Vi behöver en lag som skyddar och hjälper whistleblowers!

Posted on september 9, 2013


Med sorg inser jag att Lex Sarah är ett skämt. Det finns inga lätta sätt för en anställd att anmäla missförhållanden på sin arbetsplats på grund av att utrednings- och anmälningsansvaret för Lex Sarah, ligger på arbetsgiaren. På kommuner, landsting och privata bolag. Detta att lex Sarah visar sig vara en papperstiger har gjort att jag funderat mycket över frågan. Och jag tror det behövs en whistleblower-lag i Sverige.

I somras fick jag en anledning att göra en Lex Sarah anmälan för första gången. Själva anledningen är det inte mycket att orda om här. Bara i korthet.

Jag skulle jobba några pass extra i sommar hos en brukare som personlig assistent. Brukaren saknar förmåga att värna sig själv på grund av mentala funktionsnedsättningar. Jag, som är van vid jobb på demensvård och gruppboenden slog larm till arbetsgivaren i maj. Inte mycket skedde efter det. Sen slog jag larm i början av augusti igen och hänvisade till lex Sarah. Vad jag vet har de inte gjort något åt det. Då bestämde jag mig för att gå vidare och anmäla det till högre instans.

Det var då problemen började. Det finns nämligen ingen (!) man kan anmäla till. Det visar sig att allt jag kan göra är att göra ett så kallat klagomål till inspektionen.

Det visar sig nämligen att lex Sarah helt bygger på att man kontaktar arbetsgivaren först, eller vårdgivaren som ska utreda det och om de känner för det skicka vidare ärendet till IVO.

Om man söker efter information om hur man ska anmäla missförhållanden får man läsa detta hos IVO:

Anställda rapporterar till den som bedriver verksamheten

Anställda ska rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten. Information om rapporteringsskyldigheten ska ges av den som bedriver verksamheten. Den anställde ska inte rapportera missförhållanden till Inspektionen för vård och omsorg.

 Den som bedriver verksamheten utreder, avhjälper och anmäler

När den som bedriver verksamheten tar emot en rapport om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande ska det rapporterade utredas, dokumenteras och avhjälpas eller undanröjas. Om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande är allvarligt ska den som bedriver verksamheten snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg.

Enskilda som vill klaga på socialtjänsten och LSS

Enskilda, anhöriga och allmänheten kan inte göra en lex Sarah-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Det är detta man möter om man vill anmäla missförhållanden. Jaha, knappast förtroendeingivande. Inte ett ord om hur man går vidare. Och hur gör man om arbetsgivaren inte lyssnar då man påtalar missförhållanden?

Om man söker vidare kan man läsa att jag som enskild privatperson kan klaga på t.ex. en socialtjänst. Det är korrekt. Jag har dessutom enligt IVOs direktiv en rätt att påtala att jag anmält en arbetsgivare enligt Lex Sarah men att inget skett. Men det kan man inte läsa om någonstans i samband med lex Sarah.

Men vad sker när man ringer dit?

Jag har ringt några gånger till IVO och drait hela historien från början. Jag har fått ett ganska bryskt bemötande. Som en gång. Det började med att jag pratade om att jag ville göra en anmälan enligt LEX Sarah och en sur kärring sa att ”det kan du inte göra här, kontakta din arbetsgivare.” Då jag sa att jag hade gjort det fick jag veta att ”då kommer de att anmäla det till oss, du kan ta det lugnt”. Jag svarade att inget hänt och att jag vill gå vidare med anmälan. Jag får svaret att ”det kan du inte”. Då får JAG påpeka att det kan jag visst, för jag har rätten att lämna in ett klagomål till IVO, och rätten att påpeka för IVO att anmälan skett och be dem titta på det. Då måste de fatta beslut om det hela. Först DÅ fick jag en adress jag kunde skicka in anmälan till.

Så var det andra gånger jag ringde också. Det var sannerligen inte lätt att få veta vad IVO kunde hjälpa till med. Det hjälper inte en stackare som vill anmäla missförhållande att vid första samtalet få veta att ”det kan du inte här”.

