Ture Nermans bok ”Folkhatet” och massakern i Srebrenica 1995.

Posted on juli 11, 2012

24


Skriver idag i Frihetssmedjan detta: Idag är det 17 år sen massakern i Srebrenica, Bosnien, när 8000 bosniska muslimer slaktades i den värsta enskilda massakern i Europa sen andra världskriget. Alex Bengtsson från Expo har skrivit bra om folkmordet i Srebrenica och i DN finns en artikel om folkmordsförnekarna idag. Men vilka var drivkrafterna bakom folkmordet? 

Folkhatets offer i Srebrenica för 17 år sen.

Vi som följde den politiska debatten då minns hur situationen på Balkan präglades av hat: kroater som hatade muslimer och serber, serber som hatade muslimer och kroater, bosniska muslimer som hatade kroater och serber, och i Sverige sverigedemokrater och andra rasister som hatade alla folken där nere och pratade om att ”asfaltera Balkan”.

Hat är en mäktig drivkraft för människor. Folkhat: hatet mot kulturer, religioner och grupper av människor, är kanske den mest destruktiva form av hat som finns.

Tyvärr funkar vi människor så att det oftast är lättare för oss att reagera mot orättvisor som begås mot den egna gruppen, men att lägga märke till det då samma orättvisor begår mot folk som inte står lika nära, är ofta inte lika lätt, och ännu färre reagerar mot det. Att se, och reagera mot, orättvisor som begås mot grupper man själv inte gillar, eller som är ens politiska motståndare, är givetvis ännu svårare.

Ture Nerman, som under andra världskriget drev den antinazistiska och antisovjetiska tidningen ”Trots Allt”, reagerade tidigt mot det politiska hatet. 1918, på den tiden han var socialist och ung, gav han ut en bok om ”Folkhatet” som är nästan helt bortglömd idag. Men det är en viktig bok, med slutsatser om det förrödande folkhatet som formade mycket av hans liv och hans kommande avståndstagande till kommunismen, samt hans motstånd mot nazismen.

Boken handlar om den politiska krigspropagandan under det första världskriget. Den visar hur tyskarna spred hat om de allierade som kollektiv och de allierade hat mot tyskarna som kollektiv. Den visar dessutom hur detta hat har sin grund i demonisering av fienden och i negativa generaliseringar om fienden.

I propagandan spreds kollektiva demoniseringar om den ”onda tysken” om ”pedofila ryssar”, om att alla ”fransmän vill våldta”… Dessa stereotyper eggade upp hatet mot fienden i befolkningen.

Folkhatet går igen

I Trots Allt skrev Ture Nerman 1942, mitt under det andra världskrigetm att det är sorgligt att ”ett folk som var utsatt för så mycket rasistiskt hat, som tyskarna, själva valde att ta upp hatets metaforer” och vända hatet mot judarna.

Ja, det är alltid synd. Jag vet… Jag vet inte hur många gånger jag stött på folk ur grupper som ofta utsatts för hat, och med sorg tvingas se att de själva bär hat mot någon annan grupp människor.

Som ett spöke vandrar folkhatet genom historien. Folkhatet sprids från land till land och kontinent till kontinent och från tid till tid. Och hatets metaforer är alltid detsamma.

Unken hatretorik som redan var gammal och unken då babylonierna eller egyptierna bankade in hat i varandras skallar för 5000 år sen, återanvänds än idag. Man pekar ut grupper. Man sprider folkhat.

Babyloniernas kultur är brottslig, babylonierna är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa Medern…

Assyriens kultur är brottslig, assyrierna är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa Babyloniern…

Phoenicier är giriga, sa Egyptiern…

Judarnas kultur är brottslig, judar är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa Phoeniciern…

Grekernas kultur är brottslig, greker är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa perserna och judarna…

Alla andras kulturer är brottslig, alla andra är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa romaren…

Romarens kultur är brottslig, romare är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa den kristne…

De kristnas kultur är brottslig, de kristna är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa muslimen…

Judarna är giriga, sa den kristne…

Danskarnas kultur är brottslig, danskar är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa svensken…

Svenskarnas kultur är brottslig, svenskar är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa dansken…

Skandinavernas kultur är brottslig, svenskar och danskar är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa tysken under 30-åriga kriget…

Judarnas kultur är brottslig, judar är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, sa nazisten på 30-talet…

Muslimernas kultur är brottslig, muslimerna är barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva, som alltför många säger än idag…

Etc, etc…

Vem anses brottslig imorgon? Du?

Man kan tänka sig hur man redan under stenåldern pekade ut folket i den andra grottan och sa: ”deras kultur är brottslig, deär barbarer som anser att våldtäkt är rätt, dessutom uppfostras de till att bli ansvarslösa och aggressiva”…

Folkhat föder folkhat som föder folkhat. Och alltid dessa förbannade negativa generaliseringar om andra grupper.

Jag har lagt ut Ture Nermans bok Folkhatet på Scribd: Ni kan läsa eller ladda hem den här! Det är en viktig bok, av en fin och modig människa: Ture Nerman.

Till sist. Nermans dikt om kärleken. Vilka visor om kärleken kom aldrig på pränt efter folkmordet i Bosnien, och efter åren av krig, uppeggat av det ömsesidiga folkhatet där?

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Posted in: Antirasism