Per Ahlmark skriver om Ingmar Karlssons antisemitism (1993 och 1994).

Posted on september 5, 2012

0


Jag såg två intressant artiklar idag av Per Ahlmark, från 1993, Expressen. Jag citerar lite ur dem och ur en bok av Ahlmark från 1994.

Den första är: UD-ambassadör hatar israel, 930528.

I en rad länder är det Israels vänner som mest helhjärtat har krävt militärt stöd för Bosniens muslimer. De vet hur ett dödligt hot mot en nybildad nation ser ut.

Ambassadör Ingmar Karlsson på UD gör inte det. I stället drar han en parallell mellan ”fördrivningen av muslimerna i Bosnien-Hercegovina och palestinierna från deras hemland 1948 . . .” (SvD 19/5). Kort sagt: israelerna betedde sig som serberna nu.

Förvränger historien

Karlsson förvränger historien. FN beslöt 1947 att dela Palestina i två stater: en palestinsk och en judisk. Men palestinierna vägrade godta delningen. Flera arabarméer angrep i stället Israel 1948 i syfte att utplåna landet. Den judiska staten lyckades överleva.

Skulle muslimerna i Bosnien ha fått samma chans som palestinierna att bilda en egen nation skulle de ha blivit överlyckliga. I stället är det serberna som nu gått till angrepp i avsikt att hindra en muslimsk statsbildning.

Och i motsats till palestinierna 1948 tycks serberna lyckas med sin etniska rensning.

Som andra utrikesdepartement har också svenska UD haft sina Israel-fiender. Sverker Åström, Carl Lidbom, Pierre Schori och Torsten Kälvemark är namn ur skilda generationer.

Men den mest envetne förbannaren av den judiska staten är just ambassadör Karlsson, som nu blivit chef för UD:s ”Idé- och analysgrupp”. Låt oss se hur han har analyserat Israel.

Karlssons böcker ”Gud med oss” (1984) och ”De obotfärdigas förhinder” (1987) är fulla av smädelser mot Israel, som kallas för en ny ”korsfararstat”. Både sionister och korsfarare har ”byggt på kolonisering och erövring”. Landet vilar på ”en krigaretik”: Karlsson hånar glädjen i väst efter det att Israel räddade gisslan i Entebbe 1976 och förstörde Iraks atomreaktor 1981.

Sionismen har ett ”egenintresse i antisemitiska strömningar”, meddelar Karlsson. Som andra historieförfalskare förvränger han också ordets innebörd och talar om ”antisemitism mot araber”.

Han anklagar israelerna för att leva upp till Bibelns grymheter. Massakern i Deir Yasin 1948 kan ”sägas ha följt de gammaltestamentliga påbuden”. Det är ett språkbruk som skulle ha platsat i Radio Islams sändningar.

Karlsson förlöjligar tanken att rätten att existera skulle vara ett relevant ”kriterium” för Israels internationella relationer. Han låtsas att israeliskt jordbruk nedanför Golan-höjderna var upptakten till sexdagarskriget 1967.

Till slut påstår han att Israel hyser rädsla för fred, eftersom ”fred skulle få negativa effekter på det israeliska samhället”.

Karlssons artiklar om Mellanöstern är ofta maniska. Han drar fram vad skräp som helst om det kan smutsa bilden av den judiska staten. Han har till och med hänvisat till en bok (Lennie Brenners ”The Iron Wall”) som också rekommenderats av det så kallade Institute For Historical Review, centrum för förnekande av Förintelsen.

På omvänt sätt har han framträtt som advokat för Assad-regimen i Syrien, där Karlsson varit diplomat i flera år. Karlsson har skönmålat skräckväldet där, vars förtryck och tortyrmetoder bland annat sammanfattats av Middle East Watch i boken ”Syria Unmasked” (1991).

Hyser agg mot Israel

Under 80-talet försvarade Karlsson energiskt Syriens behandling av landets judar, vilka hölls instängda i landet  som en sorts gisslan. Ännu i år påstår Karlsson att judarna i Syrien har ”självstyre” som verkar  ”konfliktdämpande”. I motsats till den syriska toleransen präglas däremot Sydafrika, serbernas politik i Kosovo och Israel(!) av ”dominans eller tvångsmässig segregering” (Aftonbladet/Kultur våren 1993).

Vi ser här en person, för vilken frågan om demokrati/diktatur inte är viktig. Trots terrorn i Syrien hyser Karlsson sympati för regimen där. Trots demokratin i Israel känner han ständig avsky för landet.

