De ”funktionshindrade”, den nazistiska förintelsen & den ”demokratiska” förintelseförnekelsen…

Posted on augusti 11, 2012

6


Tänk dig att det andra världskriget hade slutat 1945 utan att någon erkände förintelsen av judar. Ingen diskuterade det alls. Tänk dig att efter nästan 20 år av kamp hade judarna lyckats få en debatt om detta i riksdagen i Tyskland där judarna krävde att folkmordet skulle erkännas och att de skulle få rätt till hjälp och ersättning. Tänk dig då att en expertkommitté med Joseph Mengele och Adolf Eichmann i spetsen hade kallats in som ”judeexperter” och att de inför riksdagen i Tyskland säger att judarna är” överkänsliga och neurotiska” som vill ha upprättelse. Tänk dig sen att det dröjer ytterligare 25 år innan förintelsen av judar erkänns som en förintelse.

Det låter absurt. Men det var så det var för personer med funktionsnedsättningar i Tyskland. Förintelsen av dem förnekades under många år.

Upp emot 275.000 funktionnedsatta mördades under det nazistiska programmet, T4, som löpte på officiellt till 1941, inofficiellt till 1945. Många fler dog om man också tar hänsyn till de försämrade levnadsvillkoren för dem, de som dog av svält och undernäring. Mellan 350.000 till 360.000 ärftligt sjuka steriliserades.

Kyrkorna protesterade mot förintelsen av de med funktionsnedsättningar 1941 och fick naziregimen att besluta att dölja fortsättningen av programmet. Kanske var det protesterna mot förintelseprogrammet det som fick naziregimen att besluta att dölja allt som hade med förintelsen av judar? Förintelsen av judar hade skett innan 1941 också, och då ganska mycket i det öppna, med massavrättningar i ghettona. Efter 1941 ändrade nazisterna sin strategi.

Men det är inte själva förintelsen jag ska skriva om här utan förintelseförnekandet. Efter 1945 var det stora grupper av förföljda under nazismen som inte erkändes som förföljda. Romerna, personer med  funktionsnedsättningar och de homosexuella  fick vänta tills 80-talet, även om en del romers lidande faktiskt erkändes redan på 60-talet. Mellan 1980 och 1988 fick till slut alla som utsattes för tvångssteriliseringar och överlevande efter förintelsen rätt till ersättning, Det fanns inte många överlevande efter t-4 programmet, 333 stycken, 43 år efter krigsslutet.

Det absurda var att Nurnbergrättegångarna visade att personer med funktionsnedsättningar förintats. Men offren för förintelsen fick inte sitt lidande erkänt förrän nästan 45 år efter rättegångarna!

Men diskrimineringen fortsatte efteråt vilket man kan se på hur det varit i Sverige. När Göran Persson drog igång sitt projekt om förintelsen för mer än 10 år sen inkluderades inte personer med funktionsnedsättaningar och hittills har aldrig någon representant för dem bjudits in till officiella firanden. Projektet Levande Historia har rättat till detta i efterhand och jag har fått ett löfte från myndigheterna att nästa år ska även de ska bjudas in till minnesdagen…

Nästa år, 70 år efter förintelsen skedde… När alla som levde då, och utsattes för förintelsen är döda sedan länge…

1961 – 1965

Gång på gång under åren efter kriget uttalade regeringen att personer med funktionsnedsättningar INTE varit offer för nåt medvetet massmord eller förintelse från nazisternas sida. 1957 sa t.ex. den kristdemokratiska regeringen exakt det.

Mellan 1961 och 1965 utredde Västtyska myndigheter frågan om man kunde säga att ett folkmord skett på personer med  funktionsnedsättningar . Svaret var nej, det som hade skett i nazityskland hade varit ”normal medicinsk praxis”.

Det värsta som skedde var nog konferensen 1961 i Bundestag (riksdagen) i Västtyskland. Då skulle Bundestags ”Wiedergutmachungsausschuß” diskutera personers med  funktionsnedsättningar situation i nazityskland. För att kunna göra detta behövdes experter.

Vilka bjöd man in? Jo, de viktigaste experterna var Hans Nachtsheim och Werner Villinger samt Helmut Erhardt, som alla tre hade skickat folk till förintelse i sina egenskaper av ”läkare”, ”domare” och ”experter”. Vi ska titta på två av dem, som inte bara skickade folk in i döden, utan deltog i förintelseprogrammet.

Hans Nachtsheim

Mellan 1941 och  1945 ledde Nachtsheim ”der Abteilung für experimentelle Erbpathologie” på Kaiser-Wilhelm-Institut für Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik (KWI-A) som var direkt involverat i de nazistiska rasbiologiska programmen. 1943 blev han dess chef. Nachtsheim ledde som medlem av Reichsforschungsrats undersökningar på personer med funktionsnedsättningar i T4 programmet. Bland annat experiment med att framkalla epilepsi. Han hade kontakt med kollegorna i Auschwitz och deltog i deras experiment med tuberkulos och dessutom fick han ögon från avrättade människor som han använde i sitt arbete.

Werner Villinger

Werner Villinger arbetade med Hitlers T4 program från 1940 som forskningsledare på Anstalt Bethel och som direkt anställd i T4 programmet (även om han senare förnekade delaktighet i folkmordet). 1940 blev Villinger professor i psykologi på  Universität Breslau och han var ansvarig utgivare för „Zeitschrift für Kinderforschung“. Som domare hade han på 30-talet dömt, och varit ansvarig för, många mål om tvångssterilisering (460 st)

Den 13. April 1961 höll Nachtsheim ett tal inför kommissioneni Bundestag  som skulle ta reda på om tvångssteriliserade och överlevande för T4 programmet skulle få stöd, och erkännas som förintelsens offer.

Nachtsheim hävdade att utan tvångsåtgärder fungerade inte de rashygieniska åtgärderna, och att tvångssteriliseringarna hade varit riktiga. Han sa att det var läkarna, inte nazisterna, som stått bakom detta och att det inte fanns behov av att ersätta de som drabbats, eftersom allt gått vetenskapligt riktigt till.

De som jämförde morden på personer med funktionsnedsättning  med morden på judar kallade han ”neurotiska”…