Hur svenska rasbiologer blev experter på ”jordens överbefolkning”

Posted on oktober 9, 2013


Hur svenska rasbiologer blev rumsrena ”befolkningsexperter”

Denna artikel skrev jag under min extremistperiod i EAP, november 1993, men den innehåller några fakta och slutsatser som jag hittills är den enda som belyst i den svenska debatten. Därför lägger jag upp den igen.

Bakgrunden till denna artikel är att jag läste artiklar om tvångssteriliseringarna mot muslimer i Indien på 70-talet och mot tamiler och andra i Sri Lanka under samma tid. i de artiklarna, skrivna i Indien, betonades att steriliseringarna inleddes på 50-talet och att biståndspengar från Norden och Storbritannien samt pengar från organisationer som kämpade mot ”överbefolkningen”, som planned parenthood, låg bakom dessa projekt.

Man använde ”friilligt tvång” vid steriliseringarna. ”Gör det eller så mister du jobbet/får ingen hjälp/avvisas”.

Poängen med det är att samtliga organisationer och personer som låg bakom denna politik i Indien och Sri lanka var gamla rasbiologer som drivit rasbiologiprogrammen i Europa och USA. Både Planned Parenthood och Population Council. ledande namn bakom kampen mot ”överbefolkningen” var organisationer som på 50-talet bytte namn. Innan 50-talet var de rasbiologiska organisationer.

Population Council, involverat i massteriliseringar i Puerto Rico, tittade jag närmare på själv när jag var i USA 1992. Grundare var den dåvarande ordföranden i American Eugenics Society, Frederick Osborne. Första lokalerna för Population Council var sådana som delades med Eugenic Society och Osborne var första ordföranden för Population Council. Osborne hade varit kassör vid den internationella rasbiologiska konferensen 1932.

Jag har rensat artikeln från gammalt extremistiskt dravel för att ni ska slippa läsa det. Vill ni läsa originalet med allt ideologiskt dravel från 1993 finns det här (.doc)! Jag har inte faktagranskat det på nytt så dubbelkolla gärna fakta.

———————————————————————

Redan 1882 grundades Svenska sällskapet för antropologi och geografi, som 1897 till 1898 undersökte den svenska ”rasen”. Resultatet blev ”Anthropologia Suecia” år 1902 där pannhöjd, näsbredd, näslängd, ögonavstånd och intelligens undersöktes på hela den svenska befolkningen. Strax därefter, år 1909, grundades Svenska sällskapet för rashygien, det första rasbiologiska sällskapet i Sverige, av Herman Lundborg och Nils von Hofsten. Rörelsen var ingen liten obskyr sekt, utan fick stöd från hela det politiska etablissemanget från höger till vänster.

För att göra en lång historia kort, kunde denna rörelse genom sin politiska lobbyingapparat och genom sitt starka stöd från etablissemanget på mycket kort tid skapa ”opinion” i Sverige för att starta ett statligt rasbiologiskt institut med målet att skapa en ”renare” svensk ras.

Rasbiologiska institutet i Uppsala, världens första statliga rasbiologiska institut, kunde öppnas 1922, med Lundborg som chef, efter att riksdagen enhälligt godkänt dess tillkomst (Branting skrev själv under riksdagsmotionen om skapandet av detta institut.) Denna institution kom sedan under 1930- och 40-talet att påverka regeringen i en sådan riktning att Sverige kom att få stränga steriliseringslagar som var i kraft ända till runt 1970. Sammanlagt kom 63000 människor att steriliseras: brottslingar, sinnessjuka, människor med puckelrygg och människor som inte betedde sig enligt de socialt accepterade mönstren, till exempel kvinnor som läste för mycket! Allt med målet att skapa ett ”rasrenare” Sverige.

Sveriges steriliseringslagstiftning kom att studeras noga av nazisterna under 30-talet och Rasbiologiska institutets olika skrifter cirkulerade i översättning och original bland ”experterna” i Nazi-Tyskland.

Men den svenska utvecklingen utgjorde bara en del av en internationell trend. Långt innan Hitler hade skapat nazistpartiet i Tyskland fanns det ett internationellt rasbiologiskt sällskap som höll möten om hur man kunde skapa en ”övermänniska”. Som ordförande vid 1912 års världskongress för denna rörelse i London satt till exempel Winston Churchill. 1932 års världskongress hölls i New York och där deltog förutom svensken Herman Lundborg också hela det amerikanska etablissemanget med familjerna Kellogg, Harriman och Roosevelt i spetsen. På det mötet valdes för övrigt Ernst Rüdin som ordförande; han var mannen som skulle leda Hitlers steriliseringsprojekt några år senare. Ett annat inflytelserikt namn man finner i deltagarlistan är William Draper jr, som vi återkommer till strax.

