Är andra världskriget en bra modell för antinazistisk kamp idag?

Posted on januari 8, 2014


Åsa Linderborg skriver om antirasism idag. Artikeln är ohederlig eftersom den antar att kritiker vänt sig mot Kärrtorpsdemonstrationerna och vänsterns medverkan när det är VÄNSTEREXTREMAS medverkan (och de hyllningar de fått från etablerade antirasister) som möte kritik.

Men det jag reagerar på mest är att hon tycker att andra världskriget var ett bra exempel på antifascistisk kamp.

Liberalernas sorteringskrav avslöjar en historisk minnesförlust. Andra världskriget lärde att det är livsfarligt med sekterism i kampen mot fascism. Det är enhetsfront som gäller. Då har man inte råd att sortera ut vilka som ska få vara med. Särskilt inte som vänstern utgör antifascismens utomparlamentariska kärna.

Först tyckte jag mest att ”hon måste vara galen”. För andra världskriget var sannerligen inte något trevligt. Vår passivitet inför nazismen och Hitler gick så långt att demonkratiska krafter var tvungna att alliera sig med tyranner nästan lika blodsbesudlade och galna som Hitler, som Stalin och Mao för att stoppa nazisterna. Dessutom flippade de demokratiska länderna ut ganska mycket och genomförde bombningar mot civila och annat sjukt i kampen mot nazismen.

Alla sanna människovänner insåg att man var tvungna att alliera sig med tyrannen Stalin mot tyrannen Hitler… det var fasansfullt, men så var läget. Och de gick hem, stängde dörrarna, och grät floder i skräck och oro över vad det skulle betyda för mänsklighetens framtid. 

Är det verkligen det Åsa Linderborg menar är en bra taktik, tänkte jag?

Vore det inte bättre att hitta metoder för att stoppa BÅDE galenskaper som kommunism och nazism INNAN de får politisk makt?

Sen slog det mig att det verkligen är det problemet vi haft i det antirasistiska arbetet alla åren efter 1945.

Innan 1939 försökte demokratiska antinazistiska krafter stoppa nazismen utan att alliera sig med kommunister som hyllade Sovjet och Stalin som förebilder. Det gick trögt även om arbetarrörelsen kom långt i några länder och lyckades hålla tillbaka nazisterna. Det gick trögt för att det fanns starka krafter i samhället som ville att antikommunistiska krafter skulle alliera sig med nazister och fascister mot Sovjet. Socialdemokraterna i t.ex. Sverige, och liberaler som Torgny Segerstedt gick inte på det. De höll en principfast linje att man varken skulle alliera sig med fascister mot det sovjetiska hotet eller med kommunister mot det nazistiska hotet.

Det andra världskrigets galenskaper ändrade på det. Nu blev det mer ”ok” att alliera sig med kommunister i kampen mot nazism och fascism. Sovjet, Stalin, Lenin och kommunismen hade blivit mer rumsren.

Högerns kompromissande med fascister i kampen mot kommunism bestod men man såg tydligast galenskapen i vänsterns kompromisser med kommunismen.

Efter 1945 har vänsterextremister haft en given plats i den antirasistiska kampen. Både folk som förespråkar våld och folk som ”bara” förespråkar att man ska montera ner demokratin.

Det som hade varit otänkbart för en Socialdemokrat 1937 är tänkbart för en Socialdemokrat idag_ att arrangera demonstrationer där AFA, Revolutionära Fronten och Kommunistiska Partiet ses som legitima antifascistiska aktörer.

Så har det varit länge. I den antirasistiska kampen under det kalla kriget accepterades VPK som legitim aktör av Socialdemokraterna. I antiaparthedikampen sågs VPK som legitim aktör. Och även extremare sekter tilläts skapa sig ett namn i kamp mot rasism och fascism. Detta trots att VPK ännu inte tagit avstånd från Lenin, kommunism, Sovjet och proletariatets diktatur.

Det är absurt. men nu, 70 år efter andra världskriget, har vi ännu inte frigjort oss från krigets galenskaper.

Nej Åsa Linderborg. Det andra världskriget var INGEN bra modell för antinazistisk kamp. Det var ren och skär galenskap.

Jag föredrar att stoppa nazismen INNAN det går så långt att man för civilisationens överlevnad måste tillämpa principen ”fiendens fiende är min vän” och alliera sig med krafter som är lika galna, eller ibland kanske galnare, än den nazism man vill stoppa!

Den antifascistiska och antikommunistiska kampen har verkligen alltid plågats av kampen mot dem som menar att man bör alliera sig mot den ena ondskan mot den andra.

PS

Sen undrar jag vad vänstern tycker om hennes försök att säga att allt som är vänster är ok. Vill verkligen de flesta vänsteraktiva klumpas ihop med Stalin?

Posted in: Uncategorized