Journalister, sjävcensur och Kalla Kriget

Posted on januari 16, 2016


Journalister vinklar för att inte gynna Sd, skriver Sakine Madon idag. Hon berättar om flera journalister hon varit i kontakt med som berättar att media vinklar nyheterna. Dessutom ger hon detta exempel:

Samtidigt har till exempel Skånska Dagbladets dåvarande chefredaktör Jan A Johansson, i journalisten Björn Hägers bok ”Problempartiet”, om SD, medgett att fakta har utelämnats för att undvika en ”helvetes skada för samhällsutvecklingen”.

Att så är fallet anser jag också. Men inte alla journalister ser detta. Det första man blir blind på är ögonen, heter det.

Glöm inte att svensk media under andra världskriget funkade helt utan censurmyndighet. Media censurerade sig självt efter regeringens direktiv. Regeringen skickade ut en grå lapp där det stod saker som ”kritisera inte Hitler för att…” och via chefredaktörerna spreds det beslutet neråt i tidningarna.

Efter andra världskriget levde detta vidare. Svensk säkerhetspolitik är et bra exempel. ALLA ledande journalister och politiker visste att samarbetet med NATO var så omfattande att man kunde kalla Sverige ”a neutral ally” till USA. Ändå diskuterades inte detta och personer som yttrande att de ansåg att Sverige borde gå med i NATO öppet förföljdes och smutkastades. Till slut var det bara extrema sekter som vågade yttra orden att ”sverige borde gå med i Nato”.

Mikael Holsmtröm har get ett bra exempel på denna medias självcensur. Det var när han som ung journalist i nordvästra Skåne skrev om en brand på Kullaberg vid radarstationen. Han fick bannor för att han nämnde radarstationen.

Det där kan jag berätta mer om. Det fanns alltså både stora kanoner och radarstationer i massor i nordvästra Skåne. Förekomsten av dessa var ingen hemlighet för Sovjet. Radarstationerna hade antenner och var fullt synliga för alla skepp ute i Öresund. När jag strosade runt såg jag tydligt dem. Dessutom var kanonerna i Djuramosa ingen hemlighet för Sovjet eller Nato. Nato visste om att de fann eftersom Sverige och Danmark gemensamt hade hemliga avtal om att agera för att stänga Öresund vid krig. Dessutom gjorde man provskjutningar med dem med jämna mellanrum

Nåt år efter 1990 mötte jag en fd officer i en öststat. Han frågade var jag kom ifrån. Och då jag berättade Höganäs, sa han att taktiska kärnvapen skulle riktas mot området vid krig. Kanonerna och dess bianläggningar var målet. Och Helsingborgs hamn, om det behövdes.

För vem var kanonerna och radarstationerna en hemlighet? Inte fienden. Det visste man i svenska försvaret mycket väl. Utan för den egna befolkningen.

Fram tills ca 1990 visste jag inte att kanonerna fanns där. Det gick rykten om stora kanoner bland ungarna i Kullaskolan, men inte mer. Och samarbetet med NATO var en statshemlighet. Hade det blivit kärnvapenkrig hade jag blåsts bort utan att veta varför.

Man pratade inte om försvarsanläggningarna i Kullabygden. Kort och gott. Vad som än hände runt dem, dödsfall eller olyckor eller bränder. Ingen i bygden pratade trots att alla med inflytande (speciellt journalisterna) visste.

Av hänsyn till försvarshemligheter? Ja, kanske. Det var nog likadant överallt.

Men vilken syn på politik och demokrati speglas i beslutet att Sverige skulle i hemlighet samarbeta med Nato? Och hur resonerade de journalister och beslutsfattare som aldrig ens nämnde det som  alla visste att Sovjet visste?

Jag säger inte att det är en exakt parallell. Det fanns lagar och straff och annat som hindrade medborgarnas insyn i försvars- och utrikespolitiken. Men det intressanta är mekanismen bakom självcensuren. Du hittar få journalister från den tiden som inte visste att Sverige hade hoppat i säng med Nato. Du hittar få lokala journalister i Kullabygden som inte visste var försvarsanläggningarna fanns. Precis som få lokala journalister på 40-talet var ovetande om att Sverige minerade Öresund i samarbete med nazityskland trots att man inte pratade öppet om det förrän 80-talet.

Självcensur är en egendomlig sak. Speciellt bland journalister.

 

Posted in: Uncategorized