Hanna Gadban har fel, men även förbannat rätt!

Posted on juli 17, 2015


Jag har öppet och mycket kritiserat debattören Hanna Gadbans islamofobi. På samma sätt har jag kritiserat andra debattörer mot radikal islamism och hedersvåld som inte står upp mot islamofobi utan som anser att lite generaliserande hat mot islam, koranen, muslimer, moskeer och slöjor kan vara ok, i kampen mot radikal islamism och terror.

Otaliga antirasister har applåderat detta och berömt min konsekventa antirasism. ”Ja, konsekvent antirasism är bra och viktigt”!

I detta blogginlägg ska jag kort tala om det Hanna Gadban har RÄTT i. För när man läser Hanna Gadbans bok ”min Jihad” måste man ha två tankar i huvudet samtidigt. Den ena är att hon ljuger om sin islamofobi. Det andra att hon faktiskt har rätt i sin kritik av radikal islamism i boken. Dawahrörelsen, som hennes bok handlar om, är en rörelse som kompromissar med rasism, terror, homohat och kvinnohat.

Konsekvens

Om vi ska visa nolltolerans gentemot islamofobi måste vi givetvis visa att vi kan vara lika konsekventa och visa nolltolerans mot all radikal islamism.

Konsekvens är inte svårt. Flaggar någon IS-flagga eller jihadflagga och ser dem som positiva tecken behandlar man dem likadant som man behandlar en som flaggar en Klu Klux Klan flagga eller Hitlers hakkorsflagga och gillar flaggorna. Homohat behandlar man lika konsekvent som muslimhat. Babblandet om de äckliga kuffarna (otroende) behandlar man med nolltolerans som man bör behandla generaliserande skitprat om romer eller muslimer. Judehat bemöts som islamofobi. Kvinnohatbemöts konsekvent. Citat av Al Qaida behandlas som citat av ledande nazister. Etc, etc…

Dawahrörelsen

Dawahrörelsen har jag också skrivit om. De grundades av en grupp brittiska hatpredikanter och grova extremister. I Norge är det knutet till extrema Islam.net som bland annat hållit konferenser där de öppet säger att homosexuella bör stenas.

Dawahrörelsen är inte öppet för IS. Faktum är att den och deras allierade oftast hanterar frågan genom att ”inte ta ställning till enskilda troendes ställningstaganden om jihad”. Ibland är man mot IS men tar inte ställning mot Al Qaida istället. problemet är att rörelsen i sin grund delar så mycket av IS och Al Qaidas syn på världen. Samma apokalyptiska världsbild, samma rasism mot kuffar (icke troende) samma syn på homosexualitet, samma drömmar om ett världsomspännande kalifat (alltså samma ultranationalism), samma syn på kvinnan och samma tro på en världsomspännande konspiration mot muslimerna. Samma hat mot demokrati.

Om man inte tar ställning rakt, konsekvent och öppet mot IS, och dessutom i mångt och mycket delar samma världsbild är det inte konstigt att anhängare av terror söker sig till ens verksamhet.

Och så har skett. Det visar Gadbans bok bra. Om man surfar runt bland folk som sprider positiva ideer om IS eller jihad eller som gärna citerar terrorister, så ser man att de ofta gillar eller deltar i dawahrörelsen. Om man kikar in i grupper på facebook som stöttar IS öppet ser man en radda välkända namn i dawahrörelsen. Personer man ser ute på stan ofta.

Inkonsekvens? Ja, ofta. Men eftersom rörelsens frontfigur är Abdur Raheem Green måste vi ställa oss frågan om det bara är inkonsekvens. Det kanske är ideologisk samhörighet också.

Det kan finnas delar av dawahrörelsen som är legitima (icke hatiska). Men ska jag ta dem på allvar måste de ta avstånd från det som Abdur Rahman Green och co står för, att de aldrig tolererar jihadflaggor och IS-flaggor, och klart markera att de är mot homohat och för demokrati (till exempel).

Ett bra exempel på detta är Omar Elturk, en ledande och drivande organisatör i dawahnätverken i Sverige. Hur kan en person som öppet sympatiserar med terrorister och det som sen blev IS ses som en god dawah-aktivist?

Så på samma gång som jag måste ta avstånd från Hanna Gadbans islamofobi måste jag stötta det Gadban skriver om dawahrörelsen. Det är viktigt material som bara presenterats av enstaka bloggare förr (som mig), och diskuterats på Flashback.

Konsekvens bland antirasister?

Så vad gör vi antirasister då vi ser någon som säger sig beundra personer som t.ex. vill stena homosexuella? Vad gör vi med rörelser som grundats av personer som vill stena homosexuella? Vad gör vi med de som ställer sig vid samma bokbord som en som vill stena homosexuella? Vad gör vi med apologeter som tycker det är extremt att vara mot stening av homosexuella? Vad gör vi med sådana som försvarar stening och själva utsatts för islamofobiskt hat?

Konsekvent antirasism är lätt, jättelätt. Det är bara att undvika dubbelmoral och dubbeltänk (för att använda Orwells ord). Istället för att trassla in sig i diskussioner om vilken grupp som är mest förtryckt, och tolkningsföreträdesdebatter, och sånt, så är man lika rak mot alla.

Hanna Gadban har fel, mycket fel i den islamofobi hon spritt och de konstiga flirtar hon haft med antisemitism. Men hon har rätt, mycket rätt, i vad hon skriver om radikal islamism och dawahrörelsen. 

Men hur många av de som applåderat min konsekventa kritik av Hanna Gadbans tolerans för islamofobi står upp och är konsekventa mot liknande tolerans för radikal islamism?

Jag har en hög skärmdumpar från Dawahrörelsen i Sverige och har läst Hanna Gadbans bok och ska under den kommande tiden (så mycket jag kan med hänsyn till jobb och familj), visa fler exempel på hur den fungerar.

Tills dess läs min artikel om Amanj Aziz och Abdur Raheem Green och den om islamnet.no i Norge.

Posted in: Uncategorized