Ingmar Karlsson har i dag en central placering på svenska UD. Vi bör minnas hans värderingar när denne ambassadör sänder ut sin nästa ”analys”.

********************

Den andra artikeln, ur Expressen 930605, Diplomaten som hatar Israel och älskar Syrien.

Vi är vana i Sverige vid att diplomater hanterar sanningar med viss respekt. Men ambassadör Ingmar Karlsson, chef för UD:s ”idé- och analysgrupp”, har befriat departementet från denna hämning.

I sin replik i Expressen i torsdags noterar Karlsson att jag 1976 förde in formeln ”en palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel” som en del av svensk utrikespolitik. Men plötsligt påstår han att ”för Ahlmark själv var  denna hans formulering uppenbarligen uttryck för en politisk eftergift av sådan dignitet att den ligger till grund för det förakt han hyser för sin tid i politiken”. Han hävdar att jag ”förföljt” dem som vidhåller min egen ståndpunkt.

Orden är ogrundade

De orden är på alla sätt ogrundade. Redan 1970 utgav Ernst Klein, Thomas Hammarberg och jag en bok (”Det hatade Israel”), som kritiserade Golda Meirs syn på palestinierna. Vi menade att en palestinsk statsbildning av något slag, i fred med och vid sidan av Israel, var en förutsättning för en uppgörelse.

I några hundra tal och artiklar under snart 25 år har jag upprepat denna tanke, eftersom den är min övertygelse. Israels regering tycks i dag närma sig en liknande lösning. Principen innebär en återkomst till FN-beslutet om en delning av Palestina, även om gränserna naturligtvis blir helt annorlunda än 1947.

Varför ljuger Karlsson i denna sak? Han försöker dölja sin extremism. Karlsson har skrivit att Israel är en ”korsfararstat”, som vilar på erövring och ”krigaretik”. Han har hånat dem som gladde sig åt att Israel räddade gisslan i Entebbe 1976 och förstörde Iraks reaktor för produktion av kärnvapen 1981.

Sionismen har ett ”egenintresse i antisemitiska strömningar”, meddelar denne ambassadör. Det är en grotesk synpunkt i ett sekel då sex miljoner judar mördats av nazisterna. Liksom Radio Islam anklagar han israelerna för att leva upp till Bibelns grymheter; en massaker 1948 kan ”sägas ha följt de gammaltestamentliga påbuden”.

Han hatar Israel

Karlsson anser det löjligt av den judiska staten att se sin rätt till nationell existens som ”kriterium” för landets förbindelser med omvärlden. Israel hyser också rädsla för fred, eftersom ”fred skulle få negativa effekter på det israeliska samhället”.

Det finns mängder av liknande citat i Karlssons böcker, även om han nu förnekar det. Han hatar Israel men älskar det Syrien där han en gång bodde.

Assad-regimen var centrum för internationell terrorism och krigshets. Den pinar sina motståndare med systematisk tortyr. Assads makt vilar på den terror som diktatorns polisgrupper utövar mot oliktänkande.

Men Karlsson har energiskt skönmålat detta skräckvälde.

Häromdan visade jag några av Karlssons påståenden för en utrikesbedömare i Norge. Varför förflyttar de inte en sådan ambassadör? frågade han förvånat. Karlsson skapar ju oklarhet om Sveriges utrikeslinje.

Jag gav de svar som valsar runt i Stockholm. Karlsson är en baddare på att svarva ihop promemorior, säger några. Han är kompis med kabinettssekreteraren, menar andra. Därför gör han karriär både när socialdemokrater och moderater styr UD.

Men fallet Karlsson avslöjar något djupare om svensk utrikespolitik.

Vi ser här en man som saknar intellektuell disciplin. I sina skrifter blandar han insinuationer, korrekta iakttagelser, falska paralleller och aggressiv polemik på ett både maniskt och mekaniskt sätt. Den förankring i demokratins värderingar, som begränsar rörelsefriheten för de flesta, fjättrar inte Karlsson.

Tonfall med cynism

Han lyckas förena de moraliserande tonfallen med den cynism som många inbillar sig är det stora perspektivet. Detta utövar en osviklig attraktion på vissa politiker och ännu fler journalister. Ingmar Karlsson är i dag den av TV mest anlitade diplomaten, därför att alla vet att han kan formulera åsikter (som kallas ”analys”) om nästan vad som helst.

