Idag muslimen, igår hårdrockaren, katoliken och jazzälskaren

Posted on maj 6, 2016


Vi lever i en lustig tid. Människor har flytt hit under många decennier för att de drömmer drömmen om ett Sverige där man får leva i fred och frihet och välstånd, och exakt som man själv vill. Utan en stat, överhet eller majoritet som pekar finger och säger att man inte får leva så. Ungefär som det var för 1800-talets svenskar som flydde till USA.  Men i Sverige ifrågassätts deras dröm om Sverige. Just nu är många muslimer förbryllade eftersom deras religiositet ifrågassätts. Och annorlunda beteende jämställs med radikal extremism.

I Saudiarabien och Iran anses det vara suspekt att inte bära hijab. I de staterna buntar man ihop kvinnor utan hijab med terrorister, mördare och annat. Som om kvinnan utan hijab genom att hon inte bär hijab blir som dem. I USA gör kristna fundamentalister samma sak med ateister. De drar alla ateister över en kam och säger att eftersom Sovjet var ateistiskt och det funnits ateistiska terrorister måste alla ateister vara kommunister och  terrorister.

Muslimer i Sverige reagerar över att så många gör samma sak mot dem här.

Det är som Saudiarabien in reverse. Fast här är det muslimen en del jämställer med samhällsfara. Bär man hijab är man radikal islamist och potentiell lönnmördare. Ber man är man Al Qaida. Och om man som kvinna eller man hälsar på motsatta könet på ett lite annorlunda sätt  är man både IS, terrorist och hjärntvättat offer och kvinnohatare samtidigt.

Men till er, bekymrade muslimer, säger jag bara. Ta det lugnt. Det går över. Vi har sett sådan masshysteri förr i Sverige.

En radikal röd brevlåda

Förändringar tar tid i Sverige. Det var inte länge sen ateister och homosexuella och kvinnor som ville göra karriär sågs som suspekta. Det gamla bondesamhällets likformning präglar oss ännu. Det annorlunda är lite suspekt och farligt.

När jag växte upp fanns det två kanaler på TV. Inte för att tekniken satte gränser utan man ansåg att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orange bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 70-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan. ”får man göra så”. ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Så lite krävdes för att vara sedd som radikal i Höganäs i Skåne 1980/81.

Den farliga hårdrocken

På 80talet var det inte muslimerna utan hårdrockarna som var farliga. Fast då var det inte pekfingrar i luften, utan det sk djävulstecknet som man jagade överallt. Hårdrockares långa hår sågs som radikalt och farligt.  Hårdrockare var sexuellt, moraliskt och kulturellt farliga för Sverige, sa man. Dessutom var de brottsligare. Hårdrockare begick fler brott.

Debattörern Allan Rubin var en av de som jagade satanister och hårdrockare på 80-talet. Han har skrivit flera böcker på ämnet. Rollspel, ”videospel”, knark, hårdrock och filmer ansåg han vara ett hot som kunde väcka upp ungdomars lust till våld och sex (!). Hade Jimmie Åkesson varit vuxen på 80-talet hade han nog också varit mot hårdrock. Och Ivar Arpi hade skrivit om faran med satanismen inom musliken. Läs hela artikelserien om Allan Rubin hos En man med ett skägg: här!

För att ytterligare påminna om de galna generaliseringarna om hårdrockare har vi gjort en djupdykning ner i arkivet och hittat Siewert Öholms program om den farliga rockmusiken och om gruppen W.A.S.P.


Vi rekommenderar även Siewert Öholms klassiker: debatten om satanismen och death metal: Satanismen, del 1,2,3,4,5,6. Istället för hårdrock skulle vi lyssna på klassisk musik, folkmusik och dansmusik, sa man.

Annan farlig musik: jazz och dansbaneeländet

Innan hårdrocken sågs som farlig var det diskon som sågs som farlig. Istället för disko skulle vi lyssna på klassisk musik, folkmusik och dansmusik, sa man.

Och innan dess The Beatles och Rolling Stones. Och givetvis Elvis. Fast det finns en och annan än idag som anser att Elvis var satanist.

Attackerna på den farliga rocken hade en rasistisk grund. Rocken hade influerats av svart musik.

Racists attacked rock and roll because of the mingling of black and white people it implied and achieved, and because of what they saw as black music’s power to corrupt through vulgar and animalistic rhythms… The popularity of Elvis Presley was similarly founded on his transgressive position with respect to racial and sexual boundaries… White cover versions of hits by black musicians … often outsold the originals; it seems that many Americans wanted black music without the black people in it.”[26]

Presley generated an ”anti-parent outlook” and was the ”personification of evil.” To many adults, the singer was ”the first rock symbol of teenage rebellion. … they did not like him, and condemned him as depraved. Anti-Negro prejudice doubtless figured in adult antagonism. Regardless of whether parents were aware of the Negro sexual origins of the phrase ‘rock ‘n’ roll’, Presley impressed them as the visual and aural embodiment of sex.[32]


Istället för rock och Elvis skulle vi lyssna på klassisk musik, folkmusik och dansmusik, sa man.

