Vem eller vad var Lenin och sovjetkommunismen?

”Skabb är en plågsam sjukdom… Enkla, klara, begripliga och uppenbara sanningar, som ter sig obestridliga för varje representant för den arbetande massan, förvrängs av dem som insjuknat i den variant av skabb som vi har att behandla… Skabb är då sannerligen en motbjudande sjukdom! Och tungt är den människas hantverk som nödgas ge ångbad åt skabbsjuka personer.” /Lenin 1918

Artikel i Frihetssmedjan idag.

Sovjets grundare, Lenin, har blivit aktuell igen nu i vår. Det är Aftonbladets Åsa Linderborg som grävt upp det dammiga liket av Lenin, och har i en serie artiklar försökt visa att han inte var så dålig. Han var ju för klasskampen. Det behövs en mindre svart och vit och mer nyanserad historisskrivning om Lenin, menar hon.

Hon skriver att Lenin inte ville kompromissa om deltagande i första världskriget, vilket hon menar att Socialdemokraterna ville, och hon menar att det fanns nåt bra i Lenins klasshat.

Linderborgs artiklar väcker givetvis många känslor och många har visat det absurda i att hålla fram en massmördare som förebild.

Nu senast idag, Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet som skriver:

När kommunisterna ville döda sina politiska motståndare vägleddes arbetarrörelsen av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i riktning mot reform, via parlamentarism. Det räddade oss nog undan diktatur… Vi påminns återigen om att socialdemokratins hårdaste strid alltid stått mot kommunismen – och att den inte var riskfri. Det är av särskild vikt när spänningar i Europa gör det mer angeläget än på länge att värna demokratin. Nu sniffar kommunisterna och fascisterna i luften och vädrar folkens oro. De dammar av prövade manualer för hur oron ska spinnas till rädsla, till hat och till våld.

Helt rätt. Aldrig har jag hållit med Roland så mycket som i dessa ord.

Men inte alla ser det absurda i att prata väl om Lenin, tyvärr. Det finns en stor okunskap om vad Lenin stod för och den kommunism/marxism som Lenin förordade. Att folk kan prata väl om Lenin och sovjetkommunismen i en så pass stor tidning som Aftonbladet är egentligen helt oerhört. Åsa Linderborg borde egentligen behandlas exakt så som alla vettiga människor hade behandlat en skribent som skrivit samma saker om Hitler och nazismen.

Därför skriver jag denna artikel. Den är låååång och full av citat, men behövs för det är få som läst Lenin idag. Se den som en faktasamling som du kan sätta i handen på den som vill bemöta Leninvurmarna.

Att kämpa för alla människors rätt, eller att arbeta för folk som lever i fattigdom är bra och viktigt.

Att vilja skapa ett jämlikare samhälle, ekonomiskt och politiskt helt legitima åsikter.

Men att blanda in Lenin i detta och rättfärdiga ”klasskamp” med Lenin och sovjetkommunismen, är inte ok. Att diskutera klasskamp och citera Lenin positivt är som att diskutera klasskamp och citera något Hitler sagt och skriva att Hitler hade rätt.

Lenin hade tur

Lenin dog ganska tidigt. Han hade tur, kan man säga. Om han hade fått leva 10-20 år till hade hans minne varit likt Stalins eller Hitlers idag.

Lenin var nämligen  inte en socialt medkännande politiker som ville väl, eller nåt sånt. Han var en blodsbesudlad diktator som inte skydde några medel för sina mål. Hade han fått leva längre hade han genomfört Stalins massmord.

Man ser detta bäst i det han skriver om proletariatets diktatur. Det är det jag fokuserar på här.

Lenin var ingen demokrat. Han var med och byggde upp kommunistpartiet som en toppstyrd organisation där han hade det mesta av makten. Demokratin sågs som ett hot av Lenin, i namn av ”proletariatets diktatur”.

Lenins syn på det var i korthet denna.

Han ville skapa en elit, det kommunistiska partiet. Det skulle ta makten och införa proletariatets diktatur. Vad som skulle ske under denna diktatur preciserade Lenin noggrant åren efter revolutionen 1917. Kommunistiska partiet skulle styra över både massorna och de som sågs som ”fienderna”, dvs de ”borgerliga”. Gradvis skulle man införa kommunism genom att likrikta folks tänkande med utbildning och hot.

