Martin Luther King, fattigdom, kannibalism och nazism?

Posted on mars 1, 2015


Martin Luther King ansåg att en dag i framtiden kommer svält och fattigdom att betraktas som lika barbariskt, som vi idag betraktar nazism, kannibalism och slaveri. Dessa ord läste jag första gången när jag var 17 år och de har följt mig sen dess som en självklarhet! Så klart att det är så! Och alla som undrar nu varför få personer protesterade mot slaveriet eller mot nazismen, bör se på hur frågan om fattigdomen i världen behandlas politiskt. Så som idag, så funkade det igår…

Vi kan ju fråga oss om vad som mänskligheten kommer att betrakta som barbari år 2315. Fattigdom, rasism, stormakters maktpolitik?

Att vi slöt vapenavtal med Saudiarabien? Kommer människor 2315 att se detta som bevis för hur primitiva vi var 2015?

Här följer utdrag ur en denna bok som betytt mycket för mig: Martin Luther Kings sista bok, Kaos eller gemenskap, från 1967.

Det är långt, men väl värt att läsas.

***********************

Martin Luther King:

John Kenneth Gailbraith har beräknat att 20 miljarder om året skulle räcka till att åstadkomma garanterade inkomster och utrota fattigdomen, vilken summa han beskriver som ”inte mycket mera än vi kommer att lägga ut nästa budgetår för att säkra frihet och demokrati och religionsfrihet så som de definieras av ‘exper­ter’ i Vietnam”.

Den nutida tendensen i vårt samhälle är att basera vår distribution på den ringa tillgång, som inte längre är ett fak­tum och pressa in vårt överflöd i medelklassens och överklas­sens fullproppade munnar, tills de får kväljningar av allt över­mått. Om demokrati skall ha någon vidsträckt innebörd, är det nödvändigt att rätta till denna orättfärdighet. Det är inte bara moraliskt utan förståndigt. Vi ödelägger och degraderar mänsk­ligt liv genom att klamra oss fast vid föråldrat tänkande.

Armodets hemsökelse kan inte försvaras i vår tid. Det är från samhällets synpunkt lika grymt och inskränkt somlbruket av kannibalism i civilisationens gryning, när människorna åt varandra, därför att de ännu inte hade lärt sig att hämta föda från marken eller konsumera överflödet omkring dem. Tiden är för oss att visa vår civilisation genom att genast och fullständigt avskaffa fattigdomen.

Kap 6 Världen – vårt hem

För några år sedan dog en berömd romanförfattare. Bland hans papper hittade man en förteckning över förslag till hand­lingar i planerade berättelser. Det kraftigast understrukna var följande: ”En på olika håll skingrad familj ärver ett hus, i vilka medlemmarna måste bo tillsammans.”

Det är mänsklighetens nya stora problem. Vi har ärvt ett stort hus, en oerhört stor ”boning för all världen”, i vilken vi måste leva till­sammans — svart och vit, österlänning och västerlänning, hedning och jude, katolik och protestant, museiman och hindu — en familj, som är orimligt söndrad i tankeliv, kultur och intressen och som därför att vi aldrig mer kan leva  skilda från varandra, på något sätt måste lära sig att leva i fred.

Hur djupt amerikanska negrer än är invecklade i kampen för att till sist kunna känna sig hemma i Förenta staterna som sitt fosterland, får vi inte glömma bort världens stora boning, som vi också är invånare i. Jämlikhet med de vita löser inte vare sig de vitas eller negrernas problem, om den innebär jämlikhet i ett världssamhälle, som är utarmat av fattigdom, och inom en mänsklighet, som är dömd att utplånas genom krig. Alla jordklotets bebyggare är nu grannar. Detta världsvida grannskap har kommit till huvudsakligen som ett resultat av de moderna vetenskapliga och tekniska omvälvningarna. Värl­den av idag är oerhört olika världen för bara hundra år till­baka. För ett århundrade sedan hade Edison ännu inte upp­funnit glödlampan för att bringa ljus till många mörka platser på vår jord. Bröderna Wright hade ännu inte uppfunnit den fascinerande mekaniska fågel, som skulle sträcka ut sina gi­gantiska vingar ovan molnen och snart krympa avstånden och ställa tiden i människans tjänst. Einstein hade ännu inte för­nekat något axiom, och relativitetsteorien hade ännu inte blivit postulerad.

Människor, vilka för ett århundrade sedan liksom i våra dagar strävade att vinna bättre insikter, hade ingen television, ingen radio, ingen telefon, inga filmer, som kunde hjälpa dem att kommunicera med varandra. Den medicinska vetenskapen hade ännu inte upptäckt de underbara läkemedel, som gjort slut på många förskräckliga epidemier och sjukdomar. Få hundra år sedan hade militärerna ännu inte framställt de för­färande vapen, som vi hör talas om i dag — inte bombplanet en luftburen fästning, som öser ut skurar av död; inte napalm som förtär både levande varelser och döda ting. För ett år hundrade sedan sträckte inga skyskrapor sina krön mot stjär­norna, inga gigantiska broar bredde sina spann över vattnen Vetenskapen hade ännu inte spanat ut i stjärnevärldarna! omätliga rymd, genomforskat oceanernas djup. Alla dessa ny; uppfinningar, dessa   nya   idéer, dessa   ibland   fascinerande ibland skrämmande framsteg, har kommit senare. De flesta av dem har kommit under de senaste sextio åren, ibland långsam och under möda, oftare bedövande snabbt, men alltid med en enorm betydelse för vår framtid.

Åren framför kommer att få se en fortsättning av denna dramatiska utveckling. Naturvetenskapen kommer att dra nya huvudleder genom stratosfären. Om några år kommer sannolikt astronauter och kosmonauter att obesvärat promenera på månens osäkra stigar. Om ett par år blir det tack vare de nya överljudsplanen möjligt att flyga från New York till London på två och en halv timme. Under framförliggande år kommer den medicinska vetenskapen att förlänga människornas liv genom att framställa botemedel mot cancer och dödliga sjukdomar. Automation och cybernetik kommer att göra det möjligt för arbetande människor att få så mycken fritid, att man aldrig kunnat drömma därom. Allt detta ger en skimran­de bild av möblerna, verkstaden, de stora utrymmena, den nya inredningen, arkitekturen, som kännetecknar den världs­vida byggnad vi lever i.

