Om normer, & om att liberalism handlar om tolerans

Posted on augusti 7, 2012

0


”Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?” /Björn Afzelius

Jag vet en människa som i 50 års tid isolerat sig av rädsla för att göra bort sig inför andra. Hon har magbesvär och fiser ibland. Att fisa bland folk anses oförskämt, tabubelagt och moraliskt fel, därför har hon isolerat sig, hellre än att begå det sociala misstaget att fjärta, och bli socialt utstirrad och utpekad. Hon vågar knappt berätta för läkareom sina problem, så djupt sitter det sociala tabuet för henne. Och hon är inte ensam.

Minns ni att hårdrockare sågs som ”dummare” och ”mer kriminella” förr?

Nåt så naturligt för mänskligheten som att bajsa och kissa anses ännu som tabu och isolerar människor. Så barbariskt är vårt samhälle än idag. Så mycket befinner vi oss än i mänsklighetens grottstadium.

Har ni följt debatten om Linda-Marie Nilssons facebookbild? Jag såg en vacker, smal och kurvig kropp när jag såg bilden för första gången. Men det är så ovanligt att visa kurvor idag på bild att det ansetts ovanligt, och modigt, att Linda-Marie ens publicerade bilden.

Normen är ”smalhet”, kurvor är ”äckligt”… Man blir så ledsen…

Jag vet en kvinna med världens vackraste ögon, och en bubblande och lekande själ, men med ett födelsemärke på fel ställe. Hon sänker sina ögon och skäms när hon möter en man, när hennes kropp borde bubbla och leka lika mycket som hennes själ gör. Men hon sänker sin blick…

Jag var själv sån i tonåren. Jag sänkte min blick. Jag hade glasögon, hörde dåligt, hade för stor näsa, pratade konstig dialekt och älskade böcker. Jag var udda. Då bryter man mot normerna och de sociala reglerna och blir utanför… man ska veta sin plats liksom…

Grottstadiet lever kvar…

Minns ni debatterna om hårdrocken på 80-talet. Hårdrockare var farliga, eller hur? Och synthare var ”bögar”, alltså något negativt, eftersom det var negativt att vara homosexuell och/eller synthare.

Manlighet och kvinnlighet och relationer

Eller som när mäns manlighet värderas efter förmågan att få kuken att stå och kukens längd. Det finns män som knappt vågar dejta för att deras snopp inte följer nån norm som snoppar ska följa. Det finns män, och pojkar, som känner sig utanför för att de inte följer manlighetens norm, de gillar inte muskler och att tafsa på flickor utan att de bett om det, och då blir de utanför, och ratade av både pojkar och flickor.

Eller när kvinnor med de vackraste bröst man kan tänka sig känner självhat, eftersom brösten inte följer normen. Eller när män och kvinnor anser att de MÅSTE raka sig över hela kroppen för att passa in i någon norm.

Eller för att ta det ett steg vidare. Tänk så mycket ångest och självhat föreställningar kring sexualitet har orsakat. Människor ”ska vara” enligt normen”. Människor förföljs över hela världen för att de älskar någon, och blir kåt på någon, av samma kön. Än idag går mängder av människor omkring med ångest för att de inte vågar ”komma ur garderoben”. Fördomar sprids om andra läggningar, t.ex. BDSM, att njuta av smärta måste väl vara perverst? Polyamori är väl också fel, man kan väl inte älska mer än en, eller? Oavsett hur individerna i ett förhållande tänker sprids normer, stödda av lagar, som pekar finger och säger ”ditt sätt att älska är snuskigt och fel”.

Kvinnor ”ska vara” på speciella sätt: inte för kåta, inte gilla sex för mycket, medan män också ”ska vara” på speciella sätt… Män ”ska” sitta med skrevande ben och bre ut sig på tunnelbanan och ”ska” TA PLATS, medan kvinnor, lite sedesamt, ”ska” knipa med benen så mycket som möjligt… såsom kvinnor genom tiderna alltid har fått höra av moralens väktare.

Jag har bonusbarn. Mina älskade barn. De är inte mina, det är mitt ex barn. Jag betyder enormt mycket mer för barnen än deras biologiska pappa gör. Jag bryter mot normen. Ni ska bara ana vilka blickar man kan få på grund av detta. Jag kan inte ens prata om barnen med min egen mamma. I min mammas värld är det knäppt, sjukt att älska barn som inte ”är ens riktiga” så mycket som jag älskar mina bonusar…

Har vi lämnat barbariet och grottstadiet ännu?