De tror att de i Karlsson möter en realpolitiker när de bara lyssnar till en värdenihilist.

*****************

Ur Vänstern och tyranniet, 1994

Som andra utrikesdepartement har också svenska UD haft sina fanatiska Israelfiender. Gunnar Hägglöf, Sverker Åström, Carl Lidbom, Pierre Schori och Torsten Kälvemark är namn ur skilda generationer.

Men den mest envetne förbannaren av den judiska staten har fått sin centrala position under regeringen Bildt. Ambassadör Ingmar Karlsson har blivit chef för UD:s ”idé- och analysgrupp”. Låt oss se hur han analyserat Israel.

Hans böcker Gud med oss (1984) och De obotfärdigas förhinder (1987) är fulla av vantolkningar och angrepp på Israel, som kallas för en ny ”korsfararstat”. Både sionister och korsfarare har ”byggt på kolonisering och erövring”. Landet vilar på ”en krigaretik”. Karlsson hånar glädjen i väst efter räddningsaktionen i Entebbe 1976 och bombningen av Iraks atomreaktor 1981.

Karlsson anser att sionismen har ett intresse av fortsatt eller ökad antisemitism. Hans teknik här (och i några andra fall) är att 1) kasta fram ett uttalande av en känd jude, 2) omtolka tanken och 3) rikta den som en anklagelse mot Israel. Det är sant att Herzl vid sekelskiftet noterade att antisemitismen gjorde fler judar till sionister. Karlsson förvränger iakttagelsen och utslungar den 80–90 år senare, efter att sex miljoner judar dödats i Förintelsen, mot staten Israel: sionismen kan ”sägas ha ett egenintresse i antisemitiska strömningar”!

Som nästan alla antijudiska agitatorer förvränger han dessutom innebörden i ordet ”antisemitism” och talar om ”antisemitism mot araber”. Karlsson påstår att massakern i Deir Yassin 1948 kan ”sägas ha följt de gammaltestamentliga påbuden”.

Ambassadör Karlsson angriper tanken att rätten att existera skulle vara ett relevant ”kriterium” för Israels internationella relationer. Han låtsas att israeliskt jordbruk nedanför Golanhöjderna var upptakten till sexdagarskriget 1967.

Till slut påstår han att Israel hyser rädsla för fred, eftersom ”fred skulle få negativa effekter på det israeliska samhället”, etc. Vi såg på hösten 1993 glädjen hos en överväldigande majoritet av israeler över principavtalet mellan Israel och PLO och den öppning till fred som överenskommelsen innebär.

Karlssons artiklar om Mellanöstern är ofta maniska. Nästan allt som kan tolkas negativt om Israel blir åberopat; nästan allt som kan förklara eller försvara landets handlande förtigs eller bagatelliseras.

Karlsson drar fram vad skräp som helst om det kan smutsa bilden av den judiska staten.

Han har t ex hänvisat till Lennie Brenners bok The Iron Wall (1984). Brenner är en antisionistisk trotskist, som påstår att sionisterna samarbetade med nazisterna på ett sätt som ger dem ett delansvar för Förintelsen. En seriös forskare som professor Gill Seidel beskriver honom som vänsterantisemit. Brenners böcker har rekommenderats av The Institute for Historical Review, som är centrum för dem som förnekar Förintelsen. Naturligtvis passar det Karlsson att dra fram just Brenner som auktoritet på sionisters elände.

På omvänt sätt har han ofta framträtt som apologet för Assadregimen i Syrien, där han var stationerad i flera år. Karlsson har skönmålat skräckväldet där, vars förtryck och tortyrmetoder bl a sammanfattas i boken Syria Unmasked (Middle East Watch, 1991). Under 80-talet försvarade Karlsson energiskt Syriens behandling av landets judar, vilka hölls instängda i landet, som en sorts gisslan.

Ännu 1993 påstod Karlsson att judarna i Syrien hade ”självstyre” som verkar ”konfliktdämpande”. I motsats till den syriska toleransen präglas däremot Sydafrika, serbernas politik i Kosovo och Israel (!) av ”dominans eller tvångsmässig segregering” (Aftonbladet/Kultur mars 1993).

Liksom i fallet Guillou ser vi här en person, för vilken frågan om demokrati/diktatur i Mellersta Östern inte är viktig. Trots terrorn i Syrien hyser Karlsson sympati för regimen där; trots demokratin i Israel känner han ständig avsky för landet. Vi bör minnas det när denne ambassadör sänder ut sin nästa ”analys”.