Individens skydd mot ”överheten”

”Bakom talet att domstolarna skall skydda den enskilde mot ”överheten” ligger en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket. Det är därför ett farligt talessätt”

/Lennart Geijer, justitieminister, 22/2 1973

Det här med individens rätt, och demokrati, är inte lätt, inte ens för oss liberaler.

Traditionellt sett har västvärlden uppfattat demokrati som majoritetens rätt. Den synen har alla demokratier från USA till Sverige haft. Rättssystemet har gett mer skydd till individen i vissa länder och mindre i andra länder, men generellt sett har dogmen om majoritetens rätt varit den förhärskande, och är det ännu.

Men mer och mer smyger sig tanken på minoritetens rätt in i vårt rättsmedvetande. Tanken att demokrati kanske inte bara handlar om majoritetsstyre utan om att det är lika viktigt att skydda minoriteters rätt TROTS majoritetsstyre.

En överhet är en överhet även om den är deomokratiskt vald och representerar en majoritetsvilja.

Här spelar vi liberaler en viktig roll. Vi kan visa att samhället måste upprätta en sorts balans mellan majoritetsstyret och individens rätt att göra vad denne vill. Att lagen ger individen rätten till maximal frihet och att individens rättigheter skyddas är något väldigt grundläggande.

Men detta är inte nog. Om individens rättigheter ska skyddas så att individen ska kunna utvecklas maximalt och ha maximal frihet återstår några andra faktorer att debattera. Framför allt det här med möjligheterna… En rättighet är inget värd om man saknar MÖJLIGHETEN att utöva rättigheten.

Det var ju det som Sovjet brast i. Man hade rätt till mycket enligt Sovjets grundlag, nästan mer än man hade i USA på sin tid, bara det att man saknade möjligheten att utöva dessa rättigheter.

För att komma åt det där med möligheten måste man titta på alla maktfaktorer som begränsar individernas valfrihet. Dessutom måste man titta på om inte staten också kan spela en positiv roll för att trygga friheten.

”Överheten” är mer än bara staten.

En ensamstående mamma i en småstad i USA eller Sverige kan ha mindre frihet än en medborgare i Nordkorea eller Saudiarabien, trots all frihet denne har på pappret. DET dilemmat är lite knepigare för den liberala diskursen.

Friheten att välja ett annat jobb betyder ganska lite för den som lever på marginalen och tvingas ta de jobb som finns. Friheten att göra vad man vill är inte värd mer än texten på ett toalettpapper för den funkitionshindrade som inte själv kan skrapa ihop pengar till hjälpmedel, t.ex.

Istället för individens rätt mot staten borde vi prata mer om individens rätt mot överheten, i vilken form denna överhet gestaltar sig, och individens MÖJLIGHETER att använde den frihet denne har på pappret. Att maximera detta betyder t.ex. att man får skapa en sorts maktbalans mellan stat och det privata näringslivet.

Liberalen och Folkpartiledaren Bertil Ohlin pratade på sin tid mycket om detta. Speciellt på 40-talet.

Efter andra världskriget pratade Socialdemokraterna om den ”ekonomisk demokrati” de ville införa i Sverige: dvs de ville förstatliga och kontrollera stora delar av näringslivet så att de majorieteten, dvs den politiska överheten skulle styra och trycka ner den förment skadliga ”privata överheten”. Det sa Ohlin nej till, givetvis, eftersom det skulle upphäva maktbalansen och ge staten, dvs ”majoriteten” oerhört mycket makt.

Men Ohlin sa också nej till att avveckla statens roll helt. Det skulle ge för stor makt åt en annan ”överhet”, det privata näringslivet.

Men Ohlin ville inte kontrollera näringslivet, han ville ge det maximal frihet. Det han tänkte sig var system för att säkra individens rättigheter och möjligheter. Man kan kalla det ”skyddsnät”.

Ohlin ville ha en maktbalans. Med arbetarskydd och arbetarrätt, rätten till juridiska prövningar, och skyddsnät av olika sort ville han ge individerna en möjlighet att få rätt gentemot staten. Han, och Folkpartiet, kallade det också för ekonomisk demokrati .

Makt

Att börja studera makt, överhet och förtryck i reella termer, oavsett varifrån makten kommer, vore ett logiskt steg föratt ta för de svenska liberalerna, och att utgå från individens rätt, oavsett var, när och hur denne befinner sig och oavsett vilken maktkonstellation som hotar individens frihet. Och att börja ta tag i den där surdegen ”möjligheterna”! Dvs att en rättighet måste kombineras med en MÖJLIGHET för individen att utöva rätten, oavsett vilka maktförhållanden denne har att tampas med.

De flesta av läsarna skulle nog anse att de två citaten ovan av fd justitieminister Geijer är vidriga. Individen måste få skydd från staten, är de flesta liberaler överrens om.

Men ser du att det blir lika fel om man hävdar att individen inte ska kunna få sin rätt tryggad mot andra ”överheter” i samhället, till exempel i arbetslivet, mot privata näringslivet?

Alltför många liberaler resonerar om det man kan kalla ”privata överheter” såsom Geijer på sin tid resonerade om statliga överheter. Att ju mindre kontroll man har över privata makfaktorer, ju bättre eftersom kontroll hotar ”marknaden”, ”demokratin” och ”liberalismen”… Vore det inte dags att vi slutar prata om vilka maktfaktorer som inte kan eller bör kontrolleras och att vi fokuserar på individens rätt istället?