Mina älskade bonusbarn går i en skola i en bondhåla. Där använder skolbarnen svordomar som ”hora”, ”bög”, ”CP”, ”damp-barn” och ”munknullare”… Man kan som vuxen försöka skydda barn, men de kommer ändå att ta intryck av fördomar omkring dem. Det gör mig ledsen. Skolan gör väl sitt för att rätta till det, men jag tror de gör alldeles för lite.

Och alla fördomar mot adhd, aspergers och folk med autism. Det får mig att må illa…

Antinorm normer

Det håller på att växa fram en medvetenhet mot dessa normer. En antinorm-rörelse. Det är jättebra! Tyvärr fylls den också av ett normtänkande.

Det finns kvinnor (och män) som är naturligt smala. Fotomodell-smala. De måste ha rätten att få vara det, utan att bli betraktade som ”hetsbantare” eller ”anorektiker”.

Det finns kvinnor som måste operera brösten pga sjukdomar, och det finns kvinnor som VILL operera brösten, de måste få göra det utan att ses som ”dumma blondiner”.

Det finns kvinnor och män som ÄLSKAR rakat kön. Det är helt ok!

Det finns en sexualisering av samhället, och av reklam. Den gillar jag inte. Men individerna måste ha rätt att välja om de vill sexualisera sig utan att man ser snett på dem. Rätten att få lov att försöka bli sedd som ett sexobjekt är lika helig som rätten at slippa bli dess som sexobjekt.

Och män ska givetvis ha rätt att få lov att pumpa upp sina armar på gymet utan att drabbas av nån norm som säger att ”det är fel” eller ”det är manschauvinistiskt”.

Och rätten för kvinnor till frihet, sexualitet och kärlek, betyder givetvis inte att man ska införa en massa förbud och normer som pekar finger mot de som väljer att INTE följa normen- Rätten att få gå i bikini eller att få bära vilka kläder man vill, får inte innebära att en norm skapas som drabbar de som vill bära niqab eller hijab.

Eller som den anti-religiositet som sprider sig. Det måste ses som ok att bära davidsstjärna, hijab eller kors utan att normens mobbvälde drabbar dem!

Kort och gott är tolerans en av grundstenarna inom liberalismen. Alla problem i samhället kan inte lösas genom lagar. Det är extremt svårt att genom lagar förbjuda intolerans och fördomar. Men ändå anser jag att det är liberalismens uppgift att så långt som möjligt förespråka tolerans. Genom lagar, och statens föredöme,och genom att agera i samhället, för att visa vad människors rättigheter och tolerans, är för något.

Folkpartisten Yngve Larsson, en av liberalismens stora i Sverige för 60 år sen, har skrivit:

I Norge gavs i ett hemmafrontsblad under de långa ockupationsåren en utläggning av dessa värden som här må återges, då den väl kan anses äga all­män giltighet.

“Den ena människan har icke större rätt än den andra — icke större rätt att leva, icke mindre ansvar för sin odödliga själ. Den ena har icke rätt att göra sig till herre över den andra. än mindre rätt att bruka honom som ett medel, som en bricka i ett spel. Också den minsta, den uslaste av människor är ett mål i sig, icke ett redskap. Varje enskild människa har sitt okränkbara värde…”

Detta är alltså liberalismens utgångspunkt och dess mål: fria och ansvariga människor. Friheten är icke något negativt, icke ett uttryck för den enskildes självupptagenhet och egocentricitet. En tysk, en av de otaliga bland de andligen och lekamligen utarmade människomassor, som nu fyller Mellaneuropas tyska marker, frågade, som så många andra, en besökande svensk: “Vad är demokrati?” I ett försök att med en enda sats kunna säga något vä­sentligt svarade svensken: “Den obetingade respekten för den enskilda personligheten.” “För all del”, me­nade tysken, “men den definitionen kan också passa Nietzsches övermänniska. Låt oss hellre säga: den obetingade respekten för andras personlighet!” Och därmed gav han det väsentliga i liberalismens upp­fattning både av friheten och människovärdet.

Per­sonlighetstanken betingar ej blott självansvaret utan ock den positiva inställningen till medmänniskorna. Först genom förhållandet till andra får person­ligheten sitt innehåll och värde, och detta värde blir desto större, ju mångfaldigare och rikare dessa relationer är.

(…)

Toleransen är ett väsentligt uttryck för liberal hållning.

Den obetingade respekten för ANDRAS PERSONLIGHET. Inte mina egna rättigheter först och främst, utan ANDRAS, eftersom det är extremt lätt att tro att de egna idealen är de rätta idealen. Det är en fin liberalism!