Om handskakningar och ”muslimska” hälsningsseder

Posted on mars 25, 2016


Det där med hälsningsritualer är inte lätt. En del känner sig ”kränkta” av att tvingas hälsa på ett sätt som de anser strider mot deras moral eller religion. Och det ropas på straff och statligt ingripande mot de som ogillar att hälsa på antingen muslimskt eller västerländskt sätt.

När en muslim inte tar kvinnor i hand utan istället lägger handen på hjärtat, väcks det en massa känslor. ”Jag är kränkt. Kvinnoförtryck!!” Ropas det högt bland vissa majoritetssvenskar som känt sig tvingade att hälsa så kallat ”muslimskt”. Givetvis ropas på statliga förbud och lagar mot denna så kallade kvinnokränkning.

Men ibland är det tvärtom. Ibland när någon känner sig tvingad att ta kvinnor i hand händer det att denna skriker högt: ”jag är kränkt, rasism”. En del människors ovilja att tolerera s.k. ”muslimska hälsningsseder” väcker ont blod och det ropas på förbud och straff även från det hållet. Det har varit flera uppmärksammade fall då anställda och arbetssökande inte velat ta kvinnliga chefer i hand. Det anses då vara rasistiskt och domstolar dömer cheferna till skadestånd.

Tänk att ett enkelt hej eller goddag kan väcka dessa känslor!

Lika barn leka bäst

Om man pratar lite med de som känner sig kränkta ser man något mycket intressant. Båda tänker väldigt lika. 

Båda anser att de tvingas hälsa på ett sätt som de inte vill hälsa på genom medverkan det andra hälsningssättet. Det är ganska uppenbart med den som inte vill ta kvinnor i hand, men även den som inte får hälsa genom att ta i hand anser sig utsatt för tvång. Som om tvingats göra något de inte vill.

Båda anser att det strider mot deras tro eller livsåskådning att hälsa på ett visst sätt. De anser att de inte kan kompromissa om detta och närma sig den andres kulturella hälsningssätt. Båda anser att det är diskriminerande att hälsa på den andres sätt och båda refererar till att man vill skydda kvinnors heder och upprätthålla deras värde som kvinnor genom att hälsa på det ena eller andra sättet.

Åt båda hållen

Läsaren kanske förvånas lite av att jag jämställer de båda.

Många antirasister anser att det bara är en del majoritetssvenskars ovilja mot det så kallade ”muslimska hälsningssättet” som är problemet. Då det gäller det hälsningssätt som en del muslimer har sägs det ofta att vi måste börja förstå och respektera olika sätt att hälsa på som inte är exakt samma som det vi är vana vid i vår kultur. Att det där med att lägga handen på hjärtat är en hälsning som vi andra måste bli mer öppna för.

Att inte vara öppen är rasistiskt.

Det kan jag hålla med om. Men det där med hälsning går ju åt båda hållen. Är det bara bland oss som kulturellt sett är vana vid att skaka hand, som bör försöka vara öppna för att hälsa på olika sätt? Ligger det inte ett krav på den muslim som inte anser att det är rätt att ta kvinnor i hand att även han bör vara öppen för att hälsa på andra sätt, det vill säga skaka hand? Bör inte han visa samma sorts förståelse för olika sätt att hälsa på, som han vill se hos oss som skakar hand? Måste inte även han vara öppen för andra kulturella mönster?

Kränkthet

För många är detta med hälsningar inget problem. De flesta muslimska män jag känner räcker fram handen till kvinnor, och anser inte det strider mot deras religion att göra så. De flesta majoritetssvenskar jag känner har inga problem med att se att det där med att lägga handen på hjärtat, så som en del muslimer gör, är en fin hälsningssed. Även om man inte gillar det andra hälsningssättet så gör man ingen sak av det. Man försöker möta den andre med dialog.

Olikheter i hälsningsseder blir bara ett problem då två personer möts som är lika oflexibla. När en person som anser att det strider mot dennes moral att acceptera ”muslimska” hälsningsseder möter en muslimsk man som anser att det strider mot dennes moral att acceptera handskakningar, då uppstår problemen.

Det säger mycket om folk som vägrar förändra sin kultur o sin tradition, vare sig de är från svensk kultur eller muslimsk kultur. Om man styvnackat håller fast vid att ”i min kultur hälsar man så här och BARA så här och jag kränks om jag tvingas göra annorlunda”, visar det att man är fundamentalist.

Med ett annat ord är det när fundamentalister möts som det där med hälsningsritualerna blir ett problem.

Lagen

Kränkta fundamentalister har alltid det gemensamt att de vill att staten och lagen ska skydda dem så de inte kränks. Mycket riktigt hörs krav på att straffa de som inte accepterar den ena eller andra hälsningsritualen. Antingen för att en del muslimers hälsningssätt anses vara kvinnoföraktande eller för att fördomarna om muslimers hälsningssätt anses vara rasistiskt.

Men ska staten reglera hur folk hälsar eller försöka bringa reda i fundamentalisters kränkta känslor? Nej!

Vi lever i en modern tid med mångkulturella möten. Vi måste börja förstå och närma oss varandra. Kraven att vi börjar göra det är lika stora på sekulariserade icke religiösa majoritetssvenskar som religiösa minoritetssvenskar. Om man inte följer med den nya tiden kommer man att få problem, och det gäller båda grupperna. Och det är inget staten ska försöka reglera.

Jag arbetar mycket med flyktingar.

De muslimska flyktingar som kan skaka hand med kvinnor och de av svenskarna som lär sig uppskatta muslimsk hälsning sed är de som i mitt tycke är de mest moderna. Där har vi en vilja till dialog och integration från BÅDA sidor.

It takes two to tango. Faktiskt!

Posted in: Uncategorized