Jämsides med de naturvetenskapliga och teknologiska om­ välvningarna har vi också bevittnat en världsvid frihetsrevo­lution under de senaste årtiondena. Den nuvarande jäsningen bland negerbefolkningen i Förenta staterna har satts i gång av en fast och ivrig beslutsamhet att få till stånd frihet och jäm­likhet ”här” och ”nu”. I en viss mening är medborgarrättsrörelsen en speciellt amerikansk företeelse, vilken man måste förstå i ljuset av den amerikanska historien och ta itu med ut­ifrån amerikanska förhållanden. Men på ett annat och vikti­gare plan utgör det som sker i Förenta staterna en betecknan­de del av utvecklingen i världen.

Vi lever i en tid, sade filosofen Alfred North Whitehead, ”när civilisationen håller på att skifta sin grundsyn på tillvaron en viktig vändpunkt i historien, där de förutsättningar på vilka samhället är uppbyggt blir föremål för analys, skarpa invändmngar och genomgripande förändringar.” Det vi bevittnar nu är en frihetsexplosion, ett förverkligande av ”en idé för vilken tiden är mogen”, för att använda Viktor Hugos ord. Det starka mullrande vi hör i våra dagar, är sorlet av missnöje från utarmade massor, som bryter sig väg från förtryckets fängelsehålor till frihetens solbelysta berg. I en mäktig kör sjunger de revolterande massorna orden i vår frihetssång: ”Ain’t gonna let nobody turn us around” (Ingenting ska få oss att vända om).

Över hela världen sprider sig som en feber historiens mest omfattande frihetsrörelse. Folkens massor är beslutna att göra lut på exploateringen av deras raser och länder. Medvetet rör de sig mot sitt mål som en framvällande tidvattensvåg. Man hör sorlet från dem på varenda bygata, i hamnarna, hemma i husen, bland studenterna, i kyrkorna och vid politiska möten. Under åtskilliga århundraden gick historiens ström från län­derna och samhällsbildningarna i Västeuropa ut till den övriga världen genom ”erövringar” av skiftande slag. Den perioden, kolonialismens era, är slut  Öst är på väg mot väst. Det sker en omfördelning i världen. Vi ”håller på att skifta vår grundsyn på tillvaron”.

Denna utveckling borde inte förvåna den som känner till historien. Förtryckta folk kan inte hållas nere för evigt. Läng­tan efter frihet kommer till sist att bryta sig fram. Bibeln be­rättar den spännande historien om hur Moses för många sekler sedan stod inför Farao och utropade: ”Släpp mitt folk!”
Det var första kapitlet av en berättelse, som skulle få sin fort­sättning. Den nuvarande kampen i Förenta staterna är det sista kapitlet i samma berättelse. Någonting inom negern har påmint honom om hans arvsrätt till frihet och någonting utom honom har visat, att den ligger inom räckhåll. Medvetet eller omedvetet har negern gripits av andan i tiden och tillsammans med sina svarta bröder i Afrika och sina bruna eller gula brö­der i Asien, Sydamerika och Små Antillerna har han otåligt satt sig i rörelse mot rasrättvisans förlovade land.

Ingenting kan vara mer tragiskt än att människor lever i dessa revolutionära tider men inte förmår tillägna sig de nya attityder och det nya synsätt, som den nya situationen kräver.

Det vi vanligen kommer ihåg från Washington Irvings bekanta berättelse om Rip Van  Winkle är att Rip sov i tjugo år. Det finns emellertid en annan viktig sak, som man nästan alltid glömmer. Det är skylten på värdshuset i den lilla staden vid Hudsonfloden, från vilken Rip startade sin färd upp i bergen, där han sedan sov sin långa sömn. När han gav sig iväg bar skylten en bild av kung Georg III av England. När han tjugo år senare kom ner, hade skylten en bild av George Washington. När Rip såg bilden av Förenta staternas förste president, blev han förvirrad och visste varken ut eller in. Han visste inte vem Washington var. Det mest slående i denna berättelse är inte, att Rip sov i tjugo år utan att han sov under en revolution, som skulle komma att ändra den mänskliga historiens gång. 

En av de stora riskerna, som möter oss under historien är att alltför många människor inte kan hålla sig vakna under betydelsefulla perioder av social omvandling.

Varje samhällsform har sina beskyddare av det bestående och sina brödra­skap av likgiltiga, som är kända för att sova under revolutio­nerna. Men i våra dagar är själva vår möjlighet att överleva beroende av vår förmåga att hålla oss vakna, att anpassa oss till nya idéer, att vara snabbtänkta och möta de krav föränd­ringen ställer. Det världsvida hus vi lever i gör det nödvändigt, att  vi  förvandlar vårt världsomfattande grannskap till ett världsomfattande broderskap. Tillsammans måste vi lära oss att leva som bröder, annars kommer vi att gå under som dårar.

Vi måste hängivet och outtröttligt arbeta på att överbrygga klyftan mellan våra vetenskapliga framsteg och våra moraliska framsteg. Ett av mänsklighetens stora problem är att vi lider av ett andligt armod, som står i bjärt kontrast till vårt vetenskapliga och teknologiska överflöd. Ju rikare vi har blivit materiellt, desto fattigare har vi blivit moraliskt och andligt.

Varje människa lever i två världar, den inre och den yttre. Den inre är den värld, som kommer till uttryck i konsten, lit­teraturen och religionen. Den yttre är det komplex av uppfin­ningar, tekniska metoder, mekaniska anordningar och instru­ment med vilkas hjälp vi lever. Vårt problem i dag är, att vi har låtit den inre världen gå förlorad i den yttre. Vi har låtit hjälpmedlen i vår tillvaro överflygla dess mål och mening. Mycket i det moderna livet kan sammanfattas i Thoreaus tan­keväckande ord: ”Förbättrade möjligheter att nå ett alltjämt oförbättrat mål”. Det är den allvarliga situation, det svåra och efterhängsna problem den moderna människan ställes in­för. Större materiella resurser innebär större risker, om de inte motsvaras av en större andlig mognad. När människans yttre intressen tar överhand över de inre, hotar fara.