Dansbaneeländet

Fast innan rocken var det just dansmusiken som sågs som den stora faran. Det hälls riksdagsdebatter på 40-talet om faran med jazzmusiken och swing och ungdomar på dansbanorna.

På Sveriges Radio har ett radioprogram från 1948 bevarats.

Året är 1948, det är lördagskväll och dans i Roslagen. Radions Maud Reuterswärd är där för att med egna ögon se det så kallade dansbaneeländet, dvs det moraliska förfallet bland ungdomar med fylla, slagsmål och sex i buskarna som dansbanorna anses föra med sig.

De som var sexuellt annorlunda ansågs vara en fara.

En som fick klä skott för den moraliska paniken var Alice Babs. Hon var en av dem som här hemma gav swingen ett ansikte. Och det gjorde hon i filmen Swing it Magistern som gick upp på biograferna 1940. Hon var då bara 16 år. Hon älskades av ungdomen som jitterbuggade och dansade kind emot kind med pojken eller flickan i grannbyn.

På ytan handlade debatten om sex. Att dansmusiken och filmer som Swing it Magistern skulle locka ungdomar till sex. Men ytterst handlade det inte om sex. Det handlade om att vara annorlunda. I den svenska ankdammen skulle man bete sig på ett visst sätt. Om man var annorlunda var man suspekt.

Och de som dansade på 40-talet drabbades av samma sorts generaliseringar som muslimerna idag. Eftersom det finns dansande jazz-ungdomar som begår brott betyder det att all jazz är extrem och potentiellt farlig. Och eftersom IS och Al Qaida är muslimer betyder det att alla muslimer är Al Qaida och IS.

Och innan 40talets jazz och swing var det givetvis jazzen självt som var faran.

Den katolska faran

På 50-talet fanns inte många muslimer i Sverige. däremot fanns det katoliker. De började invandra hit mer och mer. Och i den svenska ankdammen växte rädslan bland många för dessa ”främmande”,”pippande”, ”pryda” personer med sina konstiga seder.

De vet inte vad demokrati är, det är osvenskt, det är kvinnoförtryck, det ingår i en konspiration för att ta över Europa, deras heliga byggnader är naziliknande, de plågar barn, de är sexualfientliga och sexfixerade och tjuvaktiga…” Så kunde det låta när katolska kyrkans framtid i Sverige debatterades runt 1960.

Att läsa riksdagsdebatterna inför öppnandet av det första katolska klostret i Sverige runt 1961 är som att läsa Sd:s propaganda om muslimer idag.

”Att vi i vårt land har öppnat möjligheterna för olika religiösa samfund att bedriva sin verksamhet får inte tas som intäkt för att vi tänker ge tillstånd till inrättandet av andliga koncentrationsläger på svensk mark. Jag tycker att vi haft nog av andliga koncentrationsläger och vad därtill hör i andra länder.  – Inge Lundberg (S)”

”Då är det ganska naturligt att den, som är verklig mån om de mänskliga rättigheterna och den demokratiska frihet som vi kunnat kämpa oss till bl. a. I vårt land, är mycket angelägen om att inte räcka fan det finger, som det är fråga om i detta fall.  – Nils Elowsson (S)”

Förekomsten av politisk katolicism ansågs vara det främsta argumentet mot katolska kloster, av en del debattörer. Katolicismen sågs av flera svenska riksdagspolitiker som en aggressiv antidemokratisk religion med politiska ambitioner.

Man må resonera hur mycket man vill om det religiösa innehållet, men man kommer inte ifrån iakttagelsen, att när den katolska kyrkan tar ställning i politiska frågor, går den alltid reaktionens ärende.  – Gunnar Berg (S)

Att tänka sig att man med berått mot skulle medverka till att underkasta demokratiskt tänkande människor, som vill åtnjuta de fria mänskliga rättigheterna, ett sådant tvång som här avses, är något jag inte kan göra. Därför vill jag inte heller medverka till att det inrättas kloster i detta land.   – Nils Elowsson (S)

Det kan synas märkligt att jag säger detta, eftersom jag inte är engagerad i kyrkan i annat mån än jag är medlem i den. Man bör ändå bemärka, att om demokratin skall kunna fungera i en fri stat, så får man icke genom främmande engagemang förhindra en samhällsutveckling som vi anser gagnelig för land och folk.  – Inge Lundberg (S)

Skall jag vara riktig ärlig, måste jag väl ändå medge, att i reaktionen mot hela denna historia också inmänger sig ganska naturliga nationella känslor. Jag undrar om inte Gustav Adolf ute på torget skulle ramla av hästen om han begrep vad vi här håller på med! – George Branting (S)

Rasismen mot katoliker och den mot muslimer har många likheter. Så även debatten. (Läs mer här i denna C-uppsats om debatten inför öppnandet av karmelitklostret i Glumslöf.)

Allt som man idag ser skrivet om muslimerna stod skrivet då om katolikerna. Varje fördom mot muslimerna nämndes då, men riktat mot katolikerna. Till och med relativt vettiga och sansade skribenter som Herbert Tingsten, gnällde att katolikerna hotade att översvämma Sverige med sin främmande kultur. Det var barnafödandet, pippande katoliker och frigida katoliker,  fundamentalismen, kopplingen till politkska extremister, kvinnosynen, etc, etc som man gnällde på.