Privategendomen skulle ”upphävas”, alla skulle äga allt och staten förvalta detta ägande. Dvs staten skulle i praktiken äga allt. Demokratin skulle upphävas också, tryck- och yttrandefriheten också. ”Borgarna” och de som höll med borgarna (dvs motsatte sig proletariatets diktatur) skulle förtryckas, sättas i fängelse. Att inte ha samma åsikt som den kommunistiska diktaturen skulle betraktas som ett brott. Att vara för privategendom, att tala väl om borgerliga personer eller idéer, skulle förbjudas och likställas med förräderi mot revolutionen. Begreppet ”en privatsak” var ogiltigt. I revolutionen fanns inget som kunde ses som ”privat”. Antingen var man med eller mot revolutionen. Ingen som opponerade sig mot revolutionen (proletariatets diktatur) skulle få yttrandefrihet, tryckfrihet eller mötesfrihet. Opposition betraktades som en fientlig handling. Neutralitet också.

Genom att ta kontroll över maten och genom tvångsarbete skulle opponenterna tuktas. Om de inte lydde, skulle de och deras familjer inte få mat. Om de öppnade munnen och protesterade skulle de arresteras.

Socialdemokraterna

”Religionen är ett gift” – Läs mer här: Om att religionen inte är en privatsak.

Några som tidigt insåg faran med Lenin var Socialdemokraterna. Till en början hade de hopp om en allians mellan dem och kommunisterna men händelserna runt den ryska revolutionen satte stopp för det samarbetet. Socialdemokraternas ledare blev kort och gott livrädda över att se vad som skedde i Sovjet och över att höra vad Lenin sa. De insåg tidigt att de själva skulle bli ett huvud kortare om i en kommunistisk stat.

Skillnaden mellan Socialdemokraternas syn på socialism och Lenins syns bäst i synen på demokrati och i hur man ville behandla de med andra åsikter än man själv hade. Det är ganska logiskt. Man ser hur öppen och demokratisk ett parti är på hur de hanterar folk av en annan åsikt än de själva har.

En av de som tidigt varnade för att Lenin och sovjetkommunisken var tyrannisk, var den tyske Socialdemokraten Karl Kautsky. För honom var det just demokratisynen som var avgörande i hans varningar om Lenin och sovjetkommunismen.

Motsatsförhållandet mellan de två socialistiska rörelserna ha inte sin grund i personligt groll eller avundsjuka. Det är en strid mellan två fundamentalt olika metoder: den ena demokratin och den andra diktaturen. Båda rörelserna har samma mål, att befria proletariatet och med det mänskligheten genom socialism… Vi… vill ha en allmän diskussion, och placerar oss redan i det avseendet på demokratins sida. Diktaturen bemöter inte motsatta åsikter, den bekämpar dessa åsikter med våld. Därmed är de två metoderna, demokrati och diktatur, oförenbara redan innan den allmänna diskussionen börjat eftersom den ena parten begär diskussion och den andra parten förbjuder det.

Förbudet mot ”diskussion” är ett förbud mot opposition, skrev Kautsky. Man får inte tänka annorlunda än diktaturens ledarskap i den kommunistiska staten, för då blir man utpekad som ”social förrädare” .

Även proletärer och socialister, i den mån de är oppositionella, pekas ut som ”Sociala förrädare” och berövas sina rättigheter, precis som den borgerliga oppositionen. Om en borgerlig regering skulle ta till samma metoder mot sin opposition skulle väl vi vara rasande och bekämpa detta förtryck med all vår styrka? (…) Revolutionen kan räddas om diktaturen ersätts med demokrati.

Lenin svarade på Kautskys och andras kritik genom att skriva en serie böcker och artiklar om sin syn på begreppet proletariatets diktatur. Det är mycket avslöjande.

Vi ska kika lite närmare på detta.

Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky

Förlaget Arbetarkultur ägdes av Sveriges Kommunistiska parti på 30-talet (SKP bytte namn till VPK och senare Vänsterpartiet).  I det tolfte bandet av dess utgåva av Lenins samlade skrifter hittar man den artikeln Lenin skrev mot Kautsky och Socialdemokraternas kritik av Lenin: Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky (En annan PDF-version av artikeln finns här.).

Så här börjar boken.