Västerlandets civilisation är i detta ögonblick särskilt sårbar, ty vårt materiella välstånd har skänkt oss varken sinnesfrid el­ler andlig jämvikt. En asiatisk författare har skildrat vårt di­lemma i uppriktiga ordvändningar:”Ni kallar edra tusen materiella uppfinningar ‘arbetsbesparande maskiner’, och ändå är ni alltid upptagna. Ju flera edra maskiner blir, ju tröttare, oroligare, nervösare och missnöjdare blir ni. Vad ni än har, önskar ni mer; och var ni än vistas, önskar ni fara någon annanstans… edra uppfinningar är varken tidsbesparande eller nervbesparande. De är precis lika många sporrar, som driver er att uppfinna flera maskiner och utföra mera arbete.”Detta säger oss något om vår civilisation, vilket inte kan neg­ligeras som ett partiskt angrepp av en orientalisk tänkare, som är avundsjuk på västerlandets rikedom. Vi kan inte avvisa anklagelsen. Det betyder inte att vi måste vrida tillbaka den vetenskap­liga utvecklingens klocka. Ingen kan blunda för alla de under, som vetenskapen har åstadkommit i vår tillvaro. Automobilen kommer inte att vika för häst och vagn, tåget för diligensen, traktorn för dragplogen, vetenskapliga metoder för okunnighet och vidskepelse. Men vår moraliska och andliga ”eftersläp­ning” måste tas igen. När vetenskapen utvecklas snabbare än moralen, blir resultatet målstyrda raketvapen och vilseledda människor. När vi dåraktigt krymper vår inre värld och låter den yttre expandera, undertecknar vi vår egen dom.

Vårt hopp om ett uppbyggande liv i det världsvida hus vi har ärft, ligger i vår förmåga att återställa den moraliska målsättningen i den enskildes och samhällets liv. Utan ett sådant andligt och moraliskt uppvaknande kommer vi att förgöra varandra genom att missbruka våra egna möjligheter.IIEtt av vår tids moraliska imperativ är kallelsen att med orubb­lig beslutsamhet arbeta över hela världen för att sopa undan de sista spåren av racism. Redan 1906 förutsade W. E.B. Du Bois att ”tjugonde århundradets problem kommer att vara ras­frågan”. När vi nu har kommit två tredjedelar in på denna spännande period av historia, är vi klart medvetna om att racismen fortfarande är den helvetets hund, som envist jagar vår civilisation.

Racismen är inte uteslutande en amerikansk företeelse. Dess ondskefulla grepp vet inte av några geografiska gränser. Det är i själva verket racismen och dess evige bundsförvant — den ekonomiska exploateringen — som förser oss med nyckeln till att förstå de internationella komplikationerna i vår gene­ration.Det klassiska exemplet på organiserad och i institutioner ut­byggd racism är Sydafrikanska unionen. Dess nationella po­litik och metoder är inkarnationen av tesen om vit överhöghet mitt i en befolkning, som till överväldigande del är svart. Men Sydafrikas tragedi ligger inte bara i dess egen politik; det är ett faktum att det racistiska regementet i Sydafrika är möjligt på grund av Förenta staternas och Storbritanniens ekonomiska politik, två länder som påstår sig vara moralens bålverk i västvärlden.

I land efter land ser vi de vita bygga imperier med de färgades svett och lidande. Portugal fortsätter att använda slavarbete och underkuvande metoder i Angola; Ian Smiths re­gering i Rhodesia åtnjuter fortfarande stöd av industri och ka­pital under brittisk kontroll, trots att brittiska regeringen utta­lat sitt motstånd. Även när det gäller det lilla landet Sydvästafrika, finner vi världens mäktiga nationer oförmögna att inta en moralisk ståndpunkt gentemot Sydafrika, fastän det mindre landet står under Förenta nationernas mandat. Dess politik kontrolleras av Sydafrika, och dess arbetskraft lockas ned i gruvorna under slavarbetets villkor.

Kennedyregimen var i viss utsträckning medveten om de problem, som rasmotsättning och rasexploatering framkallar i hela den färgade världen, och en tillfällig ansträngning gjordes för att befria Förenta staterna från dess inblandning, men för­söket sträckte sig endast till diplomatisk nivå. Genom vår am­bassadör i Förenta nationerna, Adlai Stevenson, togs några trevande steg till en förnuftig förhandlingskontakt med jordens färgade folk. Så långt som till att ta itu med de ekonomiska as­pekterna på rasexploateringen kom det emellertid inte. Vi har ådagalagt en notorisk tystnad i fråga om de 700 miljoner dol­lar amerikanskt kapital, som stöttar under apartheidsystemet, för att inte tala om de miljarder dollar i handel och militära allianser, som anslås under förevändningen att bekämpa kom­munismen i Afrika.

Inget skapar åt kommunisterna ett bättre klimat för expansion och infiltration än vårt lands fortsatta samarbete med racism och exploatering över hela världen. Om vi inte blir tillräckligt energiska i vår beslutsamhet att utplåna de sista spåren av racism i våra förbindelser med den övriga världen, kanske vi snart får se våra fäders missgärningar hemsökta på vår och kommande generationer. De förhållanden, som på ett klassiskt sätt är företrädda i Afrika, är nämligen också för handen i Asien och på vår egen bakgård i Latinamerika.

Överallt i Latinamerika finner man en stark bitterhet mot Förenta staterna, och den är alltid starkast bland de fattigaste och mest mörkhyade av världsdelens folk. Latinamerikas liv och framtida öde ligger i händerna på de amerikanska bolagen. De beslut, som berör sydamerikanernas tillvaro, fattas| till synes av deras regeringar, men det existerar knappast några fakta demokratier på hela kontinenten. Regeringarna dirigeras av väldiga, vinningslystna karteller,  som berövar Sydamerika dess resurser, medan de lämnar en liten rabatt till några medlemmar av en korrumperad aristokrati, som i sin tur, i stället för att investera pengarna i sitt eget land för sitt eget folks bästa, placerar dem i schweiziska banker eller ger ut dem på världens lekplatser. Här ser vi racismen i sin mera sofistikerade form: nykolonialismen. Bibeln och historien är fyllda av sorgliga be­rättelser om den ene brodern, som berövar den andre hans födslorätt och därigenom ger upphovet till tvister och strider under generationer framåt. Vi kan knappast undgå en sådan dom i Latinamerika, lika litet som vi har kunnat komma un­dan skörden av det hat, som såddes i Vietnam under ett sekel av fransk exploatering.Det är bekvämt att falla för frestelsen att skylla revolterna och bitterheten överallt ute i världen på kommunisternas kon­spiration för att underminera Europa och Amerika, men den explosionsrisk, som finns i världssituationen, beror i mycket högre grad på besvikelsen inför kristendomens och teknikens löften.