Rasisterna ömsar skinn

Efter andra världskrigets slut ändrade denna rörelse taktik: i stället för att tala om skillnader mellan raser, började man tala om faran med ”befolkningsexplosionen” i u-länderna, givetvis med samma rasistiska mål framför ögonen. Det brittiska rasbiologiska sällskapet omändrades till Planned Parenthood Federation (Föreningen för familjeplanering), som under 1960-talet kom att spela en nyckelroll i utvecklandet av p-pillret genom försök på kvinnor i det ”överbefolkade” Puerto Rico och Afrika. Det amerikanska rasbiologiska sällskapet ombildades till Population Council (Befolkningsrådet), men behöll samma kontor och samma ordförande samt med samma finansiärer, Rockefellerfamiljen och Harrimanfamiljen. Den ovannämnde rasbiologen William Draper jr grundade på 1960-talet Draperfonden, som slussat ut miljontals dollar till kampen mot ”överbefolkningen”. Detta mönster finner man även i Sverige. Här kom de ledande ideologerna för de rasbiologiska idéerna under 30-talet att spela en viktig roll i utvecklandet av FN:s strategi mot ”befolkningsexplosionen” under 1950-talet. Bland dessa viktiga ideologer återfinns Gunnar och Alva Myrdal, Hannes Hyrenius och Erland von Hofsten.

Paret Myrdal

Den bok som kom att spela den viktigaste rollen inför tillsättandet av 1935 års befolkningskommission i Sverige och därmed också inför stärkandet av steriliseringslagarna 1938, var Gunnar och Alva Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” 1934. Så här resonerade paret i boken:

”Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen. Vid behandlingen av detta större problem ha vi att minnas, vad redan tidigare starkt understrukits, nämligen att den tekniska utvecklingen och den därmed likriktade samhälleliga organisationen oavbrutet tenderar att stegra intelligens- och karaktärskraven.”

Paret Myrdal menade att en tiondel eller en femtedel av befolkningen hotades av utslagning i det moderna samhället genom sin ärftligt betingade underlägsenhet. För att förekomma detta och för att undvika kaos i samhället krävdes en uttänkt förebyggande socialpolitik som skulle kunna ge förutsättningar för ”en … stor sociologisk anpassningsprocess”.

Vad innebar då det? Jo, för merparten av de ”icke fullt toppvärdiga” gällde att förbättrad hälsovård och uppfostran var de viktigaste ”kollektiva” medlen i denna ”process”. Men hur skulle man förhålla sig med de svårare fallen då? Jo:

”i närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering … I de fall där sterilisering är för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också mot deras vilja sterilisera även rättskapabla.”

Här kommer vidare ett citat ur ”Vårt folks framtid” från 1935, ”uttalanden i befolkningsfrågan vid kyrkliga mötet i Stockholm 1935”. Gunnar Myrdal sa här:

”Vad gäller kvalitetsfrågans arvsbiologiska sida finns det i själva verket fullständig enighet om nyttan av arvshygieniska åtgärder … För min del är jag t.ex beredd att godtaga en betydligt hårdare steriliseringslagstiftning och är även beredd att understödja alla förnuftigt upplagda förslag av positiv eugenisk art.” (Dvs rasbiologiska tvångsåtgärder)

Gunnar Myrdal kom under 1960-talet att bli en av frontfigurerna i den internationella rörelsen mot ”befolkningsexplosionen” och arbetade bland annat inom Världsbanken med detta.  Visst var det en lögn! Glöm inte att Gunnar och Alva Myrdal under hela 1930-talet bedrev en kampanj mot befolkningsminskningen (!) i det vita Sverige. Om de mer ”perfekta” människorna sade han år 1935, att ”en folkminskning med all sannolikhet inte i och för sig kommer att höja levnadsstandarden …” Han menade i samma tal att sådana problem som arbetslöshet, ekonomisk otrygghet och social nöd inte botas genom att minska befolkningen. ”Ett folk blir aldrig rikare, inte ens räknat per individ, bara därför att det minskar i storlek.” Tvärtom, det är negativt, därför att ”produktionsförmågan minskar” (!) och därför att man får ”för många gamla att ta hand om”. Detta är givetvis något han inte sade till folket i tredje världen på 1960- och 70-talet – då hette det i stället att minskning och stabilisering av folkmängden var bra för ekonomin!

