Vårt behov av berättelser

Posted on april 28, 2014


Jag minns en bok som fanns i mitt hem då jag var liten. Det var en bok med olika tips om vad man skulle göra om man hamnade i kris någon gång. Jag tror boken hette ”överleva”. Där fanns många knep. Om man hamnade i flygolycka över Stilla Havet, eller utsattes för jordbävning eller vulkanutbrott berättade boken vad man kunde göra. Samma om man gick vilse i skogen eller hade lidit skeppsbrott i hajrika vatten. Ett kapitel handlade om vad jag kunde göra för att överleva ett atomkrig. Där fanns faktiskt rådet att man kunde gömma sig i en frys eller ett kylskåp då det smällde.

Ett annat kapitel handlade om hur man ska överleva om man blir kidnappad. Där berättades det om personer som kidnappats av gerillarörelser. En berättelse handlade om kidnappning vid bankrån.

De råd boken gav minns jag än idag. Det löd ungefär så här:

”Om kidnapparen hotar att döda dig ska du prata med denne. försök berätta om ditt liv och om dina barn eller föräldrar. Var så personlig du kan. Varför tror ni man sätter munkavel och ögonbildel på kidnappningsoffer? Jo, för det är svårare att mörda och hata någon som man sett i ögonen och som inte bara är anonym utan som har ett namn, en bakgrund och en framtid.”

Jag minns att jag senare läste om de nazityska bödlar som sköt judar utanför gettona i Baltikum. Det hände mer än en gång att soldaterna bröt ihop och inte kunde skjuta mer eftersom ett tänkt offer vänt sig om, tittat bödeln i ögonen och sagt ”mitt namn är Levy”… Då minns jag den pittoreska boken om överlevnad från 70-talet.

Det är där någonstans jag tror att kampen mot rasism också börjar: med berättelserna.

Vi och dem

Ska antirasismen vinna på sikt kan vi inte leva i samhällen där människor delar in folk i vi och dem. Vi måste hitta sätten att överbrygga misstänksamhet och fiendskap och skapa gemenskap. Skapa möjligheter för folk att finna ett ”vi” som förenar.

Varför tror ni rasister generaliserar? Jo, för då slipper de se sin medmänniska som en medmänniska. Det är lättare att anonymisera och hata en person om denne ses som t.ex. en ”jude” med vissa egenskaper som alla judar anses ha, eller en ”muslim” i mängden av alla som följer islam.

Det är lättare att vara rädd för någon vars berättelse man inte hört, och vars namn man inte känner. Någon som är anonym och som man kan spegla sina fördomar i.

Ju mer vi ser individerna ju omöjligare blir det att dra människorna över en kam och sprida generaliserande hat om dem. Den anonyma personen får ett ansikte och då man får ta del av dennes berättelse skapas tillfällen till gemenskap. Han eller hon är inte längre anonym utan har ett namn, en bakgrund och en framtid.

Jag hade fördomar mot transpersoner tidigare. Egentligen fram tills för ca 10 år sen. Jag hade en generaliserande syn på alla. ”De” var annorlunda och verkade i mina ögon bete sig likadant allihopa. Jag hade fördomar och såg de nog också som ett hot. Jag tog steget ur de fördomarna när jag lärde känna flera transpersoner. Jag fick höra deras berättelser. ”De” fick ett namn, de fick känslor, tankar, liv. Ett förflutet och en framtid och upphörde att vara ”de”. De blev Sara, Karl. De hade en berättelse om deras liv som de hade delat. Och jag kände igen min oro och min glädje i deras oro och deras glädje.

Det är ingen slump att standardrådet vid kidnappningar är att kidnappningsoffret ska försöka berätta om sig och sina nära och kära för att överleva. Som ansiktslösa och anonyma har vi ingen chans. Som individ av kött och blod har vi det.

Gemenskap och samarbete är vår enda chans. Det låter som en klyscha, men så är det.

Därför behövs berättelserna!

Posted in: Uncategorized