Revolutionsledarna i Afrika, Asien och Latinamerika har praktiskt taget alla fått sin utbildning i västerlandets huvud­städer. De mottog ofta sin första undervisning i kristna mis­sionsskolor. Där väcktes deras medvetande om att de ägde människovärde, och de lärde sig att aUajmänniskor är Guds barn. Under senare år har deras länder invaderats av bilar, Coca-Cola och Hollywood-filmer, så att till och med de mest avlägsna byarna har lärt känna de underbara välsignelser, som står Guds vita barn till buds.

När väl en gång världens aptit och strävan har väckts av västerlandets teknologiska underverk och den nya syn på människan som religionen skänkt, får man inte vänta sig att kunna hålla människorna utanför rikedomens och hälsans jordiska lyckorike. Antingen får de vara med och dela förmånerna eller också kommer de att organisera sig för att kasta över ända de samhällsbyggen och regeringar, som står i vägen för deras strävan.

Tidigare generationer kunde inte föreställa sig en sådan lyx, men deras ättlingar drömmer om den och kräver att den ska bli verklighet. Och när de ser sig omkring och finner, att de enda människor, som inte har någon del i den västerländska teknikens överflöd, är färgade människor, blir den nästan oundvikliga slutsatsen att deras villkor och deras utnyttjande på något sätt är beroende av deras hudfärg och racismen i den vita västvärlden.

Det är en förrädisk grund att bygga världens hus på. Racismen kan mycket väl bli den frätande ondska, som låter ridån gå ned över västerlandets kultur. Arnold Toynbee har sagt att omkring tjugosex kulturer har uppstått på jorden. Nästan alla har gått sin undergång till mötes. Förfallet och under­gången orsakades, enligt Toynbee, inte av invasioner utifrån utan av ett inre förfall. De svek i fullgörandet av de krav och förväntningar de ställdes inför. Om västerlandets civilisation inte nu svarar positivt på kravet att göra slut på racismen, kommer någon framtida historiker att nödgas säga att en stor­slagen kultur gick under, därför att den saknade hänförelse och styrka nog att skapa rättvisa för alla människor.

Ett annat allvarligt problem som måste lösas, om vi skall kunna leva ett nyskapande liv i världens vida byggnad, är fat­tigdomen på internationell nivå. Likt en enorm bläckfisk sträc­ker den sina kvävande griparmar över länder och byar i hela världen. Två tredjedelar av jordens befolkning går hungriga tll sängs varje kväll. De lider av undernäring, har undermåliga bostäder och är uselt klädda. Många av dem har inga hus att b eller sängar att sova i. Deras enda bädd är städernas trotto­arer och byarnas dammiga vägar. Många av dessa utfattiga Guds barn har aldrig sett en läkare eller tandläkare.

Armodet är inget nytt. Vad som är nytt är emellertid, att vi nu äger resurserna att göra slut på det.

För inte så många år sedan skrev dr Kirtley Mather, geolog vid Harvard universitetet, en bok med titeln Enough to Spare. Han lade fram den grundläggande tesen, att svälten är alldeles onödig i den moderna världen. Just nu måste därför frågan på dagordningen lyda: Varför ska det finnas hunger och brist i något land, i någon enda stad, vid något enda bord när människan äger resurserna och kunskaperna för att fylla hela den mänskliga tillvarons grundläggande behov. Till och med öknarna kan bevattnas och den bortsopade myllan återställas. Vi kan inte klaga över bristen åkerjord, ty det finns 65 miljoner kvadratkilometer odlingsbar mark på jorden, av vilken vi använder mindre än 18 miljoner. Vi besitter häpnadsväckande kunskaper om vitaminer, näringsprocessser, näringsämnenas kemi och atomernas rörelse. Det råder ingen brist i människans resurser; bristen ligger i människans vilja.

Detta betyder inte att vi kan blunda för den enorma acce­lerationen i ökningen av jordens befolkning. Befolkningsex­plosionen är mycket reell och måste mötas öppet och ärligt, om vi skall kunna undvika under kommande århundraden att det finns endast ”ståplats” på vår jord. De flesta stora utvecklingsländerna i världen i dag står inför problemet med över­befolkning i förhållande till resurserna. Men till och med detta problem kommer att minska i stor utsträckning, om fattigdo­men avskaffas. När människorna börjar skönja flera möjlig­heter till bättre utbildning och större ekonomisk trygghet, bör­jar de fundera, om inte en mindre familj är bättre både för dem och för barnen. Jag tvivlar med andra ord på att det kan bli någon stabilisering av befolkningsmängden utan en före­gående stabilisering av de ekonomiska resurserna.

Tiden har kommit för ett världsomfattande krig mot fattig­domen. De rika folken måste använda sina väldiga tillgångar att utveckla de underutvecklade, skola de oskolade, skaffa fö­da åt de svältande. De välbärgade och ekonomiskt oberoende har ofta varit likgiltiga och blinda för armodet och umbäran­dena runt omkring dem. Vi har förskjutit de fattiga ur våra tankar och hållit dem på avstånd från utvecklingen i vårt hälle. Ett storslaget folk är ytterst ett folk, som kan hysa mecU känsla. Ingen individ, inget folk äger sann storhet, om där inte finns någon känsla för ”de minsta bland eder”.
Första steget i den världsvida kampen mot fattigdomen är en stark ansvarskänsla. Alla de rika nationerna — Amerika, England, Ryssland, Kanada, Australien och de västeuropeiska länderna — måste se det som en moralisk förpliktelse att ställa kapital och tekniskt bistånd till utvecklingsområdenas förfogande. Dessa rika nationer har endast visat prov på ett mycket ytligt engagemang. Det behövs nu en allmän strategisk plan för biståndet. Ofullständig hjälp här och där är inte tillräcklig, inte heller förmår den främja den ekonomiska utvecklingen. Det behövs fortsatta ansträngningar, som sträcker sig över många år. Världens rjka länder måste snabbt ta initiativet till en varaktig Marshallplan för afrika, Asien och Sydamerika. Om de ville anslå endast 2 procent av sin stora, nationalinkomst till hjälp åt utvecklingsländerna, skulle  mänskligheten komma långt i sin strävan att besegra den gamla fienden: fattigdomen.

Det hjälpprogram jag föreslår, får inte utnyttjas av de rika länderna som ett förstucket medel att kontrollera de fattiga länderna. En sådan inställning skulle leda till en ny form av förmyndarskap och nykolonialism, vilket inget land med själv­aktning skulle kunna acceptera. Varje program för utländsk hjälp måste ytterst ha sin motivering i en stark och uppriktig strävan att utplåna fattigdom, okunnighet och sjukdom från jordens yta. Utan att understödjas av en äkta inlevelse är peng­ar som salt utan sälta, till intet annat dugligt än att trampas under fötterna.