Hannes Hyrenius

Mitt andra exempel rör Hannes Hyrenius. Hyrenius var ideologen bakom det första statliga biståndsprojekt i världen som gått ut på att ge en annan nation bistånd i form av befolkningsbegränsade åtgärder. Det var det svenska Ceylonprojektet, som inleddes 1958 och pågick till 1965, då Ceylons regering själv tog över det. Formellt leddes projektet av biståndsorganet SIDA. Projektet inriktades på att sprida p-piller och kondomer och på att sterilisera folk.

Denne Hannes Hyrenius arbetade inom FN-apparaten och var den som utarbetade datamodellerna för FN:s befolkningskonferens 1965. Hannes Hyrenius var även medlem i Romklubben som kom att betyda mycket för spridandet av de malthusianska idéerna genom den bok den gav ut 1972: ”Tillväxtens gränser”.

Nu skall vi se hur Hyrenius resonerade på 1970-talet. T.ex i hans bok ”Så mycket folk” från 1970: ”Om vi nu fortsätter att föröka oss så som vi nu gör, kommer vi om några hundra år bara att ha ’ståplats’ kvar. Detta är, som var och en inser, endast ett räknestycke för att visa, att vi för närvarande har en befolkningsökning som under inga omständigheter kan bli bestående under någon längre tid …”

Hyrenius berättar i samma bok om FN:s politik i dessa frågor och lite om historiken bakom kampen mot ”överbefolkningen”:

”Parallellt med vad som i detta avseende [propagandan för befolkningsbegränsande åtgärder] gjorts av Förenta Nationerna har det anordnats ett betydande antal regionala befolkningskonferenser. Härvid har Förenta Nationerna bistått både finansiellt och med rådgivare, men samtidigt har en rad andra organisationer varit engagerade. Speciellt må nämnas, att de amerikanska Rockefeller- och Fordstiftelserna och det av dem understödda Population Council under 1960-talet börjat ta allt aktivare del i arbetet med de praktiska befolkningsproblemen i u-länderna. Det är ju här i första hand fråga om att få en realistisk inställning hos dessa befolkningars ledande skikt, så att man på ett aktivare sätt kan införa familjeplanering, födelsebegränsning och i ordets vidare bemärkelse population control (befolkningskontroll).”

Hyrenius berättar vidare om hur programmet började: ”Verksamheten med att hjälpa underutvecklade länder började genom enskilda organ, bland annat Rockefeller Foundation, Ford Foundation och det av dem stödda Population Council. Man koncentrerade sig till vissa länder, bland annat Indien och Pakistan … och röjde härigenom vägen genom försöksverksamhet, som gav erfarenheter av positiv och negativ art … Först i början på 1960-talet uppträdde direkt u-landshjälp från ett enskilt land till ett annat och här var det svenska familjeplaneringsprojektet på Ceylon det första.”

Det var med andra ord ingen gräsrotsrörelse som startade kampen mot ”överbefolkningen” – långt innan gräsrötterna börjat diskutera det ämnet var de stenrika Rockefeller- och Fordfamiljerna aktiva tillsammans med de gamla rasisterna i Population Council för att minska antalet mörkhyade människor.

I boken erkänner Hyrenius det rasistiska motivet när han säger att det finns två sätt att minska födelsetalen, antingen genom ekonomisk utveckling som i Europa, som visat sig mest effektivt, eller genom tvångsåtgärder. Han menar i boken, hycklare som han är, att tvångsåtgärder går snabbare och är mer politiskt korrekt än ekonomisk utveckling och därför är den modell som måste väljas. Med andra ord: han ville ge u-länderna kondomer i stället för traktorer!

Låt oss då gå tillbaka till 1940-talet och se efter vad Hyrenius sade om befolkningsökningen då, i sin bok ”Livsvilja eller folkdöd” från 1941:

”Tidigare ansågs det ofta att dåliga ekonomiska förhållanden och arbetslöshet blott voro ett utslag av överbefolkning … Nu börja man allmänt … komma till insikt om att dessa åsikter ej äro alldeles riktiga … att … en regressiv befolkningsutveckling icke är gynnsam för samhället och den enskildes ekonomi. En måttlig befolkningsökning torde i stället vara önskvärd …
Med produktionens och teknikens utveckling vid en viss tidpunkt bör det finnas en storlek på befolkningen, som för den allmänna levnadsstandarden är den lämpligaste. Är folkmängden större eller mindre än detta så kallade optimum, kommer standarden att försämras. Men allt eftersom tekniken utvecklas och man får ökade produktionsmöjligheter, kommer även optimum att förskjutas, varför en befolknings lämpligaste storlek aldrig är någonting på förhand givet … Man kan bereda ökat livsrum inom landets gränser genom förbättringar av tekniken, genom att bearbeta orörda naturtillgångar …”

Alltså: ”Skola vi i Sverige undvika folkdöden måste en förändring ske. Vi måste därvid gå fram på två vägar och öka både giftermålsfrekvensen och fruktsamheten.”