Kautskys för kort tid sedan i Wien utkomna bro­schyr ”Proletariatets diktatur” utgör ett högst åskådligt exempel på II Internationalens fullständiga och skändliga bankrutt, som alla ärliga socialister i alla länder sedan länge talat om…

Vad är det som är så fel i Kautskys pamflett, jo detta menade Lenin:

Kautsky formulerar frågan så, att ”motsatsen mellan de båda socialistiska riktningarna” (d.v.s. bolsjevikerna och icke-bolsjevikerna) är ”motsatsen mellan två fullständigt olika metoder: den demokratiska och den diktatoriska”.

Först måste vi taga det viktigaste: Kautskys stora upptäckt om den ”grundläggande motsatsen” mellan ”den demokratiska och den diktatoriska metoden”. Detta är frågans kärnpunkt. Här lägger allt det väsent­liga i Kautskys broschyr förborgat. Och detta innebär en … oerhörd teoretisk förvirring, ett … fullständigt förnekande av marxismen…

Det är intressant att se hur Lenin angriper Kautskys metod. Kautsky försökte använda Marx mot Lenin för att visa att man inte behövde vara odemokratisk bara för att man lutade sig mot Marx:

Ännu mera övertygad härom blir man, mär man ser, hur märkvärdigt Kautsky ”utlagt” Marx’ ”lilla ord” om proletariatets diktatur. Låt oss höra vad Kautsky skriver:

”Marx har tyvärr underlåtit att närmare anföra, hur han fö­reställer sig denna diktatur…Bokstavligt taget betyder ordet demokra­tins upphävande. Men bokstavligt taget betyder det samtidigt också envälde av en enskild, som inte är bunden av något slags lagar. Ett envälde, som skiljer sig från en despoti däri, att det inte är tänkt som en ständig statsinrättning, utan som en över­gående nödfallsåtgärd. Uttrycket ’proletariatets diktatur’, alltså inte en enskilds utan en klass diktatur, utesluter redan det antagandet att Marx här­vid tänkt sig en diktatur i uttryckets bokstavliga mening. Han talade inte här om en regeringsform, utan om ett till­stånd, som nödvändigtvis måste inträda överallt, där proletaria­tet erövrat den politiska makten. Att han inte här åsyftade en regeringsform, bevisas redan därav, att enligt hans mening över­gången skulle kunna försiggå fredligt, alltså på demokratisk väg i England och Amerika” (sid. 20).”

Vi har med avsikt anfört hela detta uttalande för att läsaren klart skall kunna se, vilka metoder ”teoreti­kern” Kautsky opererar med…  Den ”rena demokratin” är en lögnaktig fras av en liberal, som drager arbetarna vid näsan…

Sovjetmakten, d. v. s. den givna formen för (proletariatets diktatur, är miljoner gånger mer demokratisk än den mest demokratiska borgerliga republik.  Kautsky förstår inte denna sanning, som är fattbar och klar för varje arbetare, ty (han har ”glömt’, ”för­gätit” att fråga: demokrati för vilken klass? … Kan det finnas jämlikhet median den utsugna och utsugaren?

Lenin ställde den ”borgerliga demokratin” som han ansåg innebar ett slaveri för majoriteten och ”proletariatets diktatur” mot varandra. Demokrati kunde bara existera under kommunismen, menade Lenin, och för att nå dit var man först tvungen att upphäva demokratin genom proletariatets diktatur. Genom att upphäva ojämlikheter och äganderätten.

Om man resonerar som en marxist, så måste man säga: utsugarna förvandlar oundvikligen staten (och det är frågan om demokratin, d. v. s. en form av sta­ten) till ett verktyg för sin klass, utsugamas, herra­välde över de utsugna. Därför blir också den demo­kratiska staten, så länge det finnes utsutgare som be­härskar den utsugna majoriteten, oundvikligen en ut­sugamas demokrati.

Det är detta som omöjliggör demokratin, som Lenin såg det. Lenin kom sen in på exakt varför demokratin är ett hot, ”för att proletariatet skall kunna undertrycka sina motståndare”. Lenin citerade Kautsky.