Västerlandet måste genomföra planerna ödmjukt och med en vilja till gottgörelse, i nyktert medvetande om att alla inte alltid kan ”dansa efter deras pipa”. Det får inte förglömmas att västmakterna så sent som i går var kolonialmakter. Väs­terns hus är långt ifrån i bästa skick, och dess händer är långt ifrån rena. Vi måste ha tålamod. Vi måste vara redo att förstå, att många av de unga nationerna måste passera samma stadier av extremism, revolution och aggression, som format vår egen historia. Varje ny regering ställes inför överväldigande svårig­heter. Så länge man kämpade för att kasta av kolonialismens ok, fanns det ett slags redan förut existerande enighet i syftet som medverkade till att styra utvecklingen i rätt riktning. Men så snart självständigheten inträder, anmäler sig livets bistra problem med stark realism: bristen på kapital, den förkvävan­de fattigdomen, de okontrollerbara födelsesiffrorna och, fram­för allt, de starka aspirationerna hos folket självt. Perioden efter kolonialstadiet är svårare och osäkrare än själva frigö­relsekampen.
Västerlandet måste också förstå, att dess ekonomiska till­växt skedde under ganska gynnsamma förhållanden. De flesta av västerlandets nationer var relativt folkfattiga, när de steg till ekonomiskt välstånd, och de hade rik tillgång på den järn­malm och kol, som behövdes för skapandet av en industri. De flesta unga regeringar i världen i dag har kommit till utan att äga dessa förmåner, och framförallt står de inför överbefolk­ningens överväldigande problem. Det finns ingen möjlighet för dem att klara av situationen utan bistånd och vägledning.

Grundliga åtgärder från de rika länderna för att göra väl­ståndet till en realitet för de fattiga länderna kommer till sist visa sig öka välståndet för alla. Ett av de bästa bevisen för att verkligheten vilar på moraliska grundvalar är det förhållandet, att när individer och regeringar hängivet arbetar för andras bästa, blir de själva berikade.

Från urminnes tider har människorna levat efter principen att ”självbevarelse är tillvarons främsta lag”. Men det är ett falskt antagande. Jag skulle vilja hävda följande: ”att skydda andra är tillvarons främsta lag”. Det är tillvarons främsta lag, därför att vi kan inte skydda oss själva utan att vinnlägga oss om att skydda andra. Universum är så inrättat att allting snedvrides om inte människorna troget följer rättesnöret att visa hänsyn för andra. ”Jag” kan inte nå mognad utan ”dig”. Individen kan inte utvecklas till sitt rätta jag utan andra individer. Självbevarelse utan hänsyn för andra är som en flod utan utlopp till havet. Stillastående, unken och skämd, saknar den både liv och friskhet. Ingenting kunde vara mera ödesdigert och i strid med våra egna intressen än om de högt utvecklade länderna skulle växla in på den omåttliga själviskhetens sido­spår. Vi befinner oss i det lyckliga läget, att vårt eget intresse ligger i linje med ett starkt moraliskt medvetande.

– Men det verkliga skälet till att vi måste använda våra re­surser för att avskaffa fattigdomen är inte förknippat medvåra materiella intressen utan med halten av vårt sinnelag. Starkt förankrad i vår religiösa tradition är övertygelsen, att alla människor är skapade till Guds avbilder och att deras själar har ett omätligt metafysiskt värde. Om vi acceptera detta som ett moraliskt faktum, kan vi inte låta oss nöja med att se människor svälta, se människor plågade av sjukdomar, när vi har medlen att hjälpa dem. Till sist står det klart att de rika inte får ignorera de fattiga, därför att både rika och fattiga är länkade samman. Genom den mänskliga födelsens mysterium har de alla ställts inför det förgängliga livets även­tyr.

Alla människor är beroende av varandra. Varje folk har ärvt en skatt av landvinningar och idéer till vilka både levande och döda från alla nationer har bidragit. Vare sig vi är medvetna om det, eller ej, har vi alla skulder, som överskrider tillgångarna. Vi är för evigt gäldenärer till kända och okända män och kvinnor. När vi stiger upp på morgonen och går ut i badrummet för att tvätta oss, använder vi en svamp, som en man från Stilla havets övärld skaffat oss, vi använder en tvål. som tillverkats av en europé. Vid frukostbordet dricker vi sedan kaffe, skördat av en sydamerikan, eller te av en kines eller choklad av en västarikan. Innan vi ger oss av till vårt arbete har vi ställt oss i skuld till mer än halva världen.

I påtaglig mening står allt levande i ett inbördes förhållande. De fattigas umbäranden utarmar de rika; förbättrade villkor för de fattiga gynnar också de rika. Broderskapet förpliktar oss att ta vård om våra bröder. Det som direkt berör en av oss, berör oss alla indirekt.Det slutliga problem, som mänskligheten måste lösa för att kunna överleva i den värld vi ärvt, är att finna ett alternativ till krig och mänsklig förstörelse. Den senaste tidens händelser har livligt påmint oss om att folken inte minskar utan snarare ökar sina förråd av vapen för massförstörelse. De skarpaste hjärnorna i de högt utvecklade länderna i världen ägnar sig åt militär teknologi. Produktionen av kärnvapen har inte stop­pats trots ett fördrag om begränsade provsprängningar. I en tid av kulminerande tekniska landvinningar, av strå­lande upptäckter, av nya möjligheter, ett bejakande av män­niskans värde och rätt till frihet, kan ingenting ursäkta det blinda krav på makt och resurser, som framkallade tidigare generationers krig. Man behöver inte kämpa för mat och land­områden. Vetenskapen har försett oss med tillräckliga tran­sportmöjligheter, som gör det möjligt att fördela avkastningen från vår rika jord och låta alla överleva. Frågan nu är om vi äger den moral och det mod som krävs för att vi skall kunna leva samman som bröder utan fruktan.

En av de mest försåtliga svårigheter vi står inför, är att alla talar om fred, men bland dem som utövar makt är det prak­tiskt taget ingen som bryr sig om fred. Många människor ropar: ”Fred! Fred!” men de vägrar att göra det som främjar freden.

