Om kompromisser med islamofober och homofober

Posted on juni 15, 2016


Jag är lite bekymrad över hur rörelser kompromissar med olika former av fördomar och hat i kampen mot andra former av hat. Något som mest bekymrar mig är hur grupper och personer som är mot homofobi kompromissar med islamofobi och hur personer som är mot islamofobi kompromissar med homofobi ibland.

Jag är med i Broderskaparna, eller som de heter numera Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Denna rörelse gjorde stora misstag 2010-2011 när de gjorde ett stort försök att få med fler muslimer i rörelsen.

Då skulle ett separat manifest skrivas. Just för det ändamålet. Tro och Solidaritets egna riktiga manifest sa tydligt att homofobi inte var acceptabelt. Men när det separata manifestet för socialdemokratiska troende muslimer skulle skrivas ströks det.

Så skrevs ett manifest utan att de sexuella rättigheterna fanns med, med ledningens godkännande. På grund av en kompromiss med fördomarna om homosexualitet bland många muslimer. (Som erkändes av deras dåvarande ordförande här:  SVT Opinion 2011.)

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

Det intressanta är att manifestet innehåller uttalanden mot rasism. Skulle Tro och Solidaritet ha tolererat att en grupp som tolererar islamofobi sökte sig in i organisationen, eller personer som tolerar diskriminering av svarta, på samma sätt, om de inte velat ha med formuleringar om att arbeta mot rasism?

Sättet att bemöta fördomar är inte att vara mjäkig och säga att ”men många muslimer är inte mogna för detta än…”, ”tänk på kristnas känslor”… eller ”homosexuella kan uppröras”, eller ”de som ogillar judar har sina skäl, tänk på dem”..

13450231_10153828987557672_1449118116103717471_n

Elisabeth Wallin Ohlssons fina bild på homosexuella muslimer.

Synen på islam förändras sakta i Sverige. Men inte genom kompromisser med islamofober. Den Svenska kyrkan har förändrat sin syn på homosexuella, men inte genom mjäkighet utan genom hbt aktivister och människorättskämpar som vägrat kompromissa.

Det hela är enkelt: i Sverige skyddar vi homosexuellas rättigheter och muslimers rättigheter. Du får bli muslim om du vill. Du får vara homosexuell om du vill. Ja du får vara homosexuell muslim om du vill det ockspå, och ska kunna bära hijaben och regnbågssymbolen samtidigt utan att möta hat eller exkludering.

Tro och Solidaritet skulle kunna spela en viktig roll men genom att vara TYDLIGARE och se på homofobi EXAKT som rasism.

Jag är den förste att erkänna att islam måste förändras en hel del. Precis som jag skulle ansett att Svenska kristna Kyrkan behövde förändras REJÄLT om jag skrivit detta 1976. Sättet att stötta detta är att inifrån och utifrån okompromisslöst säga både JA till islam och JA till homosexualitet, både NEJ till homofobi och NEJ till islamhat.

Man markerar en norm. Och stöttar allt som går i normens riktning.

Tyvärr finns det en förbaskad massa kompromisser med hat i dagens Sverige. En del kompromissar med islamofober. Att det är ok att sprida fördomar om islam  i kampen mot radikal islamism och homofobi, anser de. Tro och Solidaritet föll i den motsatta fällan och ansåg att det var ok att tolerera fördomar om homosexuella i kampen mot islamofobi. Det var en kompromiss med homofober.

Det behövs religionsvänliga organisationer som vägrar kompromissa mellan olika former av rasism och fördomar. Mer än någonsin.

Vi måste lära av hur vi bekämpade homofobin i kristna kyrkan.

En debatt har uppstått om terroristen i Orlando som mördade homosexuella, agerade i enlighet med islam eller inte och hur viktigt det är att betona det. Det är viktigt att man har insikt i vilka galna tolkningar som kan göras i religioners namn. Men viktigare än det är att lyfta fram alternativa tolkningar. För att visa att inte alla tänker likadant.

Visst gör extremister extrema tolkningar av sin religion. Alla kan finna stöd för precis allting i sina religiösa skrifter. Det är så religioner fuinkar. Både förespråkarna för slaveri inom islam och kristendomen, och motståndarna till slaveri stödde sig på citat från sina heliga skrifter, ofta samma citat. Det kristna kärleksbudet användes t.ex. både för att rättfärdiga slaveri och slaverimotstånd.

När vi tittar på homofobi inom islam måste vi vara noga att vi inte använder andra glasögon än då vi tittar på homofobi inom kristendom. En hel del folk radar upp korancitat för att peka finger och säga att ”islam rättfärdigar homohat” och ”homofober har stöd i Koranen, Haditherna och profetens Sunna för sin tolkning”. Som om homohatares tolkningar av deras religiösa skrifter är något att fästa vikt vid. Det som förändrat Svenska Kyrkan syn på homosexuella är inte de gnällpottor som menar att bibeln rättfärdigar homohat. De som ändrade kyrkan var de kristna och ICKE kristna som gått mot strömmen och tydligt sagt att ”NEJ, bibeln får inte tolkas som om den rättfärdigar homohat. NEJ, kristendomen rättfärdigar INTE homohat”. Att vara medveten om att ens religiösa urkunder och traditioner innehåller en massa skräp och kunna ta avstånd från det, men samtidigt okompromisslöst säga ”jag är kristen, jag vägrar hata homosexuella. Gud älskar homosexuella och homosexualitet.”

Så förändrar man en religion, om man behöver det!

Därför vinner man inget på att utmåla islam eller kristendomen I SIN HELHET som homofientligt. Därför vinner man inget på att kompromissa med islamofobi eller homofobi.

Sista Måltiden, Elisabeth Wallin Ohlsson, 1998.

 

PS

Fick idén efter att ha läst Johan Westerholms artikel idag. Westerholm är en paradoxal figur som har rätt i en hel del. Men tänk om han hade varit lika konsekvent mot islamofobin i hans omgivnoing som mot homofobin.

Posted in: Uncategorized