Just så resonerar Kautsky:

”Av vilka orsaker skall och måste nu proletariatets her­ravälde antaga en form, som är oförenlig med demokratin? (…) En regim, som är så fast rotad i massorna, har inte den ringaste anledning att antasta demokratin. Den kommer inte alltid att kunna hålla sig fri Ifrån våldshandlingar i sådana fall då man tillgriper våld für att undertrycka demokratin. Våld kan man endast möta med våld. Men en regim som vet, att den har massorna bakom sig, kommer att använda våldet endast för att skydda demokratin och inte för att upphäva den. Det vore ett direkt självmord, om den ville avlägsna sin säkraste grundval, den allmänna rösträtten, en stark källa till mäktig moralisk auktoritet.” (Sid. 22.)

Ni ser, att förhållandet mellan de utsugna och ut-sugama har försvunnit ur Kautskys resonemang. Kvar blir bara en majoritet i allmänhet, en minoritet i all­mänhet, en demokrati i allmänhet… De­mokratin, som Kautsky talar om, är.. en ren absurditet. Med den lärdaste katederidiots lärdom eller med en tioårig flickas oskuld frågar Kautsky: vartill behöver man då egentligen diktatur, om man har majoritet? Marx och Engels ger följande för­klaring:

*  för att krossa bourgeoisiens motstånd,

*  för att inge reaktionärerna skräck,

*  för att understödja det beväpnade folkets auk­toritet mot bourgeoisien,

* för att proletariatet skall kunna undertrycka sina motståndare.

Kautsky kan inte förstå dessa förklaringar. Han har förälskat sig i demokratins ”renhet” och ser inte dess borgerliga, karaktär, han håller ”konsekvent” fast vid, att majoriteten, då den en igång är majoritet, inte behöver ”bryta” minoritetens ”motstånd”, inte behö­ver ”undertrycka den med våld”, att det är tillräck­ligt att undertrycka enskilda fall då demokratin kränkes. Den i demokratins ”renhet” förälskade Kautsky gör av förbiseende samma lilla fel, som alla borgerliga demokrater ständigt gör, nämligen: han tar den for­mella jämlikheten (som under kapitalismen från bör­jan till slut är falsk och hycklande) för den verk­liga!

Utsugaren kan inte vara jämlik med den utsugna. Denna sanning, huru obehaglig den än är för Kaut­sky, utgör socialismens väsentligaste innehåll.

En annan sanning: en verklig, faktisk jämlikhet kan inte finnas, så länge inte varje möjlighet för en klass att exploatera en annan klass är fullständigt förintad.

Demokratin såg Lenin som ett hot därför att den, enligt honom, omöjliggjorde krossandet och förintandet av borgerligheten. För att försvara diktaturen mot demokratin beskrev Lenin nog vad, och vem som ingick i denna hatade ”borgerlighet”. Han tog avstamp i att förlöjliga Kautskys försvar för den allmänna rösträtten. Allmän rösträtt innebär ju rösträtt även åt ”borgerligheten”, alltså klassfienderna. Kan det accepteras, frågade han. Svaret på denna fråga är ja, dden kan accepteras om de fogar sig och inte är oppositionella.

Kan demokratin bibe­hållas också för de rika? (…)

När man går att behandla frågan om inskränkning av rösträtten, bör man studera den ryska revolutionens säregna för­hållanden, dess säregna utvecklingsväg. I den följande framställningen skall detta också ske. Men det vore ett fel att i förväg garantera, att alla eller flertalet av de proletära revolutionerna i Europa ovillkorligan kommer att medföra en inskränkning av rösträtten för bourgeoisien. Det kanske blir så. Efter kriget och efter den ryska revolutionens erfarenheter är det sannolikt, att det blir så, men detta är inte ovillkorligen nödvändigt för diktaturens förverkligande, det utgör intet nödvändigt kännetecken för diktaturen såsom logiskt begrepp, det ingår icke som en nödvändig förutsättning i diktaturens historiska och klassmässiga begrepp.

Det nödvändiga kännetecknet, den ovillkorliga för­utsättningen för diktaturen är exploatörernas våld­samma undertryckande såsom klass, följaktligen en kränkning av den ”rena demokratin” d. v. s. av jäm­likheten och friheten för denna klass… proletaria­tet inte kan segra utan att ha krossat bourgeoisiens motstånd, utan att med våld ha undertryckt sina mot­ståndare, och att där ett ”våldsamt undertryckande” råder, där ingen ”frihet’’’ råder, där finns naturligtvis heller ingen demokrati…

Den kloka Kaut­sky håller energiskt fast vid ”oppositionens” stånd­punkt, d. v. s. den inre parlamentariska kampens ståndpunkt. Han skriver också bokstavligen: ”oppo­sition” (sid. 34 o.a. ställen).