De stora maktblocken talar om att sträva efter fred, sam­tidigt som de höjer en försvarsbudget, som redan sväller över alla bräddar, ökar ut redan skräckinjagande arméer och kon­struerar ännu effektivare förstörelsevapen. Man blir förvånad över gensvaret, när man kallar till upprop alla som älskar fre­dens budskap. Ledarna för alla folk stöter i trumpet för fre­den, men likväl kommer de till förhandlingsbordet åtföljda av stråtrövare med dragna svärd.

Historien är full av de gamla erövrarnas samstämmiga ore­rande om att skapa fred, när de kom för att döda. Alexander, Djingis Khan, Julius Caesar, Karl den store och Napoleon var alla lika i sitt sökande efter en fredlig världsordning, en värld som var formad efter deras själviska uppfattning om den idea­liska tillvaron. Var och en sökte skapa en värld, som personi­fierade hans egoistiska drömmar. Så sent som i vår egen livstid skred en annan av storhetsvansinne gripen figur över världs­scenen. Han skickade sina blixtkrigsutbildade legioner över Europa med brand och förstörelse i släptåg. Det ligger en djup ironi i det förhållandet, att Hitler kunde framträda och vinna framgång med tydligt aggressiva teorier om expansion, allt i fredens namn.

När jag nu hör folkens ledare på nytt tala om fred, medan de förbereder krig, blir jag alltså betänksam. När jag i dag ser vårt land intervenera i det som i grund och botten är ett inbördeskrig och lemlästa hundratusentals vietnamesiska barn med napalm, bränna byar och risfält slumpartat, färga dalarna i det lilla asiatiska landet röda av mänskoblod, lämna vanställ­da lik i otaliga diken och skicka hem halvmänniskor, stympade till kropp och själ; när jag ser oviljan hos vår regering att ska­pa en atmosfär för förhandlingar genom att upphöra med bombningen i norr och samtycka till samtal på jämbördig nivå med Vietkong — och allt detta under förevändning att arbeta för freden — då darrar jag av oro för vår värld. Det gör jag inte bara på grund av hemska minnen av mardrömmarna från gårdagens krig utan också på grund av den förfärande vetska­pen om dagens möjligheter till ett nukleärt förstörelsekrig och morgondagens ännu hemskare utsikter.
Innan det blir för sent, måste vi minska klyftan mellan våra fredsproklamationer och våra usla handlingar, som framkallar och underhåller krig. Vi behöver söka oss bort från de mili­tära planernas och försvarspakternas gungfly och läsa var­ningarna på historiens vägvisare.En dag måste vi komma därhän, att vi inser att freden är inte bara ett avlägset mål, som vi söker nå, utan också ett me­del genom vilket vi når detta mål. Vi måste fullfölja fredliga syften genom fredliga medel. Hur länge till måste vi leka död­liga krigslekar, innan vi bryr oss om att akta på den klagande vädjan från de otaliga döda och lemlästade i det förflutnas krig?

President John F. Kennedy sade vid ett tillfälle: ”Mänsklig­heten måste göra slut på kriget, annars kommer kriget att göra slut på mänskligheten.” Vår erfarenhet borde ha lärt oss, att krig är något föråldrat. Det fanns en tid, när kriget fungerade som ett negativt gott genom att förhindra uppkomsten och till­växten av någon ond kraft, men de moderna vapnens förstö­relsekraft utesluter även möjligheten, att kriget skulle tjäna nå­got gott syfte överhuvud. Om vi håller före, att livet är värt att leva och att människan har rätt att överleva, måste vi finna ett alternativ till kriget. I dag, när farkoster slungas genom ytt­re rymden och styrda raketprojektiler bygger dödens vägar genom stratosfären, kan inget land vänta sig att vinna ett krig. Ett så kallat begränsat krig kommer att efterlämna föga mer än ett ödesdigert arv av mänskligt lidande, politisk förvirring och krossade illusioner. Ett världskrig kommer att lämna endast en pyrande askhög som ett vittnesbörd om ett människosläkte, vars dårskap oundvikligt ledde det till undergången. Om den moderna människan fortsätter att ohejdat flirta med kriget, kommer hon att förvandla sin jordiska boning till ett sådant inferno, att inte ens Dantes fantasi kunde föreställa sig det.

Därför föreslår jag, att icke-våldets filosofi och strategi ome­delbart må bli föremål för studium och allvarliga försök inom varje mänskligt konfliktområde, relationerna mellan länderna ingalunda undantagna. Det är när allt kommer omkring na­tions-staterna som för krig, som har framställt de vapen, vilka hotar mänsklighetens tillvaro, och som i sin karaktär visar bå­de mord- och självmordstendenser.

Vi har inrotade beteendemönster att ta itu med, väldiga maktstrukturer, oerhört komplicerade problem att lösa. Men om vi inte skall avskaffa all humanitet och duka under i fruk­tan och vanmakt inför de vapen vi själva skapat, är det inte bara möjligt utan lika nödvändigt att göra slut på krig och våld mellan nationerna, som det är att göra slut på fattigdomen och orättvisan mellan raserna.
Förenta nationerna är en gest i riktning mot icke-våld på världsvid nivå. Där har åtminstone stater, som tvistar med var­andra, sökt att göra det med ord i stället för vapen. Men äkta icke-våld är mera än frånvaron av våld. Det är det ihärdiga och beslutsamma tillämpandet av fredlig styrka för att möta aggression mot samhället — i detta fall världssamhället. Allt­eftersom Förenta nationerna handlägger de ofantliga uppgifter som väntar, hoppas jag att organisationen vill allvarligt un­dersöka användandet av direkta aktioner enligt icke-vålds-principer.

Jag underskattar inte det problemkomplex, som måste lösas för att man skall nå fram till avrustning och fred. Men jag är övertygad att vi inte kommer att besitta viljan, modet och insikterna att ta itu med sådana frågor, om vi inte på detta område är beredda att företa en intellektuell och andlig om­värdering, inrikta vår blick så, att vi ser att de ting, som synes mest verkliga och betydelsefulla, i själva verket är orealistiska och dömda att gå under. Vi måste anstränga oss till det yttersta för att visa vår vilja, rent av vår iver, att inträda i den nya värld som nu är möjlig, ”staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud”.