När jag skickade min skrivelse fick jag givetvis veta att jag inte kunde göra en Lex Sarah, det ska arbetsgivaren göra. Men de tog in det som klagomål. Det ska de egentligen inte göra utan ska ta in den som en påtalan att en lex Sarah har gjorts men ignorerats, men inte ens personalen på IVO tycks veta vad man får eller inte får göra.

Skärmklipp

Så långt min anmälan.

Det är ironiskt. Lex Sarah idag lägger ansvaret på anställda att de ska anmäla missförhållanden till arbetsgivaren. Men Lex Sarah skapades i och med en debatt om att arbetsgivare inte reagerade på att personalen anmälde missförhållanden. Tvärtemot all debatt då, fick vi ett lex Sarah som varken hjälper eller skyddar personal som vill anmäla en arbetsgivare som inte reagerar mot missförhållanden.

Jag pratade med en som har insyn i sjukvården om detta. Denne kommenterade att IVO troligen inte gör mycket heller åt mitt brev. Det normala är att man får skicka ett brev till massmedia om att en anmälan gjorts också, och be dem titta på den.

Media

Detta ledde till att jag började fundera lite. Jag ser et mönster nu.

Inom socialtjänsten ska man anmäla missförhållanden till socialtjänsten först. Det är därför övergrepp mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn kunde ske under så många år. Sen utredde socialtjänsten det hela. Samma med personalen, som skulle anmäla det till granskning INOM socialen först. Nu finns IVO men de stipulerar att man ska göra samma, och svarar väl surt och avvisande till alla som försöker komma i kontakt med dem om missförhållanden också, antar jag. Ingen information delas ut till anställda om vad de ska göra om arbetsgivare inte reagerar.

Inom vården ska man kontakta arbetsgivaren först om man är anställd, de ska sen anmäla det. Ingen information delas ut bland anställda om vad man ska göra OM arbetsgivare inte reagerar.

Inom polisen ska tjänstefel utredas av polisen. Vad jag vet delas inte information ut om vad man ska göra om polisens ledning inte reagerar.

Inom försvaret håller man saker som görs fel hemliga, och inom försvaret. missar som FRA gjort utreds av FRA, t.ex.

Inom brandkåren utreds missar som begåtts av brandkåren själva. Ingen information delas ut om vad man ska göra vid missar som brandkårens ledning begår.

Inom försäkringskassan finns rutiner för överklaganden, men inte klagomål om missförhållanden. Beslut i samband med LSS kan inte anmälas, bara överklagas. Övergrepp som görs av t.ex. en doktor som på distans bedömer en ansökandes situation kan bara överklagas inte anmälas. Enligt anställda i F-kassan utreds alla missförhållanden internt.

Ser ni mönstret?

Ja man kan gå till domstol om övergreppet är stort och strider mot svensk lag. men hur strider en felbedömning av en läkare eller en tjänsteman mot svensk lag? Det är inte enkelt att säga.

Enda instansen man kan påtala övergrepp hos blir alltså i praktiken massmedia. Hur rättsäkert är det? att media blir översta instans

Lösningar?

Jag tror det behövs en whistleblower-lag som skyddar anställda som anmäler missförhållanden på arbetsplatser. Den får gärna kombineras med andra lagförändringar så att man får ett tjänstemannaansvar. Tjänstemän ska kunna anmälas för fel de begår i tjänsten, chefer också. Och jag anser att en sådan lag ska gälla såväl för privata som offentliga verksamheter.

Dessutom måste man kunna anmäla flera verksamheter och anmälan måste behandlas enhetligt. Idag kan jag inte i en och samma anmälan till IVO även anmäla t.ex. gode män, sjukhus, Försökringskassa, assistansbolag och socialtjänst, även om alla skulle vara inblandade i felaktiga beslut som rör en vårdtagare/brukare.

Det kanske behövs en myndighet för detta. En myndighet som har ansvaret att ta emot anmälningar och utreda dem.

Jag vet inte riktigt hur en sådan whistleblowerlag ska kunna se ut, en som både hjälper, stöder och skyddar personer som anmäler missförhållanden. Men jag vet att det behövs. Det behövs såväl i storpolitiken och försvarspolitiken, som i det lilla, på arbetsplatser som t.e.x ger vård och omsorg.

Posted in: Uncategorized