Åh, lärda »historiker och politiker! Det skulle inte skada er att veta, att ”opposition” är ett begrepp, som tillhör den fredliga och blott parlamentariska kampen, d. v. s. ett begrepp, som motsvarar en icke-revolutionär situation, ett begrepp, som motsvarar frånvaron av en revolution. I en revolution har vi att göra med den skoningslösa fienden i ett inbördes­krig — inga reaktionära jeremiader av en småbor­gare.

Om det revolutionära proleta­riatet följde… Kautskys exempel, skulle det draga en nattmössa över öronen och be­trakta som legal ”opposition” den bourgeoisie, som organiserar en Dutovs, en Krasnovs och tjeckernas kontrarevolutionära uppror och betalar ut miljoner åt sabotörer. O, vilken djupsinnighet! ….

Nu börjar ni se vad faran är med demokratin som Lenin ser det. Den legitimiserar opposition. Det var detta som Kautsky såg som oroande. Kautsky menade att det i praktiken skulle göra större delen av befolkningen till ”fiender”. Alla som uttalar sig det minsta oppositionellt skulle riskera att betraktas som fiende. Om nu privategedomen ska förbjudas kan detta betyda att alla som inte vill bli av med sin egendom, även den fattige arbetaren som vill behålla den, riskerar att ses som fiende.

Lenin citerar åter Kautsky:

I verkligheten — skriver Kautsky — kan man alls inte gö­ra endast kapitalisterna rättslösa. Vem är kapitalist i juridisk mening? Den som äger något? T. o. m. i ett ett ekonomiskt utvecklat land som Tyskland, vars proletariat är så talrikt, skulle upprättandet av en sovjetrepublik göra stora massor po­litiskt rättslösa.” (Sid. 33.)

Här har vi ett litet mönster på Kautskys resone­mang. Är inte detta en borgares kontrarevolutionära gnäll?

(…)

”Vi”  har sagt till bourgeoisien: ”Ni, utsugare och hyck­lare, talar om demokrati, samtidigt som ni ställer tu­sentals hinder i vägen för de förtryckta massornas deltagande i politiken. Vi tar er på orden och kräver i dessa massors intresse, att er borgerliga demokrati utvidgas för att förbereda massorna till revolution, till att störta er, utsugare. Och om ni, utsugare, försöker göra motstånd mot vår proletära revolution, skall vi utan misskund undertrycka er, göra er rättslösa, ja, vi skall inte ens ge er bröd, ty i vår proletära repu­blik blir exploatörerna rättslösa, berövas de eld och vatten, ty vi är socialister på allvar och inte i Kautskys mening.”

Lenin förlöjligade sen Kautskys varning att Sovjets bönder skulle komma att förtryckas och att matbrist skulle bli resultatet av Sovjets politik… Kautsky hade reagerat på att soldater tog mat från bönderna med våld.

Låt oss höra vidare. Kautsky skriver:

”Sovjetrepubliken ingriper visserligen i förhållandet mellan rikare och fattigare bönder, men inte genom en ny jordfördel­ning. För att avhjälpa städernas brist på livsmedel, skickad« avdelningar av beväpnade arbetare ut på landsbygden, där de fråntog de rikare bönderna deras överskott på livsmedel. En del härav överlämnades åt städernas befolkning, en del åt de fattiga bönderna.” (sid. 48).

Socialisten och marxisten Kautisky är givetvis djupt upprörd vid tanken på, att denna åtgärd skulle kunna utsträckas längre än till de stora städernas närmaste omgivning…

Kautsky skriver…

”Exproprieringen av de välbärgade bönderna inför blott ett nytt element av  oro och inbördeskrig i produktionsprocessen som nödvändigt behöver lugn och trygghet för sitt tillfrisknande.” (sid. 49.)

Ja, ja, om lugn och trygghet för exploatörerna och spannmålsspekulantema som (gömmer sitt överskott, undergräver lagen om spannmålsmonopolet och brin­gar städernas befolkning tiill svältgränsen — däröver måste naturligtvis marxisten och! socialisten Kautsky sucka och fälla tårar…

Spannmålsspekulantema och exploatörerna Lenin pratar om är bönderna… kulakerna. För den som vet något om Stalins utrotning av kulakerna under 20-talet och 30-talet ringer igenkänningens klockor när man läser Lenins ord, och Kautskys kritik.

