Dags att prata om 30-talet?

Posted on december 19, 2012

8


Mattias Irving på Seglora Smedja har skrivit ett inlägg om att det är dags att studera 30-talet och jämföra med idag.  Irvings tes är att fascismen växer idag. 

Kan man kalla Sverigedemokraterna fascister. Kan man jämföra idag med 30-talet?

När debattörer jämföra Sverigedemokraterna med fascister och Sverige idag med 30-talet, är det många som reagerar. Sd är ju för demokrati, heter det, så de kan inte vara fascister och vi lever inte i en 30-tals kris.

Men då glömmer man att Sd faktiskt medvetet sanktionerar en politik där de smutskastar muslimer och gör dem, och några andra grupper, till syndabockar. Det gör de så extremt att det bara kan jämföras med nazisternas judahat. Det är samma teorier om en global konspiration, samma jämförelser mellan muslimer och skadsdjur, samma generaliseringar och demoniseringar av en hel kultur och religon.

Dessa demoniseringar gör att Sd får finna sig i att bli jämförda med både fascister och nazister.

Dessutom glömmer man att många accepterar och stödjer ett parti som faktiskt kastar skit på de syndabockar de valt ut för för problemen i Sverige idag.

Irving

Irving skriver om det i sin artikel. Låt oss se vad han skriver.

”Ett lyckat fascistiskt övertagande av ett samhälle sker i tre enkla steg. Först ska en grupp av de mest marginaliserade utmålas som fiender till samhället genom idogt smutskastande, misstänkliggörande och diabolisering. Teknikerna för detta utmålande är desamma idag som de var på 30-talet, och går i stort sett ut på att hela den egna civilisationen är hotad av den lilla minoritetens hemliga planer för att ta över makten.Därefter ska politiska och intellektuella motståndare antingen vinnas över eller tvingas till att ge upp. De intellektuella målas ut som samhällets quislingar, som genom olika sinnrika manövrer gör sitt bästa för att täcka upp inför den förestående kollapsen.

Slutligen skapas en bred befolkningsbas att styra över. Den är kringskuren nedtill av hotet att själv komma att tillhöra de marginaliserade, och ovantill av misstänksamhet mot resten av den politiska florans budskap, vilket gör den homogen, idéfattig och lätthanterlig för den fascistiska retoriken.

(…)

För att denna modell för maktövertagande ska fungera är det av avsevärd vikt att lyckas peka ut hela det stora spektrumet av politiskt motstånd som svikarna, som hotet mot den nationella enheten. I tider av politiska motsättningar mellan blocken fungerar denna strategi dåligt. Då blir det svårt att måla ut resten av landets tänkare som en homogen grupp.Men i ett Sverige där moderaterna låter som sossar och sossarna som moderater är det öppet mål för den fascistoida retoriken att ha sin gång. Därför läser vi idag hur de sverigedemokratiska bloggarna har anammat glosan ”sjuklövern” för att beskriva hela den övriga politiska floran som ett åsiktskollektiv.”

Det Irving glömmer lite är att det finns reella skäl till varför folk är missnöjda. Om man tittar bland Sd:s väljare så har en stor andel av väljarna tappat tron på politikerna, partierna och demokratin. Dessutom misstror de massmedia.Det är inte fel i sig att anse att politiken måste förändras. Det som är problemet är att väldigt många valt att ge sitt stöd till ett parti som söker syndabockar och pekar ut dem.Varför gör de detta?

Troligen för att misstron och hopplösheten är så djup att folk börjat leta syndabockar. För många räcker det att peka ut Alliansen eller sossesverige som ”syndabockar” men en del har tappat tron på båda blocken. De upplever att politikerna vill ungefär samma saker, neter sig som svin och har inga lösningar på problem som finns.

Alliansens politik ser vi idag i samhället, och den anser de slår mot ”vanligt folk”. Oppositionen kan man inte heller rösta på eftersom man sett hur de styrt Sverige under många år.

Då återstår inget annat än att söka sig utanför blocken, söka efter ”idealister” och ”sanningssägare” som har ”lösningar”, eller cyniskt tappa lusten till någon politik alls.