Därför måste vi, säger Hyrenius avslutningsvis, sätta i gång en propagandakampanj för att föda fler barn. ”Att en målmedveten befolkningspolitik verkligen leder till önskat resultat, därom vittnar utvecklingen i Tyskland under senare år.”

Alltså, från att under 1940-talet ha förespråkat tekniskt framåtskridande och en ökande befolkning som något gott och ekonomiskt nödvändigt, nota bene för det vita Sverige, byter Hyrenius fot och börjar på 1950-, 60- och 70-talet beskriva befolkningsökning som något negativt, men då nota bene för de mörkhyade u-länderna! Hyrenius beskriver följaktligen samma utveckling som paret Myrdal. Det handlar om att förhindra u-ländernas utveckling och skapa en ö av välstånd för den vita rasen och därmed också den styrande eliten i världen.

Hur såg då 1960-talets svenske biståndsexpert Hyrenius på rasbiologin? Jo, hans bok 1941 är ett inlägg i debatten för en strängare steriliseringslagstiftning. I boken varnar han för faran som det svenska rasrena folket stod inför när det gällde rasblandningen:

”Det framhålles, icke utan skäl, att det svenska folkets rasegenskaper äro goda och särskilda åtgärder borde därför vara onödiga. Detta hindrar likväl icke, att genom invandring av främmande element, men även på grund av företeelser inom befolkningen så småningom en mindre önskvärd förskjutning av rasegenskaperna kan äga rum.”

Han ger i boken ett exempel på detta:

”Har man blott en gång klart för sig, att en viss grupp av människor (till exempel en tattarsläkt) på grund av arvsanlag är mindervärdig eller skadlig ur raslig och social synpunkt, är det av betydelse, att dessa individer hindras från att fortplanta sig. Genom att hindra de ur samhällets synpunkt sämre individerna från att föröka sig kan man sålunda förbättra arvsmassan hos vårt folk och därigenom förbättra dess prestationsförmåga och höja det enskilda och sociala välståndet.”

Om judarna menade han i samma bok ”att biologiska, kulturella och religiösa förhållanden helt enkelt lägga hinder i vägen för judarnas assimilering” i Sverige. Detta skrev han vid en tid då judarna skickades till koncentrationsläger i Tyskland! Det är skandal att en så öppen nazist kunde få representera Sverige i u- länderna under efterkrigstiden.

Nobelstiftelsen och andra rasbiologer

Samma mönster som hos paret Myrdal och Hyrenius kan man se hos Erland von Hofsten, den kände rasbiologen Nils von Hofstens son. Erland var även han en av FN flitigt anlitad ”expert” på 50- och 60-talet, då myten om överbefolkningen skapades. Nils von Hofsten, fadern, var den person som ledde det svenska steriliseringsprojektet ända till in på 1950-talet, han var vice ordförande i Rasbiologiska institutet 1933-45 och dess ordförande från 1945 till en bit in på 50-talet. I en bok från 1916 talar han öppet om att han ville utrota alla negativa element i ”folkstammen” genom att hugga av dess dåliga grenar ”vid roten”.

Både Nils och sonen Erland von Hofsten samarbetade med Karolinska institutets Nobelkommitté och med Nobelstiftelsen, som även de har ett smutsigt förflutet.

1929 blev den dåvarande ordföranden i Rasbiologiska institutet, Hjalmar Hammarskjöld (Dag Hammarskjölds far), ordförande i Nobelstiftelsen, en post han innehade ända till 1947. Flera rasbiologer belönades under hans tid som ordförande med olika nobelpris Den svenske professorn Ulf S. von Euler-Chelpin fick t.ex nobelpriset i medicin för upptäckten av prostaglandinet, som är en av substanserna i p-pillret. Denne von Euler-Chelpin blev själv sedermera ordförande i Nobelstiftelsen, åren 1965-75. Under hans tid började Nobelstiftelsen regelbundet hålla möten om ”överbefolkningsfaran”, t.ex 1970 års Nobelsymposium lett av det årets nobelpristagare Sune ”Abortpillret” Bergström: ”Control of human fertility”.

(…)

Posted in: Uncategorized