Kampen mot #Klasshat, hur sossarna stoppade nazismens framväxt i Sverige!

Posted on juni 20, 2012

2


Varför växte sig inte nazismen stark i Sverige under 30-talet? Det har jag funderat mycket över. Och varför var den svenska yttersta vänstern, kommunisterna, relativt fredlig och icke våldsbenägen? Kan svaret vara att Socialdemokraterna och liberalerna under lång tid innan den våldsbenägna Sovjet-kommunismen, och nazismen, blev ett hot tog klart ställning mot att använda våld och mot hat som politisk metod?

Socialdemokraterna var tidigt kritiska mot politiskt hat men den händelse som kanske mest av allt fick tjäna som symbol för det klasshat Socialdemokraterna inte ville ha in i samhället var sprängningen av Amalthea, 1908, av ungsocialister kopplade till tidningen BRAND.

Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 sprängdes ett fartyg i Malmö hamn: Amalthea, ett logementsfartyg med brittiska strejkbrytare. Explosionen dödade en strejkbrytare och skadade 23.  Debatten efter dådet blev omfattande och kom att handla om hat, och klasshat, och med det våld, skulle vara legitimt i den politiska debatten eller inte.

Argumentet var enkelt. Är hat legitimt i politiken om det är en underklass, eller kuvad grupp, som hatar en överklass eller förtryckarna. Och: är våld som en grupp i underläge utövar mindre allvarligt än det en grupp i överläge utövar.

Alla eventuella likheter med dagens debatt om klasshat är ingen slump. Detta är en debatt som pågått lång, lång tid. Bortom utförsäkringarna, bortom Lenin, bortom Aftonbladets absurda försvar för klasshat idag.

Jag håller med Jens Liljestrand: hatet krymper människor. Åsa Linderborg och Göran Greier och de andra som romantiserar hat romantiserar något som krymper och förminskar människorna i den underklass de vill försvara.

Men jag är inte ensam om det. I praktiken alla svenska politiker, med undantag av en del kommunister som odlat klasshatsretoriken, och rashatande nazister, har i över 100 år varit överrens om att hat förgör. Hat och politik hör inte ihop! Det första världskriget och det andra världskriget med all sin förrödelse, och förhistorien som ledde till världskrigen visar med all tydlighet att så är fallet och att hat förgör.

Även socialister har varit mot hat. Sveriges Kommunistiska Parti bildades 1917 och i dess ledning fanns Ture Nerman, Zeth Höglund och Carl Lindhagen. Tre personer som alla sa nej till hatet. Ture gav ut den fantastiska boken ”Folkhatet! 1918 och deklarerade att hat mot en klass är lika förrödande som hat mot en grupp. Efter några besök i Sovjet tog han avstånd från Sovjetkommunismen och sa offentligt att Sovjets kommunistiska experiment kollapsat på grund av hat.

Alla tre lämnade kommunistpartiet efter några år och gick in i Socialdemokraterna. Klasshatet, och vurmandet för Sovjet, fick dem att må illa.

Socialdemokraterna tog avstånd från hat tidigt. Men det blev akut 1908. I och med Amaltheadådet. Ungsocialisterna runt tidningen Brand och Hinke Berggren, utbasunerade att nu skulle det flyta blod, folks klasshat skulle störta överklassen. Vi läser ur Brand den 25/7 1908.

Nog låter han lite som Sebbe, killen som mordhotat Jimmie Åkesson. Underklass, och ”förtryck”, motiverar användandet av våld… och hat.

Socialdemokraternas partiledare, Hjalmar Branting, svarade på denna form av retorik som BRAND förde fram och sa NEJ! Underklass motiverar inte våld. Även strejkbrytarna har barn, skrev han  den 14/7. Även de som gör något vidrigt. Brottslingar, eller strejkbrytare eller vad det än må vara, är människor och har ett egenvärde, precis som du och jag… och de har barn!

