Att skita i byxorna och hoppas att hängslena håller…

Gamle finansministern Gunnar Sträng sa ofta att vi behöver gå framåt varsamt och med eftertanke i allt vi gör. En gång jämförde han motsatsen, att gå fram utan eftertanke, så här: ”det är som att skita i byxorna, för det känns ju varmt och gott, och hoppas att hängslena håller”.

Igår blev jag beskylld för att vara rasist då jag delade en länk om att antalet som flyr från Turkiet till Grekland ökar just nu (och att därmed antalet som kommer hit kommer at öka). I förrgår pratade jag om att som dagens politik är så innebär den ökande mängden flyktingar att flyktingmottagandet försämras och biståndsbudgeten minskas och integrationen av nysvenskar blir sämre. Det ansågs också rasistiskt.

Jag ser flera antirasister som säger att det är rasistiskt att oroas över om vi klarar av flyktingströmmen hit, att det är rasism att det är rasism att säga att flyktingmottagandet nått en gräns. Ja, till och med att det är rasistiskt att säga att de oroas över kvaliten på flyktingmottagandet eller vår möjlighet att integrera nysvenskar väl. Detta trots att personen som säger det kanske till och med bedyrar att hen vill fortsätta ta emot flyktingar generöst.

Om det gått så långt att det anses vara rasistiskt att vilja ta emot flyktingar och nysvenskar på ett bra sätt och att oroas över om vi kan det framöver, ja då är vi fan illa ute.

Både ock

Jag är för ett generöst Sverige som gärna tar emot 100.000-200.000 flyktingar eller mer. Men jag är inte beredd att göra det till vilket pris som helst. Vi ska ha en human flyktingmottagning också. Vi ska kunna ta emot våra nya svenskar på ett bra sätt, också, så de kan jobba, lära sig svenska och att deras barn har en bra framtid. Och jag är INTE beredd att skära ner i de sociala skyddsnäten eller att urholka ekonomin genom felaktigt placerade skatter.

Detta behöver inte stå i motsättning till varandra. Jag är fortfarande övertygad om att man med en annan politik hade kunnat kombinera de båda. Men med dagens politik verkar det svårt. Politiker, journalister och både rasister och antirasister av alla sorter ställer just nu I PRAKTIKEN flyktingmottagning i motsättning till välfärd, bra integration och bra flyktingmottagning.

Det verkar oftas inte finnas nån vilja att på allvar lösa problemen. Politiker (tex) pratar ofta inte ens om de stora problem som finns, trots att alla vet att det finns oerhörda problem i vår integrationspolitik (vilket jag skrivit om här och här). Trots att Migrationsverket numera tror att de som kommer hit idag får vänta upp emot ett och ett halvt till två år för beslut framöver och trots att de flaggat för att det kan bli problem att hitta bostad åt dem när de väl fått besked.

Det är sunt att stanna upp ibland och ställa frågan om vi verkligen gör på rätt sätt. Det är inte sunt att bara säga ”kör på” utan eftertanke.

Utbrändhet

Att vilja hjälpa andra leder ofta till utbrändhet. Jag har en vän som brände ut sig själv i sin strävan att hjälpa andra. Han jobbade med barn och ungdomar. Han körde på för fullt och tog på sig mer och med arbetsuppgifter utan att stanna till och tänka efter. Det värsta var att han var arbetsledare. Så han krävde samma sak av de runt omkring honom. ”Vi måste hjälpa, det finns folk som lider nöd.” Man passerade med råge det man tidigare uppfattat som smärtgränser utan att stanna till, ändra beteende och kanske anpassa sig efter situationen, eller komma upp med nya ideer och lösningar.

Jag är bekymrad över segregering, arbetslöshet, utslagning, den usla situationen för nysvenskar och deras barn i skolorna. Över kriminalitet och gängbildning som följer i arbetslösheten och sysslolöshetens spår. Och min oro grundar sig i omtanke om de personer som på grund av hur systemet är utformat döms till arbetslöshet, och de barn som på grund av hur skolan är utformad döms till att få dåliga betyg.

Jag bekymras över att flyktingmottagningen har brister. Vi har en asylprocess där migrationsverket inte ger tillräcklig information om Sverige eller där flyktingar inte har möjlighet att lära sig svenska. Jag mötte nyligen en man som varit här 8 månader och inte fått delta i en enda svensklektion, för på boendet han bodde innan fanns inga ideella krafter som bedrev svensklektion. Och han visste inte om att han hade haft rätt till klädbidrag då han kom hit, för den informationen skickades ut på svenska sju månader tidigare. Han hade missat läkartider eftersom ingen informerade honom hur han skulle ens kunna ta sig till den specialist han fått, än mindre hur han skulle kunna övernatta i Malmö. Han hade fortfarande inte fått grundläggande svensk samhällsinformation, det försökte han snappa upp genom Facebookgrupper. Och han visste ännu inte helt hur det skulle gå till efter han fått uppehållstillstånd. Och varje gång han besöker migrationsverkets kontor i Högsby möts han av kaos… och informationsskyltar på svenska.

Barbariet på nytt?

Är vi på väg tillbaka till mörkret och barbariet i svensk flyktingmottagning vi hade på 80talet, då folk väntade i förläggningar 3-4 år, utan information och utan stöd eller sysselsättning, i hopplöshet?

Vi tar emot fler personer som kommer hit. Det betyder att de problem vi har KOMMER att öka. Flyktingmotagandet BLIR sämre och integrationen av nyanlända BLIR sämre eftersom de problem som finns kommer att ökas, inte minska.

Det oroar mig!

För jag ser flyktingbarnen här på Öland i ögonen och jag vet vilken framtid de får i skolorna, om det fortsätter som idag. Jag pratar med flyktingarna från afrika och syrien som vill ha jobb och lära sig svenska, och jag vet vad som väntar dem…

Tyvärr är jag inte så funtad att jag kan stänga av halva mitt hjärta. Hade det gått hade jag ju kunnat säga att vi kör på och skiter i de som väl är här. Eller att vi stänger gränserna och skiter i de som flyr för sina liv (Talibanerna erövrade Kunduz i september, om ni undrar varför så många afghaner flyr hit just nu). Men vad gör vi?

Bara 50% av barnen i grundskolan Krongården, där skolan Kronan ligger, som var föremål för skolmassakern, uppnår gymnasiebehörighet.

9% av de inrikesfödda i Sverige uppnår INTE gymnasiebehörighet. 35% av de utrikes födda i hela Sverige uppnår inte det. I Kronogården uppnår 50% av grundskoleeleverna, både inrikes och utrikes födda, inte gymnasiebehörighet. Skola har till 97% elever med utländsk bakgrund. Mitt hjärta blöder för de barnen!

Läs mer här: https://ligator.wordpress.com/2015/10/23/om-kronan/