Apartheiddebattens kompromisser (liberala fascister & vänsterns kommunistkramare)

Posted on december 8, 2013


Debatten för och mot sanktioner mot Sydafrika på 70-talet och 80-talet var egentligen absurd. Det fanns två huvudströmningar i debatten om hur man skulle avskaffa apartheid. En som ville använda sanktioner mot rasisterna i styret och en som var mot sanktioner och för fri handel som vapen mot rasisterna. Båda fraktionerna kompromissade. De allierade sig med vänster-, respektive högerextremister i kampen, eller TOLERERADE fascister eller kommunister som legitima aktörer i rörelserna.

Egentligen är det helt absurt!

Å ena sidan skönmålades ANC av anti-Sydafrika debattörer. ANC var inte guds bästa barn. De dödade många civila, män, kvinnor och barn, i sin kamp. Dessutom infekterades hela anti-apartheidrörelen av extremvänstern. Kommunistiska partier som hyllade Lenin, och ibland Stalin och som hyllade Sovjet sågs om legitima aktörer av rörelserna som var mot apartheid. Socialdemokrater och liberaler marscherade sida vid sida med folk som öppet ville avskaffa demokratin och som kallade Sovjet och Nord Korea för ”demokratier”.

När man kritiserade en VPK:are som hyllade Sovjet på anti-apartheid tillställningar kunde arrangörerna säga till en att vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.” Sovjets styrelseskick var lika mycket värt som vårt, deras ”demokrati” lika mycket demokrati som vår.

Detta reagerade en hel del konservativa och liberaler mot. De ogillade kommunisterna i anti-apartheidrörelsen och kommunisterna våldsmetoder i ANC.

De sa sig vilja stödja andra aktörer än ANC och var mot sanktionerna mot Sydafrika men betonade att de var mot apartheid. De ville bara bekämpa apartheid genom ”liberala metoder”. Det var bara det att de allierade sig med eller TOLERERADE rasister, fascister och nazister. I Svenska Sydafrikasällskapet och rörelserna om ville avskaffa sanktionerna kryllade det av gamla fasciter. Där fanns Arvo Hrom, Birger Hagård och Åke J Ek som var medlemmar i World Anti Communist league som öppet samarbetade med gamla fascister och nazister. Där hade vi ”liberaler” som Sven Rydenfeldt som utan att blinka samarbetade med Sveriges Nationella förbund.

Sven Rydenfeldt var  inte bara mot sanktioner av Sydafrika. Han ansåg att man skulle respektera diktatorerna som styrde i Spanien, Chile och Sydafrika. De styrelsesätt som fanns där var bara lite annorlunda, sa han, och de problem som fanns kunde lösas lätt med fri marknad. Vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.”  Chiles, Francodiktaturens och apartheidregimens styrelseskick var lika mycket värda som vårt, deras ”folkstyre” lika mycket demokrati som vår demokrati…

Liberaler som reagerade mot kommunism men inte mot fascism och diktatur, vänsterfolk som reagerade mot fascism och högerdiktatur men som marscherade sida vid sida med folk som hyllade Lenin och Stalin.

Hur kunde riksdagsmän och partiledare hamna sida vid sida med fascister och sovjettrogna kommunister?

Egentligen är det absurt hur man kampen mot ett vidrigt rasistiskt samhällssystem var beredd att kompromissa med sådant som människovärde, demokrati och frihet.

Vad kan vi lära av misstagen då, i hur vi bygger kampen för demokrati och frihet och mot rasism idag? Vad anser du?

Mer läsning

Läs mer om WACL här.

Den andra sidan av ANC:s historia

Antirasister och vänsterextremister. Ändamålet helgar inte medlen.

Fremskrittspartiet och dilemmat med liberal fascism

Per Ahlmark bok – Vänstern och tyranniet

PS

Citatet: ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra. Är Rydenfeldts.

Posted in: Uncategorized