Det där om Keynes och att gräva en grop och fylla igen den…

…är en myt.

Nationalekonomen John Maynard Keynes har aldrig sagt nåt sånt. Däremot finns det ett citat där Keynes säger att man skulle kunna gräva ner sedlar i en gruva och sen gräva upp dem igen och det skulle kunna ses som nationalekonomiskt lönsamt.

Ibland ser man citat om att gräva ner pengar eller gräva en grop och det i samband med att man vill förlöjliga Keynes.

Men faktum är att Keynes aldrig menade att detta var vad han VILLE. Han kritiserade teorin att guld och pengar har ett värde i sig, och inte bara ett värde som vi människor ger det. Det var guldstandardsysemet han ville kritisera. Mänskligheten har hittills grävt efter guld och byggt pyramider, nu ville han att man skulle göra nåt som var mer resursskapande.

Så här skrev han i  The general Theory of Employment:

When involuntary unemployment exists, the marginal disutility of labour is necessarily less than the utility of the marginal product. Indeed it may be much less. For a man who has been long unemployed some measure of labour, instead of involving disutility, may have a positive utility. If this is accepted, the above reasoning shows how “wasteful” loan expenditure[8] may nevertheless enrich the community on balance. Pyramid-building, earthquakes, even wars may serve to increase wealth, if the education of our statesmen on the principles of the classical economics stands in the way of anything better.

It is curious how common sense, wriggling for an escape from absurd conclusions, has been apt to reach a preference for wholly “wasteful” forms of loan expenditure rather than for partlywasteful forms, which, because they are not wholly wasteful, tend to be judged on strict “business” principles. For example, unemployment relief financed by loans is more readily accepted than the financing of improvements at a charge below the current rate of interest; whilst the form of digging holes in the ground known as gold-mining, which not only adds nothing whatever to the real wealth of the world but involves the disutility of labour, is the most acceptable of all solutions.

If the Treasury were to fill old bottles with banknotes, bury them at suitable depths in disused coalmines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of the repercussions, the real income of the community, and its capital wealth also, would probably become a good deal greater than it actually is. It would, indeed, be more sensible to build houses and the like; but if there are political and practical difficulties in the way of this, the above would be better than nothing.

The analogy between this expedient and the goldmines of the real world is complete. At periods when gold is available at suitable depths experience shows that the real wealth of the world increases rapidly; and when but little of it is so available, our wealth suffers stagnation or decline. Thus gold-mines are of the greatest value and importance to civilisation. just as wars have been the only form of large-scale loan expenditure which statesmen have thought justifiable, so gold-mining is the only pretext for digging holes in the ground which has recommended itself to bankers as sound finance; and each of these activities has played its part in progress-failing something better. To mention a detail, the tendency in slumps for the price of gold to rise in terms of labour and materials aids eventual recovery, because it increases the depth at which gold-digging pays and lowers the minimum grade of ore which is payable.

In addition to the probable effect of increased supplies of gold on the rate of interest, gold-mining is for two reasons a highly practical form of investment, if we are precluded from increasing employment by means which at the same time increase our stock of useful wealth. In the first place, owing to the gambling attractions which it offers it is carried on without too close a regard to the ruling rate of interest. In the second place the result, namely, the increased stock of gold, does not, as in other cases, have the effect of diminishing its marginal utility. Since the value of a house depends on its utility, every house which is built serves to diminish the prospective rents obtainable from further house-building and therefore lessens the attraction of further similar investment unless the rate of interest is falling part passu. But the fruits of gold-mining do not suffer from this disadvantage, and a check can only come through a rise of the wage-unit in terms of gold, which is not likely to occur unless and until employment is substantially better. Moreover, there is no subsequent reverse effect on account of provision for user and supplementary costs, as in the case of less durable forms of wealth.