Kort och gott…

Detta är ett exempel på det som Lenin skriver. Jag ska ge fler exempel.

Men först några till ord om metod. Betyder krossa och förinta samma sak som att fysiskt förinta? man kan förutsäga diktaturen, men kan man förutsäga förintelsen av tiotals miljoner människor?

Glöm inte att varken Stalin eller Lenin eller Hitler öppet sa att de skulle massmörda människor. Levde man på 20-talet fick man se på ordvalet, på hur de ville behandla sina motståndare, för att fastställa om deras politik skulle leda till folkmord.

Hitler pratade såg opponenter som fiender, judar som fiender. Han beskrev dem som en fara, som undermänniskor, som parasiter. Han avhumanierade dem. Men Hitler sa mer än så. Han antydde att han ville utrota socialismen och judendomen ”som fenomen. Att använda såna ord gör att steget är kort till att utrota även individerna i gruppen. Dessutom pratade Hitler om att ”ta brödet” från de judar, borgare och socialister som inte fogade sig. Anpassade de inte sig skulle de inte få äta.

Ni känner säkert igen Lenins ord. Lenin använde samma sorts retorik, men det var borgarna och de som ”opponerar sig” som var paraisterna, fienderna som avhumaniserades. Det var lenin som ville ”utrota” kulakerna och borgarna som klass. Och även han ville ta maten från de som inte anpassade sig. Vad det skulle innebära för familjerna, kan man ju själv föreställa sig!

Lenin skrev 1917:

Spannmålsmonopolet, brödkortet och den allmänna arbetsplikten…  då det är arbetarna som använder det emot dem, kommer att skapa en i historien hittills osedd kraft för att sätta statsapparaten »i rörelse», för att övervinna kapitalisternas motstånd, för att underkasta dem den proletära staten. Detta medel för kontroll och arbetstvång är starkare än alla konventets lagar och dess giljotin. Giljotinen endast injagade skräck, den endast bröt det aktiva motståndet. Det räcker inte för oss. Det är inte nog för oss. Vi måste inte endast »injaga skräck» hos kapitalisterna i den meningen, att de skall känna den proletära statens allmakt och glömma att tänka på motstånd mot den. Vi måste även bryta det passiva motståndet, som utan tvivel är ändå farligare och skadligare. Vi måste ej endast bryta allt motstånd, vilket det än vore. Vi måste även tvinga dem att arbeta… Och vi har medel härför. Dessa medel och vapen har den krigförande kapitalistiska staten själv satt i händerna på oss. Detta medel är: spannmålsmonopol, brödkort och allmän arbetsplikt. »Den som ej arbetar, skall ej heller äta»

Vissa excesser i revolutionen får man räkna med, skriver Lenin på ett annst ställe… Samma ord kan man läsa i artiklar och tal av Hitler och Stalin… Lite excesser får man räkna med. Lite svinn…

/Lenin, Om författningsillusioner, 1917

Vi är inte utopister och förnekar inte alls möjligheten och oundvikligiheten av excesser från enskilda per­soners sida lika litet som nödvändigheten att under­trycka sådana excesser. Men för det första behöves inte härför ett speciellt maskineri, en speciell appa­rat för (undertryckandet; detta kommer att utföras av själva det beväpnade folket lika enkelt och lätt som en skara bildade människor också inom det nuvaran­de samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhind­rar övervåld) möt en kvinna. Och för det andra vet vi, att den sociala grundorsaken till excesser, till brott mot reglerna för samlivet, är massornas exploate­ring, deras nöd och elände. I och med att denna grundorsak avlägsnas, börjar excesserna oundvikli­gen ”dö bort”. Vi vet inte, hur hastigt eller i vilken följd, men vi vet att de kommer att dö bort. I och med deras bortdöende kommer även staten att dö bort…

/Lenin, Staten och revolutionen

I samband med kritiken mot Kautsky skrev Lenin också om Demokrati och Diktatur. Den finns också i band 12 av Lenins samlade verk. Lenin skriver:

Endast proleta­riatets diktatur är i stånd att befria mänskligheten från kapitalets förtryck, från den borgerliga demo­kratins lögn, falskhet och hyckleri, från denna demo­krati för de rika, endast proletariatets diktatur är i stånd att skapa demokrati för de fattiga, d. v. s. göra demokratins förmåner faktiskt tillgängliga för arbe­tarna och de fattiga bönderna…

Detta innebär att den ”allmänna”, ”rena” ”demo­kratin” ersättes med ”en klass’ diktatur” — skriker herrar Scheidemann och Kautsky, Austerlitz och Renner (jämte sina gelikar i andra länder, Gompers, Henderson, Renaudel, Vandervelde & Co).