Dagen efter skrev Branting en till lång artikel i Socialdemokraten om att ”våldet är en reaktionär makt”. Våld och ”klasshat” är nåt som de som har makten i världen kan få hålla på med. Klasshat får inte anses som rättfärdigat bara för att det finns underifrånperspektiv. Hat mot en grupp är alltid kollektiviserande, destruktivt och farligt.

 Vi Socialdemokrater tar avstånd från hat eftersom hatet alltid drabbar de oskyldiga, skrev Branting. Vi läser:

Lösningen på orättvisorna är inte klasshat, utan ”klassmedvetenhet”, skrev Branting::

Vår uppgift är att klargöra för arbetarna att också i nutidens skenbart jämlika samhällen pågår en klasskamp, nämligen mellan egendomslösa och besittande. Vår uppgift är sålunda att göra arbetaren medveten om varför hans klass kämpar, nämligen för ett verkligt jämlikhetens samhälle utan klasser. Och medlen härtill heter icke som ”A.-B” inbillar sig, klasshat, det heter klassmedvetande, solidaritet.

Socialdemokraterna drog en skiljelinje i svensk politik mellan de som var för hat och de som var mot, de som var för våld och de som var mot. Verkningarna av detta ser vi än idag, 104 år efteråt.

Att det växte fram en arbetaklass som var mot hat och våld kanske var det som gjorde att Sovjet-kommunismens framväxt stoppades i Sverige? Kanske det ställningstagandet var anledningen till att den svenska nazismen aldrig kunde växa sig stark på 30-talet?

Hat får ofta hat som svar och våldet våld. I Tyskland var klasshat och våld mer acceptabelt som politisk metod efter revolutionen 1919-1918. Många av de i arbetarklassen som hatade kapitalister och hyste klasshat i början av 20-talet kunde lätt byta syndabock och börja hata judar istället tio år senare.

Det kanske låter tråkigt och ursvenskt men min morfar, som föddes 1903, brukade berätta hur arbetarrörelsen format honom och hans syn att man aldrig ska hata eller ta till nävarna. Att vara hederligare och ha en högre moral än ”de fina herrarna på bruket” som bestämde, var en hedersak för honom. Han var Socialdemokrat tills han dog, 1994.

Det känns lite bedrövligt att jag som liberal ska behöva undervisa vänstern i vänsterns egen historia. Men ibland är det nödvändigt.Det är det nu. Klasshatet har börjat beskrivas som något positivt bland folk som borde veta bättre än att kombinera politik och hat. Lenin utmålas som en bättre förebild än Branting i Aftonbladet. Många i och utanför vänstern har dessutom romantiserat och relativiserat hiphoparen Sebbes hot om politiskt våld och mord (!) mot Sverigedemokrater de sista två månaderna. Sebbe är ju ”underklass” och ”invandrare” och det är viktigare att stoppa rasismen och utanförskapet än att ta honom i örat för hans mordromantiska ideer.

Som om man inte skulle kunna göra både ock.

Efter Amaltheadådet 1908 sa stora delar av vänstern nej till hat och våld. Efter världskrigen och efter att ha sett klasskampen i Sovjet utveckla sig till terror har ännu fler sagt nej. Det vore bedrövligt om det skulle börja bli ok att prata om hat och politiskt våld igen inom vänstern. Eller att, ve och fasa, det skulle anses mer ok om nån i underläge utövar våld mot, eller hatar, en grupp i överläge…

Jag är mot orättvisor också, men det går att vara mot orättvisor utan att hata grupper i samhället. Hjalmar Branting, kommunisten Ture Nerman och de andra hade rätt.  Rashat, judehat, klasshat är inte samma sak, men alla former av hat mot grupper slår mot ALLA individerna i en grupp, även barnen… Glöm inte det nästa gång du ser någon prata väl om klasshat. Därför sa Hjalmar Branting att Åsa Linderborg och Göran Greider har fel!

Posted in: Uncategorized