Det är inte nog att säga: ”Vi får inte börja krig”. Det är nödvändigt att älska freden och offra för den. Vi måste inrikta oss på inte bara att utplåna kriget utan att befästa freden. En fascinerande berättelse om Odysseus och sirenerna finns beva­rad åt oss i den grekiska litteraturen. Sirenerna hade förmågan att sjunga så vackert, att sjömän inte kunde låta bli att styra in mot deras ö. Många fartyg lockades upp på undervattens-skären, och männen glömde hemmet, plikten och hedern, när de kastade sig i havet och möttes av dödliga omfamningar. Odysseus, som var fast besluten att inte låta sig fångas av si­renerna, bestämde först, att han skulle bindas vid masten på sin båt och besättningen stoppa vax i öronen. Men slutligen kom han och hans män på ett bättre sätt att rädda sig: de tog ombord Orfeus, vars melodier var vackrare än sirenernas sång. Vem brydde sig om att lyssna på sirenerna, när Orfeus sjöng?

På samma sätt måste vi komma till insikt om att freden representerar en ljuvligare musik, en universell melodi, som är vida överlägsen krigets disharmonier. På något sätt måste vi överföra den kraft, som utvecklas i kampen om världsherra­välde, från kapplöpningen om kärnvapen, som ingen kan vin­na, till en positiv tävlan i att utnyttja mänskligt geni för att skapa fred och välstånd åt jordens alla folk. Vi måste, kort sagt, ändra rustningskapplöpningen till en ”fredskapplöpning”. Om vi har viljan och beslutsamheten att genomföra en sådan fredsoffensiv, kommer vi att öppna hittills stängda dörrar och tända hoppets ljus i misströstans mörker.För att ge stabilitet åt vår världsbyggnad måste en omvälv­ning i värderingarna åtfölja de omvälvningar inom vetenska­pen och de frihetsrevolter, som skakar vår värld. Vi måste snabbt ställa om från ett ”sak”-orienterat samhälle till ett ”person”-orienterat. När maskiner och datamaskiner, vinst­motiv och äganderätt betraktas som viktigare än människorna, då kan inte racismens, materialismens och militarismens jättar besegras. En civilisation kan undergrävas lika väl av ett mora­liskt och andligt sammanbrott som av ekonomisk bankrutt.

Denna omvälvning av värdena måste gå utöver den traditionella kapitalismen och kommunismen. Vi blir tvungna att loppet erkänna, att kapitalismen ofta har lämnat en klyfta mel­lan överflödande rikedom och djup fattigdom, har skapat för­hållanden, som har medgivit att livets nödtorft berövats de många för att ge de få ett liv i lyx och uppmuntrat hjärtlösa människor att vara kalla och samvetslösa, så att de liksom den rike mannen inför Lasarus förblir oberörda inför den lidande, av armod drabbade mänskligheten. När vinstbegäret blir den enda grundvalen för ett ekonomiskt system, främjar det en mördande konkurrens och självisk ärelystnad, som gör män­niskorna mera jag-medvetna än du-medvetna. På motsvarande sätt reducerar kommunismen människan till att bli en kugge i statens maskineri. Kommunisten förnekar det kanske och sä­ger, att i den marxistiska teorien är staten en ”tillfällig före­teelse” som ”tvinar bort”, när det klasslösa samhället framträder. Sant — i teorien; men det är också sant, att så länge sta­ten existerar, är den sitt eget mål. Människan blir ett medel att nå detta mål. Hon har inga oförytterliga rättigheter. Hen­nes enda rättigheter bestämmes och beviljas av staten. I ett sådant system sinar frihetens källa ut. Pressfriheten, mötesfri­heten, rösträtten och friheten att lyssna och läsa blir beskurna.

Sanningen finns varken i den traditionella kapitalismen eller i den klassiska kommunismen. Vardera representerar endast en del av sanningen. Kapitalismen skönjer inte sanningen i kollektivismen. Kommunismen ser inte sanningen i individua­lismen. Kapitalismen kan inte inse att vi lever i en social ge­menskap. Kommunismen kan inte se att livet är personligt. Det ideala och rättfärdiga samhället är varken uppbyggt efter kapitalismens tes eller kommunismens antites, det är en so­cialt medveten demokrati som i sig sammansmälter sanning­arna i individualismen och kollektivismen.
Vi har sett några försök i den riktningen. Sovjetunionen har gradvis avlägsnat sig från sin stränga kommunism och börjat ägna intresse åt konsumentvaror, konsten och en allmän ök­ning av förmånerna för den enskilde medborgaren. Samtidigt har vi sett många modifikationer i kapitalismens laissez-faire-system i form av ständigt pågående sociala reformer. De pro­blem vi nu står inför kräver mer än slogans för sin lösning. Till sist är högerflygelns slagord ”regeringskontroll” och ”smy­gande socialisering” lika meningslösa och omogna som det kinesiska Röda gardets stridsrop mot ”borgerlig revisionism”. En genomtänkt syn på fattigdomens och racismens problem får oss att upptäcka att Psalmistens ord — ”Jorden är Her­rens och allt vad därpå är” — fortfarande är en dom över vårt bruk eller missbruk av den rikedom och de resurser vi har fått.
En genomgripande omvälvning i våra värderingar får oss snart att sätta i fråga ärligheten och rättvisan i många av våra tidigare och nuvarande åtgärder. Vi är kallade att vara Guds samariter vid livets vägkant; men det är bara en början. En dag måste hela vägen till Jeriko byggas om, så att män och kvinnor inte blir slagna och utplundrade, när de gör sin resa genom livet. Ett äkta medlidande är mera än att slänga ett mynt till en tiggare; det inbegriper att ett system, som produ­cerar tiggare, måste ändras.

En genomgripande omvälvning i våra värderingar ger en känsla av olust inför den skärande kontrasten mellan fattig­dom och rikedom. Med rättmätig indignation ser den de tu­sentals arbetare, som avskedas från sina arbeten och får redu­cerade inkomster som en följd av automationen, medan arbets­givarnas vinster förblir oberörda, och säger: ”Detta är inte rätt.” Den ser över oceanerna och upptäcker, hur enskilda ka­pitalister i västerlandet investerar oerhörda summor i Asien, Afrika och Sydamerika endast för att håva in vinsterna utan det ringaste intresse för sociala förbättringar och säger: ”Detta är inte rätt”. Den ser våra förbindelser med den jordägande aristokratin i Latinamerika och säger: ”Detta är inte rätt.” Den högdragna uppfattningen i västerlandet, att man har all­ting att lära ut men ingenting att lära av andra, är oriktig. En ny värdering kommer att ändra världsordningen och säga om kriget: ”Detta sätt att avgöra tvister är inte rätt.” Att bränna mänskliga varelser med napalm, att fylla hemmen i vårt land med änkor och faderlösa, att gjuta hatets gift i ådrorna på normalt hänsynsfulla människor, att från mörka och blodiga slagfält sända hem fysiskt och psykiskt förstörda män kan inte försonas med klokhet, rättvisa och kärlek. Ett folk, som år efter år fortsätter att ge ut mer pengar för ett militärt försvar än för sociala reformer, går mot sin andliga död.