Det är inte sant, svarar vi. Det blir ett utbyte av bourgeoisiens faktiska diktatur (som hycklande döljes under den demokratiska borgerliga republi­kens former) mot proletariatets diktatur. Det blir ett utbyte av demokratin för de rika mot demokratin för de fattiga. Det blir ett utbyte av församlings- och tryckfriheten för minoriteten, för exploatörerna, mot församlings- och tryckfrihet för befolkningens flertal, för de arbetande. Det blir en gigantisk, världs­historisk utvidgning av demokratin, dess förvandling från lögn till sanning, mänsklighetens befrielse från kapitalets fjättrar, vilka förvanskar och beskär varje, t. o. m. den mest ”demokratiska*’ och republikanska borgerliga demokrati. Det blir ett utbyte av den borgerliga staten mot den proletära staten, och detta ut­byte är den enda vägen till statens bortdöende över­huvud taget.

Varför kan då inte detta mål uppnås utan en klass’ diktatur? Varför kan man inte direkt övergå till ”ren” demokrati? —frågar bourgeoisiens hycklande vänner eller de naiva småborgarna och brackorna, som bourgeoisien dragit vid näsan.

Vi svarar: emedan i varje kapitalistiskt samhälle antingen bourgeoisien eller proletariatet kan ha av­görande betydelse, medan småborgarna oundvikligen förblir vacklande, vanmäktiga och dumma fantaster, som drömmer om en ”ren”, d. v. s. utom eller över klasserna stående demokrati…

 Källorna

Nu ska vi se vad Lenin tyckte och tänkte i andra skrifter från åren efter 1917.

Ur 17:e bandet av Lenins ”Samlade skrifter”, Arbetarkultur.

TESER OM KOMMUNISTISKA INTERNATIONALENS KONGRESS HUVUDUPPGIFTER, 1920

Den proletära diktaturens och sovjetmaktens väsen

Den första: att störta exploatörerna och främst deras viktigaste ekonomiska och politiska representant — bourgeoisien, att i grund besegra dem, slå ned deras motstånd och omöjliggöra varje som helst försök från deras sida att återupprätta kapitalets ok och löne­slaveriet.

Den andra: att proletariatets revolutionära avantgarde, dess kommunistiska parti, rycker med sig och leder inte endast proletariatet eller dess övervägan­de stora flertal, utan även hela den arbetande och av kapitalet exploaterade massan; att upplysa, organisera, uppfostra och disciplinera densamma under den gränslöst modiga och skoningslöst hårda kampen mot exploatörer­na; att i alla kapitalistiska länder rycka denna övervägan­de befolkningsmajoritet undan dess beroende av bour­geoisien och genom praktisk erfarenhet hos densamma in­gjuta förtroende för proletariatets och dess revolutionära avantgardes roll.

Den tredje: att neutralisera eller oskad­liggöra det oundvikliga vacklandet mellan bourgeoisien och proletariatet samt mellan den borgerliga demokratin och sovjetmakten hos de små egendomsbesittarna inom jordbruk, industri och handel samt det skikt av intellek­tuella, tjänstemän o. s. v. som motsvarar denna klass, vilken ännu är relativt talrik i nästan alla kapitalistiska länder, även om den utgör en minoritet av befolkningen.

