Ett par ord om Mohamed Omar…

Posted on september 5, 2012

5


HD skriver idag om Mohamed Omars häfte, ”En opieätares bekännelser” (Aguéli förlag). Det är en skarp sågning av Kristian Lundberg av Omars ”ursäkt” för sin tid som antisemit och förintelseförnekare.

Kan man acceptera hans ursäkt? Nej.Det är min åsikt. Inte minst eftersom det inte är en ursäkt. Och här blir det problematiskt – om man själv har felat, har man då rätt att döma? (…)

Blir man homofob och antisemit av stress? Eller av medieexponering? Är detta hans avbön? Att han är ett offer för media? Jag betackar mig. En andra chans? Det räcker inte med att förfalska historien genom att radera gamla bloggar, hemsidor och ge ut ett illa skrivet häfte.

Jag tillhör de som fått Mohamed Omars häfte med ursäkter tillskickad mig.

Först ett positivt ord. Till en början bad han bara om ursäkt till aktivister för palestinernas sak, att han skadat deras kamp genom sin antisemitism. I sitt häfte ber han faktiskt offren för sitt gamla hat, judarna, om ursäkt. Det är bra och ett steg framåt.

Men i övrigt… Jag tillhör skeptikerna som inte litar på Omar, tyvärr…

Jag ska erkänna att jag inte kan lita på honom. Han säger sig inte vara antisemit längre men hans ånger syns inte i hans text. Om man precis omvärderat hela sitt liv, och insett att man gjort stora misstag, så är tvärsäkra uttalanden om vad som är rätt och fel inte riktigt på sin plats. Då är det mer på sin plats med eftertanke och sökande och kanske nån form av ånger. På sikt kanske också, om man aspirerar på att vara en röst i debatten, lite arbete för att reparera det man ställt till med.

Kanske en föredragsturné där man avslöjar antisemitismen och förintelseförnekandet och sprider information mot det= kanske artiklar om ”varning för antisemitismen”? Kanske varningar för förintelseförnekare som Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson som han nog än idag ser som sina vänner.

HD skriver:

Hur läka sådana sår?

Skuld är ett brott som går att sona. Det är inte en offentlig tvagning. Det är inte vi som skall tvätta Omar ren igen. Det är han själv. Han iscensätter nu hela offentligheten. Förövaren som kränkte blir nu ett offer. Vi känner igen det. Hur göra, hur sona? Ursäkter läker ingenting.

Om Omar hade gått med judiska barn genom Stockholm för att skydda dem mot glåpord och hot, om han hade anordnat en Kippavandring genom city – om han på något sätt rent konkret satt sig själv på spel – då hade det i alla fall funnits en möjlighet att gå honom till mötes.

Jag håller med.

Jag får känslan av att Omar vill synas, vara en röst i debatten och provocera, att han inte riktigt vet vad han ska tro på om någonting. Jag tror att hans självsäkra svart-och-vita uttalanden och agitatoriska stil egentligen döljer en stor osäkerhet. Ibland yttrar sig osäkerhet om vad som är ”rätt och fel” i tvärsäkra påståenden och agitatorisk retorik .

Omar gillar religiösa mystiker. Han borde läsa Nicolaus Cusanus. Cusanus pratar ofta om att den äkta kunskapen inte finns i ljuset, utan i mörkret. Inte i tvärsäkerhet om att man har alla svaren, utan i att ”gilla läget” att man inte har alla svaren.

Världen är mångfasetterad och nyansrik och komplicerad. Det finns inga enkla lösningar, inga patentrecept med lösningar för världens alla problem.

Alla är värda en andra och till och med tredje chans, så även Mohamed Omar. Men han måste leverera, visa att han menar allvar med sin förändring. Sen är inte tvärsäkra uttalanden inte riktigt så klädsamt när man genomgår en kris där man tvingats omvärdera vad man gjort och sagt tidigare. Det kan vara ett utslag av osäkerhet, men gör att det är mycket svårt att lita på Omar.

Men skulle han leverera nu, arbeta för att reparera det han gjort, och visa sig lite mer mänskligt osäker och sökande, lite mer lik de mystiker han beundrar så, då förtjänar han både en andra och en tredje chans!

Posted in: Antisemitism