Ta bort kollektivismen i de sociala skyddsnäten!

Posted on september 26, 2013


Innan ni läser min artikel, läs BANG. Artikeln med den lustiga rubriken om frukostflingor är en av de viktigaste artiklar du kommer att läsa i år. Emma Stormdal heter hon som skrivit den. Den handlar om sjukförsäkringssystemet idag. Om hur folk som är sjuka och behöver hjälp av skyddsnäten behandlas!

Sjukförsäkringssystemens stora problem är kollektivismen. När människor inte ses eller bemöta som individer med sina egna behov längre, utan som en del av ett kollektiv, ”de hjälpsökande” kommer misstag och övergrepp att begås.

Jag har sett det förr. Jag har den lite tvivelaktiga äran att ha varit en av de som varnade för övergrepp bland fosterhemsbarn och barnhemsbarn. Jag minns hur politiker till höger och vänster resonerade när de förträngde eller rättfärdigade övergreppen för 20 år sen sisådär. Det var genom kollektivism.

Till vänster sa man att man tänkte på de svaga och ville ha skyddsnät. Det var ju därför barnen omhändertogs. Men barnen behandlades som ett kollektiv och de drabbade familjerna på samma sätt. Som barnet framför lådan med klossar som försöker få in både trekanten och cirkeln genom det fyrkantiga hålet. Man antog att alla omhändertagna barn var struliga och därmed skulle man inte lita på vad de sa. Dessutom antog man axiomatiskt sett att alla som tog hand om barn som omhändertagits var ”bra” oavsett vad barnen sa.

Till höger pratade man mer om individens rätt men gjorde ändå samma fel. För man behandlade frågan om individens rätt kollektivistiskt, utan att se till individen. Dessutom kom pengarna i centrum. Sociala myndigheter misstänkliggjordes över lag, bidragssystemen misstänkliggjordes över lag utan att man gick in och började sortera vad de gjorde i ”bra” och ”dåligt”. Jag minns hur jag pratade med politiker redan i början av 90-talet. Liberaler och konservativa. De sa sig vara mot myndighetsmissbruk. Lösningen på detta var att skära ner myndigheterna. Att skära ner sociala skyddsnät. Individen såg man inte heller. Man pratade om konkreta myndighetsmissbruk och fick svaret att ”sociala myndigheter har för stor makt, vi måste minska den makten”…

Både vänster och höger har varit glada för att skapa generaliserande regler som ska gälla alla. Kollektivisering. Så även i sjukförsäkringssystemet.

Jag har en vän som under lång tid kämpade med myndigheter eftersom han inte ville vara heltidssjukskriven. Han ville ha ett jobb på halvtid eller 1/3 och sjukskrivning resten av tiden. Men sjukskrivning var den kollektivistiska lösning sossarna erbjöd innan de började prata om arbetslinjen runt 2005. Därför sågs hans vilja att jobba som konstig, Enligt de kollektiva bedömningsinstrument man använde betydde detta att han antingen var frisk eller att han inte visste sitt eget bästa, samhället erbjöd ju honom heltidssjukskrivning.

2005 ändrade S sin politik mer och mer och började prata om arbetslinjen. Detta begrepp stal Alliansen och nu blev arbete normen. Runt 2010 fick han nya problem. Nu förväntades han arbeta heltid, men det kunde han inte heller. Under lång tid fick han slåss med hotet om utförsäkring tills han hittade en handläggare som bröt mot regelverket och såg honom som individ. Nu jobbar han 40%.

Vi har ett system där man beslutat att folk som söker pengar ska ses som potentiella latmaskar och potentiella fuskare. Det är den kollektiva normen idag.

Ja det finns fuskare och latmaskar där ute också. Men det rättfärdigar inte att vi behandlar dem som ett kollektiv: ”fuskarna”.

De flesta som säger sig vara sjuka har konkreta problem. De är inte latmaskar som inte vill jobba. Om man lyssnar vill de inget hellre än att jobba, men kan inte för de är så in i helvete sjuka och den lilla energi de har måste gå till att upprätthålla det egna livet och trots det måste de kämpa med byråkratin.

Då gör de ofta fel, vilket förvärrar deras sak. Om man söker bistånd från exempelvis sos eller Försäkringskassan måste man redovisa rätt. Oavsett om man KAN det eller inte. För så är de kollektivistiska reglerna.

Varje individ har rätt att bli sedd som och behandlad som en individ. Inte som en sorts kollektiv som ”hjälpsökande, potentiell fuskare som snarast ska fås att skaffa jobb”.

Emma Stormdals berättelse är inte unik. Och det är alltid så att det är de som är sjukast som drabbas hårdast. För är man sjuk kan man inte hänga med och protestera och hävda sin rätt.

Att hon skriver om androiden är naturligt. Sociala myndigheter KOMMER att misstänkliggöra henne för hennes android, för det år så man kollektivt behandlar alla. Kollektivism funkar så. Android = man har köpt en per definition telefon = man har pengar undangömda = man fuskar.

Samma sak kan ske om du bloggar. Du bloggar = du kan egentligen arbeta inom vården = du är FUSKARE! (Hon kommer nog att få mycket skit för att hon orkar blogga när hon är sjukskriven!)

Jag har sett detaljerna i denna berättelsen förut.

Jag har mött folk som fått avslag från sos, som inte haft pengar eller anhöriga att låna av, som lånat mot dyr ränta för att betala hyran och därmed inte får sos nästa månad heller. För reglerna är kollektivistiska. Lån är inkomst oavsett varför man tar lån. Men det berättar man inte då man ger avslag på ansökan om hyra.

Jag har mött folk som bloggat, och fått veta att de inte kan vara sjukskrivna. Eftersom de kan blogga är de friska. (Att denne sen bara kan lyfta ett finger spelar ingen roll.)

Jag har mött folk som systemet velat tvinga in på jobb trots att de kommer in på träff med sociala myndigheter i rullstol, döende med enorma smärtor. För jobba ska man, sådana är reglerna.

Jag har mött folk som jobbat trots sina sjukdomar, för annars får de inga pengar. De sjukskriver sig var och varannnan dag på jobbet de lyckats få och sparkas. Detta räknas sen som att personen maskat och saboterat sin anställning. Trots att hon varnat att hon faktiskt är SJUK.

Samma dilemma plågar andra delar av de sociala skyddsnäten. personer med funktionsnedsättningar behandlas mer och mer som kollektiv igen. Samma standardiserade lösningar. Alla ska borsta tänderna och bajsa på samma sätt för det står i regelverket för hur man får LSS.

Kollektivism är problemet. Vänsterkollektivism och liberal kollektivism. En där man skapar regler utan att se till individen.

Jag vill ha ett system där man ser till individen!

Jag är för medborgarlön. Men inte den kollektivistiska version som Milton Friedman och en del vänsterdebattörer vill ha där alla ska få samma summa pengar, oavsett vilka ens förhållanden i livet är. Jag är för en bastrygghet som innebär att man FÅR hjälp utan att behöva förnedra sig att stå med mössan i hand och BE om pengar av folk som ser en som en parasit.

Ta bort all kollektivism, vänsterkollektivism såväl som liberal kollektivism, från de sociala skyddnäten!

Posted in: Uncategorized