Individuell frihet, rättigheter och mångkultur

Posted on maj 3, 2015


Hur ska vi hantera ett samhälle med både mångkultur och maximal frihet för människor att välja sin egen väg i livet OCH en vilja att stå upp för vissa värderingar om människors lika värde och lika rättigheter? Hur ska vi hantera t.ex. kollisionen mellan synssätt på kvinnor och homosexuella som är sådana samhället lämnat bakom sig, och vår vilja att trygga de rättigheter vi kämpat för att homosexuella och kvinnor ska ha?

Jag såg Mästarnas Mästare nyligen på TV. Där berättade travstjärnan Helen A Johansson om hennes kamp att få vara en del av travsporten på lika villkor med män. Hon berättade om hur hon nekats delta i tävlingar med orden att de minsann inte ville att kärringar skulle tävla.

Jag såg Mästarnas Mästare nyligen på TV. Där berättade travstjärnan Helen A Johansson om hennes kamp att få vara en del av travsporten på lika villkor med män. Hon berättade om hur hon nekats delta i tävlingar med orden att de minsann inte ville att kärringar skulle tävla.

För inte så länge sen var verkligheten sådan i Sverige.

Så var Sverige!

Ännu när jag var ung, på 90-talet, var det bara kvinnor som var hemma och tog hand om barnen. När man såg Vasaloppet på TV var det bara män där. Antalet riksdagsledamoter, chefer och ministrar som var kvinnor var få.

Lite längre tillbaka, när min mamma var 30-år, på 50-talet, fanns inga kvinnliga busschaufförer eller taxichaufförer. De fick inte köra. Kvinnliga läkare och professorer fanns men de var extremt få. Kvinnliga präster var något otänkbart. Det fanns en kvinnlig minister som självfallet var hem och hushållsminister.

Ville man ha en abort fick man göra det i lönndom. Blev man påkommen blev man straffad.

På den tiden sågs homosexualitet som en samhällsfarlig sjukdom. Så sent som på 60-talet fängslades män som pratade med minderåriga om homosexualitet (dvs de under 21 år) i positiva termer. Lärare som andades att homosexualitet kunde vara ok avskedades. Idag börjar man anse att det är fel att negativt generalisera om homosexuella men så sent som när jag var i tonåren, på 80-talet, kunde man fritt stå i TV och förklara att en homosexuell var en samhällsfara.

Personer med funktionsnedsättningar såg man ner på. Att vara blind eller döv eller CP-skadad var att vara lite korkad. CP-skadade fick rätt att gå i skola på 60-talet och rösträtt. Så sent som 1989 fick psykiskt funktionshindrade rösträtt.

Och samhället var likriktat. När jag var ung fanns inte muslimer. Ja, det fanns kanske något tusental av dem, men de var osynliga och sågs allmänt som nåt tveksamt och farligt. Katoliker fanns men var suspekta och ”osvenska”. Att lämna protestantismen för nåt annat var ovanligt. Att bli ateist och lämna religionen helt var nåt konstigt. Likriktningen var stor. Svensken skulle glatt delta i samhällsbygget, förlja normerna och sträva mot sin villa, volvo och vovve. När min mamma ville måla sin brevlåda röd, i Höganäs fanns inga röda brevlådor i de likformade villaområdena 1981, blev det ett jäkla liv i grannskapet. Det räckte för att man skulle ses som rebell då… Sånt brukade kommunen slå ner på på 70-talet.

På 80-talet var hårdrockarna den tidens ”muslimer” som man hade fördomar om. Hårdrockskulturen sågs som brutaliserande. Siewert Öholm kunde fritt stå upp i TV och säga att om man lyssnade på hårdrock blev man en sämre och farligare människa. Om man var hårdrockare kunde man bli nekad jobb och diskriminerad, av det enkla skälet att man var hårdrockare.

Så var vårt Sverige för inte så länge sen. Dit vill jag inte igen.

Men vissa vill tillbaka

Det finns en del personer i samhället som gärna vill att vi går tillbaka till det gamla.

Det finns religiösa grupper som avskyr tanken på kvinnliga präster/imamer/rabbis. Det finns religiösa samfund där män får be i den stora, fina salen, och kvinnor instängda i ett rum.

Det finns hederstänk där mannen är den starka som ska styra familjen medan kvinnan är den svaga som ska beskyddas. Ett tänkande att en kvinna mister sin heder, och mannen ansiktet, om en kvinna pratar med en främmande man.

Det finns de som vill vrida tillbaka klockan. Som anser att kvinnan självklart ska vara hemma och ta hand om barnet. Gärna på heltid med samhället som betalar det. Mannen ska jobba och dra in pengarna.

Det finns homofober som vill fösa in homosexuella i graderoben igen. Det finns religiösa som vill ha friheten att slippa ha med öppet homosexuella att göra inom vården och drömmer om samvetsfrihet.

Abortmotståndare vill stoppa de flesta aborter och bli av med plikten vårdpersonal har att ge de som vill göra en abort relevant hjälp och vård.

Det finns sverigedemokrater som drömmer om ett muslimfritt Sverige. Och efter det… det fina Sverige som återgår till det gamla. På den gamla goda tiden då katoliker och judar var få och undergivna och inga muslimer fanns som störde sinnesfriden.

Tillbaka till ”det gamla”?