Då var det kloster som de moraliskt indignerade ville stoppa, idag moskéer.

Och poängen med katolikhatet var att man drog ALLA katoliker över en kam. Liberala reformkatoliker och galna konservativa nötter sågs som likadana, precis som alla privatpraktiserande katoliker. Precis som många betraktar islam idag.

Amerikaniseringen

I hetsen mot rocken ingick också en god dos anti-amerikanism. Från och med 50-talet ändrades mycket av den svenska synen på USA. Det amerikanska kom att bli synonymt med farligt, och extremt bland framför allt vänstern, men öen bland en del konservativa och liberaler..

Denna syn på USA och det amerikanska överlevde i stora delar av samhället till 90-talet-

Ett exempel på detta är hetsen mot serietidningarna på 50-talet. Kalle Anka och Stålmannen och Läderlappen (Numera kallad Batman) var en fara för ”det svenska”. Det var inte alla som gladdes åt Kalle Anka på självaste julafton när det infördes i svensk TV. Jag faktum är att så sent som på 80talet debatterade man hej vilt om man skulle få lov att arrangera fester, ha öppet restauranger och visa komedier i TV på långfredagen. Långfredagen var en högtid då JESUS död skulle minnas och man orde vara sorgsen. På TV var komedier förbjudna denna dag. Och om man ville liberalisera långfredagen en aning sågs man som farligt amerikansk och ateistisk (!).

Ja, faktum är att när jag började bli politiskt intresserad runt 1987-1988 var ännu Vänsterpartiets, sossarnas vänsterns tidningar fulla med varningar mot amerikaniseringen som ”hotade det genuint svenska och folkliga”, och även i de vanliga tidingarna hittade man mängder av varningsartiklar. De enda som gick mot denna mytbildning om amerikaniseringen var i praktiken vid denna tiden endast libertarianerna, som tex Henrik Bejke.

Nu verkar det amerikanska ha assimilierats i Sverige. Inte ens vänstern gnäller på Kalle Anka längre… Kalle är lika svensk som julgröten och julbocken.

Nu gnäller många istället på muslimer som förr på amerikaner.

Rätten att få vara den man är

Visst finns det fundamentalister överallt som vill tvinga på andra sin livsstil. Sådant är jag totalt emot.

Men de flesta jazzälskare har inte velat tvinga jazzmusik på alla andra. De flesta dom gillade Elvis ville inte tvinga alla att lyssna på Elvis. De flesta som är homosexuella vill inte att alla ska bli det. De flesta som var för sexuell frigjordhet på 70talet ville inte nuppa med alla, och de flesta som är för en mer konservativ (pryd?) inställning till sex vill inte tvinga alla att vara pryda. De flesta som på 50talet gillade stålmannen ville inte tvinga alla att läsa stålmannen. De flesta katoliker på 60talet eler muslimer idag ville inte tvinga alla att lyda katolska eller muslimska lagar. De flesta hårdrockare tyckte på 80-talet att det var helt ok om Siewert Öholm lyssnade på kristen dansbandsmusik. De flesta som gillade amerikaniseringen på 50talet ville inte skjuta de som spelade nyckelharpa.

Men visst fanns brottsliga hårdrockare, depraverade jazzspisare, farliga amerikaälskare, rabiata katoliker med terroristkontakter, galna muslimer, mordlystna homosexuella, knäppa läsare av Kalle Anka. Och jag vet minst en dömd brottsling som också målat sin brevlåda röd. Ja visst finns det folk som anser att alla ska vara som de är.

De finns överallt. Även bland muslimer. Jag vänder ju mig till er muslimer i denna artikel. Ni har avskräckande exempel på just detta i de muslimska extremister som anser att om man är öppen homosexuell ska man inte få vara öppen muslim eller kunna bli imam. Det är givetvis lika absurt som att säga att om man är öppen muslim ska man inte kunna bli butiksbiräde på ICA eller undersköterska eller miljöpartist.

Drömmen om Sverige för en muslim handlar bland annat om att få lov att vara muslim, dvs att vara den man är. Att få bära hijab och hälsa som man vill. Att få be fem gånger om dagen, om man vill det. I fred och frihet och välstånd. Att få lov att vara både muslim på det sätt man själv vill, och stark självständig och FRI kvinna eller man. Att få vara den man är, med andra ord. Även om man ses som lite annorlunda jämfört med majoritetskulturen.

Vi finns vi som ser hur man under seklen förtryckt och förtalat det som ansetts vara ”annorlunda”. Vi som är rädda för förtryck och hat men som välkomnar att människor är olika. Sverige är landet där där ingen tvingar dig att anpassa dig, du får tänka vad du vill, säga vad du vill och vara den du vill och alla behandlas lika, det är den syn på Sverige vi kämpar för.

Med tack till Thabo Muso som tog upp detta ämne.

Posted in: Uncategorized