Till bonusföräldraskapets försvar!

Posted on mars 6, 2013

0


Nybloggat på FRIHETSSMEDJAN:

Under stora delar av mänsklighetens historia var det storfamiljen som var familjelivets kärna. Endast sexualiteten var tvåsam, mellan man och kvinna, make och maka. Uppfostringen av barnen var allt annat än tvåsam. Där var det storfamiljer och bygemenskapet som fostrade barnen.

parent-childUppfostran förr skedde kollektivt i en kärnfamilj där mor och farföräldrar och tjänstefolk ingick och där hela byn tog del i upfostran av barnen i byn.

Vid dopet fick barnet en rad extraföräldrar som hade plikter. Dopvittnena förr spelade en riktig och viktig roll. Dödligheten var stor. Om båda föräldrarna dog måste det finnas en backup. Det var det dopvittnena delvis var till för.

Under en kort tid i mänsklighetens historia har storfamiljen ersatts av en kärnfamilj. Kärnfamiljen, med mamma-pappa-barn, var norm fram till för nåt decennium sen. Man hade den arbetande pappan och hemmafrun och barnen: Kärnfamiljen var ett resultat  av att bysamhällena bröts upp på 1800-talet.

Idag börjar vi se hur kärnfamiljen återigen är på väg bort igen och ersättas med nya former av familjer, som liknar storfamiljen.

Bonusar

Regnbågsfamiljerna är intressanta, fast det är inte de jag tänker på i första hand. Det jag tänker på är  bonusföräldraskapet. Bonusföräldrar finns både i hbt och heterorelationer.

Det där med bonus, och plastföräldrar, är vanligt numera och dessutom håller det på att bli socialt acceptabelt att behålla kontakten med ”bonusbarn” och efter att relationen spruckit.

Jag själv är stolt bonusförälder till tre härliga barn som. Jag hade en relation med barnens mamma som tog slut 2007. Jag och mamman är goda vänner ännu och barnen är jag ännu bonuspappa till.
Det är inte helt socialt acceptabelt att vara bonuspappa till barn med person man inte har en relation till. Jag har mött många fördomar. Min mamma anser att jag är galen ”de är ju inte dina egna”, jag har mött fördomar om att ”jag bara är utnyttjad” och misstankar om ”han måste vara pedofil” har även cirkulerat.

För ett antal år sen var den relation jag har med mina små varit mer omöjlig.

Sverige är fullt av krossade hjärtan. Vuxna som älskat bonusbarn som sina egna och förlorat kontakten då relationen dött, barn som älskat sin lekfulla bonuspappa och en vacker dag mist kontakten och aldrig mera sett denne. Det har ansetts tillhöra det normala. Sånt är livet liksom, en effekt av att relationerna dör.

Detta håller på att ändra sig.

Även om vi har långt var att gå. Det cirkulerar många fördomar om bonusföräldraskap efter att en relation dött.  En person som har kontakt med sitt ex och dennes barn ses som ”svag” att denne ”inte släppt den gamla relationen” och ”utnyttjad”. Varför ska det vara så?

Absurt

Det är ju absurt att en djup relation mellan bonusar ska behöva dö bar för att en relation dör. Ett barn mår ju bara bra av att ha ett nätverk av folk som bryr sig runt omkring sig. Jag vet en familj med tre pappor och fem mammor. Kärnrelationen är mellan två kvinnor å ena sidan och två män å andra, inkluderat bonusar. Kärleksfullare miljö för barnen kan man inte tänka sig.

På sikt är jag övertygad om att även lagarna måste anpassa sig efter hur verkligheten ser ut. Idag har en biologisk pappa som aldrig träffar sina barn större ”rätt” till barnet än en bonusförälder som är en del av barnens vardag och liv. På sikt är detta absurt och knappast hållbart.

Hur exakt nya lagar för barnuppfostran ska se ut vet jag inte. Men jag är övertygad att om 30-40 år har vi lagar som ger polyrelationer samma sätt som monogama relationer, och som vidgat begreppet föräldraskap till att omfatta bonusföräldrar.

Ett föräldraskap där kontakt, kärlek och vardagsliv med barnen räknas som lika mycket värt som att man bidrar med en sperm eller ett ägg. Eller kanske som mer värt? Lagar som tar större hänsyn till individers fria val och barnens bästa?!

Posted in: Uncategorized