Artikel från i somras om rädslan för det okända.

Posted on november 11, 2013


Min serie om paradoxer och dilemman i det rasistiska arbetet fortsätter. Först skrev jag om demokratifrågan. Nu ska det handla om gränsdragningar. Dvs var går gränsen mellan rädslan för det okända och rasism, och finns det nån sån tydlig gräns.

Det finns mänsklig instinkt — kulturellt eller ärftligt betingad — att vara skeptisk till det okända. Kanske denna instinkt kommer från den tid vi vandrade omkring i flock och såg varje annan flock som ett hot. Djur är ju ofta sådana. Det okända är nåt man ska vara rädd för och försiktig med. De främmande är ett hot mot mig, de kan ju ta de sparsamma resurserna i naturen som jag anser att jag behöver för att överleva.

Hur som helst finns det bland människor i allmänhet en skepsis gentemot det okända. Jag känner svenskar som är mer ateistiskt lagda som har svårt att förstå troende, hur man kan be eller ta nattvarden. Jag vet äldre som inte kan förstå tatuerade människor och som tycker det är konstigt att två av samma kön kan kyssa varandra. Jag har släktingar som känt ungefär samma sorts känslor då de sett romer, muslimer i slöja, punkare, lättklädda damer, hiphopare, transpersoner, kvinnliga poliser och kvinnliga politiker (!). Det är nåt okänt. Det är folk som “inte är som alla andra”, dvs utanför deras egna rerefensramar.

Saker är inte som förr, världen förändras, det är en massa nytt och det är jobbigt!

När hårdrockarna kom till Sverige på 1970-talet sågs de som konstiga. Tio år senare fanns det många hårdrockare i ungdomskulturen, då kom syntharna som många tyckte var konstiga. Kanske kommer alla vuxengenerationer att gnälla över varje ny “farlig” ungdomskultur?

Ibland kan det vara små saker. Som den damen — jag mötte på ett äldreboende — som reagerade över tre saker; Att det fanns manliga sköterskor, att serveringspersonalen var från Afrika och Indien och att man kunde servera tropisk saft. Det sista var nästan värst. Det ska vara blandsaft, det vet ju alla!

Jag tror att vi antirasister funderar för lite över denna rädsla för det okända. Vardagsrasismen är i grunden baserad på en rädsla för det okända och har ganska mycket gemensamt med allt det andra man är rädd för. Och jag tror att vardagsrasismen kan börja botas på ungefär samma sätt som vi kan påverka de andra rädslorna som människor har. Man för in lite i taget som personen är rädd för innanför dennes referensramar. Personer får vänja sig vid att det den är skräckslagen för är lika ofarligt som allt det övriga, som den inte är rädd för.

Vanans makt. Det man ser ofta och nära sig, så man lär känna det, blir man mindre rädd för.

Bland mina släktingar har jag sett att rädsla för det okända överkoms i två steg. Jag har släkt som ännu är skeptiska till att “två av samma kön ska kunna gifta sig”. De kan tycka det är äckligt, de säger sånt som att “det är synd om dem”, men de behandlar dem väl. Man ska ju behandla sådana som det är synd om lite extra väl, vara extra snälla mot dem, ge dem lite extra, det har de ju lärt sig hemifrån.

Jag tycker jag ser det ganska ofta. Det är inte samma sorts rädsla som när man inte vill ha det man är rädd för i sin närhet. Det är en mer positiv rädsla. “Vi måste vara snälla mot de stackars flyktingarna…” “De där kristna i grannskapet är lite för troende, men de är snälla…” “Kent är bög men han är snäll, därför ska jag bjuda på en kaka…” “Kvinnliga poliser/manliga skötare är inte lika bra som manliga poliser/kvinnliga skötare, men de är snälla och det finns få, så vi är extra snälla mot dem”…

Man kan överkomma denna rädsla för det okända. Förr i tiden sågs folk från andra delar av Sverige som konstiga. Idag är det inget konstigt med att folk flyttar från en region till en annan. “Rasism” mot folk från andra landskap håller på att försvinna totalt. Så sent som på 1970-talet fick inte skåningar vara hallåor i TV. Jag gick i lågstadiet från 1977 och framåt, med lärare som såg min skånska dialekt som något negativt och jag blev mobbad för min dialekt. “Det är synd om den där Torbjörn, vi måste stödja honom extra mycket”, som lärarna säkert tänkte.

Mobbarna tänkte väl: “Han är ett hot, han är främmande, han pratar skånska”. En förälder ville att jag inte skulle leka för mycket med deras barn, “han kan ju snappa upp nåt skånskt ord”. Lärarna tänkte väl: “Han är snäll, bara lite udda för han pratar ju skånska, vi får vara extra snälla mot honom”…

Jag har sett samma sak i mitt jobb med personer som har funktionsnedsättningar. En del hatar och en del är livrädda för dem. Väldigt många “tycker synd om” och vill försöka hjälpa men betraktar inte det “annorlunda” som “det lika”.

Rädslan för det okända har tre steg. Ett där man vill slå ner, förtrycka och krossa det okända. Där man förtalar, hatar och använder härskarteknik och kränkande maktspråk. Denna rädsla måste behandlas på ett sätt. Ett annat steg där man är rädd, avståndstagande och vägrar att ha det nära sig. Ett tredje där man ogillar men “tycker synd om” och vill försöka ge extra stöd och vara extra snälla mot de man har fördomar om.

Läs även del 1 i artikelserien

Posted in: Uncategorized