höganäsares sida mot folk i Viken ”Vikenråttorna” kallades de.…
  • Fram till 70-talet och 80-talet var mobbning av vänsterhänta inte ovanligt. I min skola såg jag det så sent som 1980 och 1981 då även lärare mobbade vänsterhänta. Detta tycks ha minskat efter 80talet. SVT hade regler mot vänsterhänta i TV-rutan precis som mot skåningar i rutan. Min lärare i femman sa öppet att klassens enda vänsterhänta var lite korkad, för han kunde inte lära sig äta med gaffeln i rätt hand.
  • Rödhåriga kunde också drabbas av fördomar. Jag såg mycket sånt när jag var yngre. Det är ingen slump att clowner är rödhåriga. En rödhårig var klassens rebell och lite av en clown. Alltid, per definition. De hade eld i håret och var konstiga.
  • Glasögonormar” och folk som hörde dåligt mötte också mycket fördomar och hat.För att inte tala om hatet mot de mot hörapparat. Givetvis även hat mot de som hörde dåligt och inte bar hörapparat. Jade man glasögon var man plugghäst som läste för mycket, och det var dåligt. Hörde man dåligt var man korkad och dum. Jag både hörde dåligt och såg dåligt och var både plugghästen och idioten under delar av min uppväxt. Jag är alltså född 1970 och detta pågick fram tills 80talet. En väninna med glasögon och rött hår fick kjol och trosor nedryckta av flinande klasskamrater som skämtade om att ”hon får låta sig våldtas av en finnjävel om hon någonsin ska få barn”.
  • Tandställning. Ack detta gissel som drabbade barn på 70talet och 80talet. Jag säger inte mer. Men det fanns anledningar till varför många barn föredrog sneda tänder framför tandställning.
  • För 80 år sen mobbades barn till ateister, i byar med mer religiositet och religiösa barn bland arbetarfamiljer. Det hatet har nog försvunnit nästan helt idag. Istället har pendeln vänt och barn till religiösa drabbas istället.
  • Dessutom finns, givetvis, ”vanlig rasism”, mot folkgrupper, religioner och kulturer som inte anses vara ”svenska”. Sexism. Könsdiskriminering och åldersdiskriminering också. Även hat mot sexuella minoriteter och folk som inte beter sig som alla andra sexuellt, såväl ”nymfomaner” som folk som avstår från sex, är vanligt förekommande.  Dessutom givetvis hat mot folk med funktionshinder, både synliga och osynliga. Etc, etc….
  • Rasism mot ”utlänningar” kan drabba även icke utlänningar. Jag själv är mörkhyad. Någon släkting bakåt i tiden har låtit sig bli påsatt av nån med mörk hy. Vem vet jag inte, enligt släktforskningen jag gjort finns bara ”purskåningar” 350 år bakåt. Men det gör att jag ofta blir kallad både muslimjävel och judejävel. Speciellt eftersom jag jobbar med flyktingar och är engagerad i debatt mot rasism. Flyktingarna tror ofta jag kommer från Syrien, men då ses det som något positivt.

Maktanalyserna

Maktanalyser, som är så populära idag, räcker inte riktigt till för att förklara dessa former av hat och fördomar och hur de minskat.

Man brukar ofta använda maktanalyser för att studera fördomar och rasism. De som har mest makt kontra de med mindre makt. Över- och underläge.Men det känns ibland som om detta förenklade synsätt skapar en hel del problem. Detta för att ett sådant synsätt osynliggör de nyanser i hat och fördomar som finns inom grupper Dessutom osynliggör sådana maktanalyser de förändringar som sker i grupper.
Dessutom kan, som sagt, även ”rika” i ”överläge” drabbas av fördomar och hat. Som jag nämnde med ”vikenråttorna”och 08:orna på Öland.

Maktförhållanden är något som jag anser är underordnat i analyser av hur hat och fördomar sprids, eftersom även de i ”underläge” kan sprida hat och fördomar.

Viktigare än maktanalyser anser jag att människans inneboende rädsla för det man inte är van vid, för det annorlunda.

Det är inte alla förunnat att möta det annorlunda med spänd förväntan och glädje, istället möts det annorlunda med rädsla, som om det vore ett hot. Denna rädsla för det annorlunda, det främmande, är nog ett gammalt kulturellt fenomen som hänger med sen tiden stammen, familjen och gruppen var det viktiga. De egna, i ”flocken”/gruppen var viktigare än ”de andra”… De ”andra” var ett hot mot ”de egna”…

Mycket av detta hat jag beskriver har minskat. Det har blivit trend att bära glasögon och vara nördig. Attityden till rödhåriga har ändrats. Hatet mot finnar och skåningar och norrlänningar har minskat. Kan detta månntro bero på att folk umgås mer med varandra, över gränserna. Det annorlunda har blivit mer tolererat. Att ju fler genuina möten vi skapar över gränserna ju mer lär vi oss att det annorlunda bara är annorlunda, inte farligt.

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok,
att rosor och akveleja förfrysa.
När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok,
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men männskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått,
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
men visorna äro klena sibyllor.

/Nils Ferlin

Posted in: Uncategorized