Ancient Egypt was doubly fortunate, and doubtless owed to this its fabled wealth, in that it possessed two activities, namely, pyramid-building as well as the search for the precious metals, the fruits of which, since they could not serve the needs of man by being consumed, did not stale with abundance. The Middle Ages built cathedrals and sang dirges. Two pyramids, two masses for the dead, are twice as good as one; but not so two railways from London to York. Thus we are so sensible, have schooled ourselves to so close a semblance of prudent financiers, taking careful thought before we add to the “financial” burdens of posterity by building them houses to live in, that we have no such easy escape from the sufferings of unemployment. We have to accept them as an inevitable result of applying to the conduct of the State the maxims which are best calculated to “enrich” an individual by enabling him to pile up claims to enjoyment which he does not intend to exercise at any definite time.

Rätt ska vara rätt.

Sen var Keynes positiv till att sköta den normala ekonomin genom statliga stöd till infrastruktur och produktion. Jag är mer skeptisk till det. Normalt sett bör ekonomin få sköta sig själv, med minimal statlig inblandning.

Men jag är ingen liberal fundamentalist. Jag tror inte den liberalism jag gillar är ”enda vägen”, ”enda sanningen”. Regleringsekonomi, liknande Keynes, var den form av ekonomi vi hade efter andra världskiget och onekligen byggdes Europa och Japan upp snabbt då. Det var inga pyramider man byggde då, utan staten riktade in ekonomin (dirigism) genom kreditväsende och skatter och egna stora projekt, mot industriella satsningar.

Det är en kunskap vi inte får glömma. Ibland kan det vara nödvändigt att bygge ekonomier på det sättet, likt vi gjorde efter andra världskriget.

Men maximal individuell frihet är ändå att föredra i normala fall.

Men rätt ska vara rätt. jag är dödligt trött på att man felciterar Keynes.

3 tankar om “Det där om Keynes och att gräva en grop och fylla igen den…

  1. Faktum är att Keynes inte ansåg sig vara keynesian!

    … This produced some stark differences between Keynes’s ideas and those that bore his name. Once, after a wartime meeting with American economists, Keynes observed, “I was the only non-Keynesian in the room.”

    Vilket även Johan Norberg uppmärksammat

    Det kan också vara värt att veta är att han till Hayek framförde att han tyckte det mesta i ”Vägen till träldom” var intressant.

  2. Så här skrev Keynes i sin General Theory:

    ”If the Treasury were to fill old bottles with bank-notes, bury them at suitable depths in disused coal-mines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of repercussions, the real income of the community, and its capital wealth, would probably become a good deal greater than it actually is.”

    Det spelar väl exakt ingen roll huruvida han talade om det här eller att gräva gropar och diken? Andemeningen är den samma, bara man spenderar en massa pengar som man inte har så blir allting bra.

    Nog är det märkligt att Keynes fans inte kan hålla sig till sak och sanning.

  3. Såg att du länkade till min blogg. Man blir hedrad, även om du inte verkar hålla med mig. Ett par saker:
    Om man med ”liberal” menar ”klassisk liberal” så är det självmotsägande att säga ”fundamentalistisk liberal”. Man kan dela upp en ideologi som ideal (som inte går att kritisera) och modeller av verkligheten. Vad beträffar modeller så är liberalismen detsamma som empiri, ett bejakande av osäkerheten i världen, och tankar om vad man kan göra åt den.

    Man kan lätt bevisa att vissa modeller är felaktiga, t ex de socialdemokratiska, men att bevisa vad det bästa samhället ska vara för någonting kan man inte. Här får man prova sig fram.

    Man kan dock medelst logik, aktuella erfarenheter och historiska jämförelser visa med en säkerhet som sträcker sig bortom allt rimligt tvivel att staten inte behöver vara större än 5-10 procent av BNP för att de svaga ska få det långt bättre än i dagens ofärdsstat. Att övertyga så många om det är dock inte lätt, tyvärr.

    Exakt hur ett samhälle ser ut där staten bara pysslar med det lilla den behövs till kan man inte veta. Detta är frihetens styrka och samtidigt dess stora svaghet. Folk känner sig tryggare med det de har än med något bättre som inte går att veta något om på förhand.

    Angående kunskap rekommenderar jag verkligen Hayeks ”The Use of Knowledge in Society”. Bastiats ”What is seen and what is not seen” från 1848 verkar också fortfarande aktuell.


Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Du kommenterar med ditt Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s