Hur ska vi bemöta dessa som vill tillbaka till det gamla?

Och hur ska vi bemöta de som inte vill tillbaka till det gamla, men som av eget tycke och smak väljer en annan väg än samhällets?

Inte alla som väljer traditionella livsformer, tex en där kvinnan tar hand om barnen och mannen är ”överhuvud” är mot det nya samhället. Jag känner religiösa kristna, judar och muslimer som tänker traditionellt om könsroller men som välkomnar kvinnors rättigheter. Jag vet BDSM-relationer där kvinnor underordnat sig mannen men där de inte för en dag vill gå tillbaka till det gamla.

Där tror jag att samhället spelar en viktig roll. Och skolan. Det allmänna. Det allmännas uppgit måste vara att upprätthålla de värderingar vi kämpat för och vunnit under 1900-talet.

Det betyder att skolan med millimeterrättvisa och bergväggskonsekvens måste arbeta för idén att kvinnor och män ska ha lika rättigheter. Att skolan med bergväggskonsekvens ska bekämpa sådant som rasism och homofobi och sexism.

Mitt Sverige

I mitt Sverige hade det troligen inneburit att de flesta religiösa friskolor fått stänga eftersom de knappast skulle skriva på villkor att vara FÖR homosexuellas rättigheter. Könsuppdelad simskola skulle vara förbjudet. Burka på minderåriga och giftemål mellan minderåriga otänkbara. och vårdpersonal skulle inte kunna vägra skaka hand eller göra abort med hänvisning till ”samvetsfrågor”.

Det hade betytt att jag gärna varit för vårdnadsbidrag. Att föräldrar är hemma med barnen anser jag är positivt. Men det skulle delas lika mellan föräldrar som standard.

Det betyder att religiösa samfund som inte kan skriva under på ideerna om kvinnors lika rätt och homosexuellas rätt inte ska få några som helst statsbidrag eller nåt stöd från det allmänna, de ska inte heller få hyra allmänna lokaler. (Givetvis innebär detta också att grupper som tolererar att man stöttar IS elller Al Quaida eller grupper som tolererar judehat eller muslimhat, inte ska få hyra allmänna lokaler.)

Samhället ska visa att ”ja, var mot muslimer eller homosexuella om du vill, och anse att kvinnans roll är att vara beskyddad av mannen. Anse att dina barn ska växa upp befriade från könsblandning, sexundervsining eller beröring med homosexualitet om du vill. Men det kommer att bli tvist med samhället varje gång du försöker göra verklighet av dina tankar. Du får socialen på dig om du försöker sprida dina sexfientliga fantasier till barnen. Du kanske vill tala FÖR din fru men märker att samhället kräver att få tala MED din fru, inte om henne. Den skola du placerar dina barn på stängs för att de vägrar prata väl om homosexualitet eller om muslimer eller kristna.

Du kanske inte vill ha en moské i din närhet men kommer att märka att samhället klart markerar att det är muslimernas rätt att bygga en moske, så DU får problem som vill begränsa den friheten.

Du kanske vill bygga en moské där man kan sprida hat mot homosexuella och spärra in kvinnor bakom en vägg, eller en kyrka där man ska kunna hata homosexuella. men ja, du kommer att märka att du får problem med byggnadstillstånd, med bidrag och att du får oväntade inspektioner från samhället.

Det finns ett liberalt dilema här. Som liberal är jag för individuell frihet och de olika kulturernas möte. Människor ska få välja sin egen väg, även om det innebär att man går emot samhällets normer. Men samtidigt ser jag ett självändamål i den utveckling mot frihet vi haft i samhället. Och jag anser att staten måste skydda oss mot alla tendenser att vi går åt andra hållet.

Samhället ska FÖRKROPPSLIGA och SKYDDA dessa ideal.

Det är nånstans ditåt jag anser att vi måste gå. Fast gränsdragningarna är svåra här. Vuxna har rätt att välja sin egen väg i livet, oavsett vad samhället anser. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är extremt viktigt att värna. Samtidigt finns det ett samhälle jag inte vill tillbaka till. Ett med stor ofrihet.

PS

Men de flesta som är med i ett samfund där man sätter mannen före kvinnan anser inte att de är förtryckta, kanske du skulle säga. Nej, det skulle de inte. Poängen är att de flesta kvinnor skulle svarat på 50-talet att de INTE var förtryckta eller strukturellt missgynnade. Frågade man slavar i sydstaterna i USA innan 1860 ansåg ironiskt nog ganska många också att de inte var förtryckta.

Ja det innebär också att en del samfund och personer med vissa åsikter skulle stöta på problem i Sverige. Rätten att bygga en kyrka eller en moské skulle vara totalt fri. Fri från rasisters krångel. Med fina höga minareter och kyrkotorn, med klockor och böneutrop. Men samtidigt skulle alla samfund som särbehandlar kvinnor, som inte vill ha kvinnliga präster, som talar negativt om homosexuella få STORA problem att bygga sina kyrkor.

De skulle få bygga ändå, men utan statliga stöd eller samhällets pengar.

Det skulle bli konflikt. Ja. Med religiösa samfund och politiska ideologier. De skulle känna det orättvist. Men so what, det är DERAS val att t.ex. särbehandla homosexuella negativt.

Posted in: Uncategorized