Mobbning, civilkurage och rasism

Posted on april 28, 2014


Är kampen mot mobbning viktig i kampen mot rasism och nazism? En del föreläsare som själva överlevt förintelsen menar det. Att stå upp mot mobbning är att lära barn civilkurage och att inte stå upp mot mobbning är att  peka ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen”, samma mekanismen som i rasism och nazism.

Berättelsen om mig, och om vem jag är tar sin avstamp i en barndom som var ganska motig. Mobbning, en pappa som var kvinnomisshandlare, och en hel del annat som jag kommer att skriva om någon annan gång. Men det är där någonstans tanken på engagemang för andra människor föds. Gradvis. Främst efter att jag tagit mig ur det värsta.

Jag var den där osäkra skåningen som bräkade på skånska. Jag var den där hörselskadade idioten. Jag var den där som såg dåligt och betedde mig konstigt

Som utanför och mobbad får man nöja sig med lite. Jag minns hur glad jag blev en gång när några ”kamrater” pratade med varandra över huvudet på mig. ”Torbjörn har blivit lite intelligentare den sista tiden, eller hur? Tycker ni inte det?” Jag blev glad. Istället för att vara den korkade som hörde dåligt blev jag ett ögonblick sedd som iallafall på väg att bli lite intelligentare. Dum som ett spån och ful var jag, det ”visste” jag men blev glad att bli sedd som ”dum som ett spån och ful men iallafall lite intelligentare än för nån månad sen”.

Tänk vilken skam och förnedring som ligger i att som tonåring får höra det framför klassens vackra flickor och att kräla så djupt i förnedring att man blir GLAD för kommentaren!

Nyligen hörde jag berättelsen om hur en vän blev mobbad för att hens förälders yrke och kallades ”stinkande” och ”illaluktande”. Hen  berättade hur hen försökte tvätta bort ”lukten” med tvål hemma. Då tänkte jag på vad jag var med om. Alla de gånger jag tog det som mobbarna sa som sant. Som min vän såg sig som illaluktande såg jag mig som dum och korkad. Det var jag ju… Jag hörde dåligt och alla vet ju att om man hör dåligt så har man fan en skruv lös.

Och de vuxna såg inte. Förutom när jag bodde i Stockholm. Då såg lärarna och försökte få mig att ”prata rent”. ”Var snälla mot honom, han är lite annorlunda för att han är skåning och hör dåligt, men han är snäll” minns jag att en lärare sa då jag var en åtta eller nio år.

Mobbning sätter sina spår. Man blir aldrig av med såren helt.

Förintelsen

Mobbning har mer gemensamt med rasism, homofobi och liknande förtryck än vi ofta tror. Det är samma sorts stereotyper och generaliserande hat. ”Han hör dåligt och är dum”, ”hens far har ett stinkande jobb, alltså stinker hen”. Dessutom är mobbning ofta ett resultat av att folk går i flock, av att man ”gör det alla andra gör”. Dessutom kan mobbarna fortsätta mobba för att ingen ingriper. Ingen säger stopp, även om de hör. Ibland för att de vill vara populära själva, ofta för att de inte vågar men också för att man ibland håller med lite ”men han är väl ändå lite dum”, och ”lite stinker hen väl ändå”.

Man pekar ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen” och där börjar hatet.

Jag läste en artikel som berörde mig nyligen, i Dagen, där man skrev om förintelseöverlevaren Livia Fränkels besök i en skola. Där läste jag detta:

I dag är Livia Fränkel 86 år. Åldersrynkorna löper genom ansiktet, och när hon kommer till Lovisedalsskolan förs hon sakta fram, arm i arm, av läraren som bjudit in henne. Hon parkerar på stolen framför de två niondeklasser som ska lyssna till henne, smått andfådd. Sedan börjar hon sin berättelse med att tala om mobbning. Att det är där allt börjar. Sätter inte någon stopp så kan det sluta i det allra värsta.

–  Alla ni som sitter här har ett ansvar, säger hon och uppmanar ungdomarna att visa civilkurage.

– Jag kan vara bitter när jag tänker tillbaka på vår förföljelse. Jag har inget minne av någon som visade civilkurage.

Så rätt!

Jag har ofta slagits av en sak. Att många av de överlevande från förintelsen som rest runt och talat till skolor ofta berör det här med mobbning. Jag lyssnade på Emerich Roth, en annan föreläsare och överlevare, för några år sen och han var inne på samma sak. När ungdomarna fick frågan vad de kunde göra svarade han både att de kunde börja arbeta mot splittring och hat redan samma dag, där de var, med att säga nej till mobbning, och ingripa då de såg någon bete sig fel.

Jag tror jag förstår varför Livia och Emerich sa vad de sa.

Ska vi stoppa rasismen och splittringen i samhället måste vi bemöta uppdelningen av folk i ”vi” (de goda) och ”dom” (hotet/de onda). Därmed börjar kampen mot rasismen med att barn står upp mot mobbning och kränkningar.

 

Posted in: Uncategorized