Amerika, den rikaste och mäktigaste nationen i världen, kan mycket väl ta ledningen av denna omvälvning av värderingarna. Ingenting hindrar oss från att betala tillräckliga lö­ner till lärare, socialarbetare och andra det allmännas tjänare för att försäkra oss om att vi får den bästa tillgängliga arbetskraft i dessa ställningar, som medför ansvar för fostran av i kommande generationer. Ingenting annat än brist på social framtidssyn hindrar oss från att betala en tillräckligt stor lön till varje amerikansk medborgare, vare sig han arbetar på sjukhus, tvättinrättning, hushåll eller på fabrik. Ingenting an­nat än kortsynthet hindrar oss från att garantera en årlig minimiinkomst — som går att leva på — åt varje amerikansk familj. Ingenting, utom en tragisk dödsdrift, hindrar oss från att företa en omvärdering, så att vi ger företräde åt skapande i av fred framför fullföljande av krig. Ingenting hindrar oss från att genom möda och ansträngning omforma det nuvarande tillståndet till en sann brodersgemenskap.

En sådan positiv revolution av värdena är vårt bästa försvar mot kommunismen. Krig är inget svar. Kommunismen kommer aldrig att besegras av atombomber eller kärnvapen. Låt oss inte gå samman med dem som ropar på krig och på grund av sina vilseledda känslor uppmanar USA att lämna Förenta nationerna. Vår tid kräver klok återhållsamhet och lugn besinning. Vi får inte kalla den en kommunist eller med­löpare, som talar för att det röda Kina bör ha en plats i Fö­renta nationerna, eller som inser att hat och hysteri inte är några fullgoda lösningar på problemen i vår stormiga tid. Vi får inte engagera oss i en negativ anti-kommunism, utan i en positiv framstöt för demokrati i den insikten, att vårt främsta försvar mot kommunismen är att företa en offensiv till förmån för rättvisan. Vi måste genom bestämt handlande avlägsna den fattigdom, otrygghet och orättvisa, vilka utgör den jordmån, där kommunismens utsäde gror och växer.Vi lever i en revolutionär tid. Överallt på jorden revolterar människorna mot gamla system av exploatering och förtryck, och ur det gamla bräckliga reser sig en ny ordning av rättvisa och jämlikhet. Världens skjortlösa och barfota folk reser sig som aldrig tidigare. ”Det folk som vandrar i mörkret har sett ett stort ljus.” Vi i västerlandet måste stödja dessa revolutio­ner. Det är ett sorgligt faktum, att på grund av bekvämlighet, självbelåtenhet, en dödlig förskräckelse för kommunismen och vår benägenhet att anpassa oss till orättvisorna har nationerna i väster, som ingöt så mycket av revolutionens anda i världen, nu blivit revolutionernas ärkemotståndare. Det har drivit många till den uppfattningen, att endast marxismen äger den revolutionära andan. Kommunismen är en dom över vårt miss­lyckande att göra demokratin verklig och fullfölja de revolu­tioner vi började.

Vårt enda hopp i dag ligger i vår möjlighet att återvinna den revolutionära andan och gå ut i en ofta fientlig värld för att deklarera evigt motstånd mot armod, racism och militarism. I en stark känsla att detta är vår plikt kan vi modigt angripa de nuvarande orättvisa förhållandena och därigenom påskynda den dag, då ”alla dalar skall höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas; och vad oländigt är skall bliva slät mark”.

En genomgripande omvälvning av våra värderingar betyder till slut, att vår lojalitet måste bli ekumenisk i stället för att knytas till gruppen. Varje folk måste nu visa en stark känslaav samhörighet med hela mänskligheten för att kunna bevara det bästa i sina egna samhällsordningar. Denna inbjudan till en världsvid gemenskap, som höjer omsorgen om medmänniskorna överstammen, rasen, klassen och nationen, är i verkligheten en kallelse till en allomfattande och förutsättningslös kärlek till alla människor. Detta ofta missförstådda och misstolkade begrepp har nu blivit en absolut nödvändighet om mänskligheten ska överleva.

När jag talar om kärlek, talar jag om den kraft som alla religioner har betraktat som livets främsta enande princip. Kärleken är den nyckel, som öppnar dörrarna till den yttersta verkligheten.Denna tro på en yttersta verklighet, som delas av hinduer, muhammedaner, kristna, judar och buddhister, är utomordent­ligt sammanfattad i Johannes första brev:

”Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. . . . Om vi älska varand­ra, så förbliver Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.”Låt oss hoppas, att den andan bryter igenom i vår tid.

Vi har inte längre råd att tillbedja hatets gud eller falla ned inför hämndens altare. Hatets aldrig vilande flodvågor har rört upp historiens oceaner. Det förflutna är fyllt med ruinerna efter nationer och individer som förstockat valde hatets väg. Arnold Toynbee sade vid ett tillfälle i ett tal: ”Kärleken är den yttersta kraft, som leder människorna att välja livet och godheten i stället för döden och ondskan. Därför ligger vårt främsta hopp i att kärleken kommer att få det sista ordet.” —

Vi står nu inför det faktum, att morgondagen är i dag. Vi står inför nuets obevekliga krav. Denna livets och historiens gåta, som håller på att lösas medför en risk: att komma för sent. Dröjsmålet är fortfarande en tjuv, som stjäl tiden. LiveF lämnar oss ofta utblottade, nakna och modfällda med ett för­lorat tillfälle. Tidvattnet i människolivet stannar inte vid flod­läge, det ebbar ut. Vi kan i förtvivlan ropa på tiden att dröja, men tiden är döv för varje bön och rusar sin väg. Över otaliga kulturers vitnade benknotor och sammanstörtade ruiner står skrivna de gripande orden: ”För sent.” Det finns en osyn­lig livets bok, i vilken vår vaksamhet eller försumlighet nog­grant upptecknas. ”Fingret som rör sig skriver och när det har skrivit fortsätter det…”

Vi kan fortfarande välja: att leva tillsammans i en anda av icke-våld eller att gå under i en anda av våld. Detta kan mycket väl vara mänsklighetens sista till­fälle att välja mellan kaos eller gemenskap.

Posted in: Uncategorized