Åsa Linderborgs glömska och Stalins utrensningar på 30-talet

Posted on februari 13, 2015


” Giljotinen endast injagade skräck, den endast bröt det aktiva motståndet. Det räcker inte för oss. Det är inte nog för oss. Vi måste inte endast »injaga skräck» hos kapitalisterna i den meningen, att de skall känna den proletära statens allmakt och glömma att tänka på motstånd mot den. Vi måste även bryta det passiva motståndet… Och vi har medel härför. Dessa medel och vapen har den krigförande kapitalistiska staten själv satt i händerna på oss. Detta medel är: spannmålsmonopol, brödkort och allmän arbetsplikt. »Den som ej arbetar, skall ej heller äta»”

/Lenin, Om författningsillusioner, 1917
***

Debatten om Åsa Linderborgs, och Aftonbladet Kulturs, hyllningar till Sovjeunionen, fortsätter. Nu senast har Åsa Linderborg svarat med en artikel där hon lägger skulden för andra världskriget på Väst som 1938 slöt Munchenöverrenskommelsen med nazityskland på hösten det året. Det var det som gav Hitler fria händer att ta stora delar av Tjeckoslovakien.

Så här skriver Åsa:

”Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.”

Det verkar på Linderborg som hon menar att väst borde allierat sig med Sovjet mot Hitler 1938. Men det hade varit lika galet som om väst allierat sig med Hitler mot Stalin.

Linderborg har helt rätt i att kritisera Munchenöverrenskommelsen men hennes beskrivning av situationen 1938 är under all kritik.

Ja det fanns personer som ville att Väst skulle göra gemensam sak med Sovjet och anfalla Hitler, som Åsa Linderborg verkar vilja att man hade gjort. De ville ha en s.k. ”enhetsfront”.

Frågan är varför detta inte skedde!?

Svaret är enkelt. Det var en ”lösning” som alla demokratiska krafter vid den tiden betraktade som lika vidrig som att alliera sig med nazityskland och anfalla Sovjet.

Både Sovjet och Nazityskland var vidriga antidemokratiska regimer som mördade den egna befolkningen.

När septemberöverrenskommelsen skedde hade inte förintelsen inletts i nazityskland. Men rapporterna om förtryck och mord på judar och politiker räckte. Tyskland var ett land som skrämde de flesta demokrater. Tysklands upprustning skrämde dem.

Men det var inte bättre i Sovjet.

Vid tiden för Munchenöverrenskommelsen satt 7 miljoner utrensade fängslade i Stalins arbetsläger. Kommunisternas stora utrensning av kyrkorna 1937-1938 pågick ännu. Man räknar med att ca 170.000 präster och andra kyrkligt anställda fängslades och 100.000 mördades.

Samtidigt pågick de stora utrensningarna av icke rättrogna kommunister och potentiella motståndare till Stalin. Man räknar med att säkerhetstjänsten arresterade en och en halv miljon människor och avrättade 650.000 som pågick till 1939.

Hälften av de som dödades i de utrensningarna var kulaker. Eller f.d. kulaker,

Kulakerna var fd självägande bönder, mellan fyra och fem miljoner dog under Stalins svältkampanj 1932-33. Deras brott vara att de ansågs vara kontrarevolutionärer och borgare eftersom de hade traditionen att äga jord.

1938 sökte man igenom arbetslägren och de Sibiriska gruvstäderna i jakten på de sista kulakerna. Över 300.000 dödades.

Ja även om Väst hade velat ha med Sovjet i krig mot nazityskland 1938 hade det ändå inte gått. Stalin höll vid tiden för Munchenöverrenskommelsen ännu på att avskeda, fängsla och mörda majoriteten av landets högre officerare. Sovjets armé var inte funktionsduglig.

Rapporterna om Stalins terror nådde Väst.

Om man läser t.ex. Socialdemokraternas tidningar i Sverige eller England från den tiden förstår man varför demokraterna i Väst skydde idén på en enhetsfront. Faktum är att i demokraternas ögon var tanken på att alliera sig med det kommunistiska Sovjet lika motbjudande som att alliera sig med det nazistiska Tyskland.

För att bevara demokratin undvek därför demokraterna att alliera sig med kommunister eller nazister 1938.

1941 allierade sig demokratierna med Sovjet i kampen mot nazismen. Efter att Sovjet anfallits. Men Linderborg vet, eller borde veta, att det inte var något som gjorde demokraterna glada. Antinazister som Ture Nerman gladdes utåt åt möjligheten att krossa Hitler men grät inombords.

Så långt hade det gått och så illa var det att demokratierna i Väst var tvungna att alliera sig med kommunisterna i Moskva, och några av historiens värsta massmördare, för att överleva i kampen mot nazismen…

1938 hade man ännu möjligheter till andra val. 1941 hade man inget annat val.

Personligen kan jag tycka att Åsa Linderborgs ”glömska” att kommunisterna massutrotade människor är lika illa som förintelseförnekares ”glömska” när det gäller förintelsen av judarna. Bör historierevisionister som relativiserar förintelser och massutrotningar få jobb på Aftonbladet? Bra fråga!

PS

Den som undrar varför Linderborg tänker som hon tänker kan läsa hennes artikel om att hon grät då Berlinmuren föll.

Posted in: Uncategorized