Var finns det lösningar till problemen som inte har provats, bortom Socialdemokraternas och Alliansens beprövade politik, som de anser är korrupt? Jo, i Sd.

Sd ger en enkel lösning. De visar att alla partierna har fel och de har lösningen på problemet. De vill stoppa invandringen och de pekar ut syndabockarna, muslimerna och romerna och afrikanerna, som problemet. Bara man slutar ta hit dem och ”kapitulera” inför dem så räddar vi Sverige, heter det.

Lär av 30-talet.

Ska vi stoppa Sd och det som kan kallas en ny fascism, måste vi lära av 30-talet. Svenska politiker gjorde en hel del rätt under 30-talet.
1933 införde Tyskland diktatur och Socialdemokrater, liberaler och andra partier förbjöds.

Detta skrämde slag på framför allt liberalerna och arbetarrörelsen i Sverige. Vad skulle Sverige göra för att undvika en nazikupp?

De drog därför igång ett folkbildningsarbete mot nazismen som är utan motstycke i historien.

I ett tal från 30-talet säger Per Albin Hansson något som låter skrämmande. Han säger ungefär så här: ”vi ska genomföra smma sak som nazisterna i Tyskland men demokratiskt”.

Detta kan man givetvis använda om man vill smutskasta Per Albin. ”Se, sossarna var också fascister”. Men så enkelt var det inte. Om man läser arbetarrörelsens interna handlingar och tidningar från denna tiden ser man exakt vad han menade. Han ville ge folk de lösningar folk i Tyskland ansåg att nazisterna gav dem, men demokratiskt.

För att stoppa fascismen riktade man sig in på tre saker.

1) Demokratiarbete. Man folkbildade arbetarna om demokrati och förändrade partiet och rörelsen så att man skulle försöka lyssna på vad folk ansåg och ta deras oro på allvar.

2) Lösningar. Man arbetade fram olika lösningar på krisen. Allt från arbetslöshetspolitik till Saltsjöbadsavtalet 1938 om arbetsfred mellan arbetarrörelse och arbetsgivare ingick i en strategi att stoppa fascismens framväxt och förhindra en nazikupp (eller en kommunistisk kupp) i Sverige.

3) Motargument. Nazisters argument bemötes, deras myter om Tyskland förblev inte obesvarade. Inte ett enda fascistisk påstående eller en enda av deras myter skulle lämnas obemött och så skedde.

Delvis lyckades strategin.

Fascismen slog aldrig rot här på samma sätt som andra länder. Jag tror faktiskt att Sverige var det land i Europa där fascistpartier fick minst antal röster.

Tacka politikerna på 30-talet för det.

Sen gjorde de inte tillräckligt. Sverige hade kunnat ha en mer generös invandringspolitik, räddat judar mer aktivt och dessutom genomfört olika internationella initiativ för att isolera nazityskland. Men internt i Sverige gjorde vi något rätt.

Ja vi ska lära av 30-talet.

Det behövs ett folkbildningsprojekt för att upplysa om vad fascismen är. Men mest av allt behövs ett demokratiarbete igen.

Frågan är bara om politikerna har ork och lust till detta. Är politikerna beredda att låta folk syna eventuella smutsiga bykar, är de beredda att stoppa marschen mot ett kontrollsamhälle. Är de beredda att överge partipiskor och slästrkenhet i riksdagen? Är de beredda att lyssna på folk? Är de beredda att möblera om och omskapa det svenska politiska systemet radikalt?

Vi behöver ett politiskt klimat där det är de styrande som ska granskas och kontrolleras. Där man premierar de som sätter sig på tvären, ifrågasätter, går mot rådande program, ideologier och partinormer.

Det och folkbildning för demokrati är vad som skulle behövas nu.

Det kommer att ta lång tid, många år.

Det vi antirasister kan göra under tiden är att få folk att förstå att de har all rätt att kräva något bättre än politiken idag, men att de för guds skull inte ska göra misstaget att rösta på ett parti som söker syndabockar!

Posted in: Antirasism