(…)

I de mest utvecklade och mäktigaste, mest upplysta och fria kapitalistiska länderna – är varje tanke på att kapi­talisterna fredligt skulle underkasta sig den exploaterade majoritetens vilja, varje tanke på en fredlig, reformistisk övergång till socialismen inte bara den största kälkborgerliga dumhet utan även ett direkt bedrägeri mot arbe­tarna, en skönmålning av det kapitalistiska löneslaveriet och ett hemlighållande av sanningen… Hela den exploaterande klassens underkas­telse kan tryggas endast med sådana åtgärder som bour­geoisiens våldsamma störtande, konfiskering av dess egen­dom, krossande av hela den borgerliga statsapparaten nedifrån och upp, dess parlamentariska, juridiska, mili­tära, byråkratiska, administrativa och municipala apparat o. s. v. ända till fullständig utvisning eller internering av de farligaste och halstarrigaste exploatörerna samt sträng uppsikt över dem för att bekämpa deras oundvikliga för­sök att bjuda motstånd och att återupprätta det kapital­istiska slaveriet.

(…)

Först sedan proletariatets avantgarde, helt understött av den enda revolutio­nära klassen eller av dess majoritet, störtat exploatörerna och kuvat dem samt befriat de exploaterade ur deras träldom och genast förbättrat deras levnadsförhållanden på de exproprierade kapitalisternas bekostnad är det i verk­ligheten möjligt att under den skärpta klasskampens för­lopp, upplysa, uppfostra och organisera de arbetandes och exploaterades bredaste massor kring proletariatet, under dess inflytande och ledning samt befria dem från den ego­ism och splittring samt de fel och svagheter, som privat­egendomen alstrar, och att förvandla dem till ett fritt för­bund av fria arbetare.

En framgångsrik seger över kapitalismen kräver ett riktigt förhållande mellan det ledande kommunistiska partiet och den revolutionära klassen, proletariatet å ena sidan och massan, d. v. s. alla de arbetande och exploate­rade å andra sidan.

Endast om det kommunistiska par­tiet verkligen är den revolutionära klassens avantgarde och omfattar alla dess bästa representanter, om det består av fullt klassmedvetna och hängivna kommunister, vilka upplysts och härdats av den sega revolutionära kampens erfarenhet, och om det förstått att oupplösligt förena sig med hela sin klass liv och därigenom med de exploatera­des hela massa samt ingjuta hos denna klass och denna massa ett fullkomligt förtroende –  endast då är partiet i stånd att leda proletariatet i den mest skoningslösa, den avgörande och sista kampen mot alla kapitalismens kraf­ter.

Å andra sidan är det endast under ett sådant partis ledning, som proletariatet förmår utveckla hela styrkan i sitt revolutionära angrepp, övervinna den oundvikliga lik­nöjdhet och det partiella motstånd som en av kapitalismen fördärvad, ringa minoritet av arbetararistokrati, gamla tradeunionistiska och kooperativa ledare o. s. v. bjuder.

Endast under denna ledning förmår proletariatet utveckla hela sin kraft, som till följd av själva det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur är omätligt större än dess andel av befolkningen… Först när sovjeterna blivit den enda statsapparaten kan hela den exploa­terade massan verkligen deltaga i förvaltningen, medan den även under den mest upplysta och fria borgerliga de­mokrati faktiskt till nittionio procent är utestängd från deltagande i förvaltningen. Först i sovjetema börjar de exploaterades massa att faktiskt lära sig – inte ur böc­ker utan genom sin egen praktiska erfarenhet – det so­cialistiska uppbyggandets konst, att skapa en ny samhällsdisciplin och ett fritt förbund av fria arbetare.

Då proletariatet erövrat den politiska makten, inställes inte dess klasskamp mot bourgeoisien utan denna kamp blir tvärtom särskilt omfattande, skärpt och sko­ningslös. På grund av den ytterligt skärpta klasskampen kommer alla grupper, partier och inom arbetarrörelsen verksamma personer, vilka helt eller delvis står på refor­mismens, »centrums» o. s. v. ståndpunkt, oundvikligen att antingen ställa sig på bourgeoisiens sida eller sälla sig till de vacklande eller också (vilket är farligast) ham­nar de bland det segerrika proletariatets opålitliga vän­ner.  (…)

Under den proletära diktaturen, vilken aldrig kommer att bli i stånd att genast fullständigt avskaffa privatäganderätten, kommer ett enkelt försvar av »fri­het» och »jämlikhet» jämte bibehållandet av privatägan­derätten till produktionsmedlen att förvandlas till en »samverkan» med bourgeoisien, vilken direkt undergrä­ver arbetarklassens makt.  Ty proletariatets diktatur innebär att med statsmaktens hela apparat befästa och skydda »ofriheten» för exploatören att fortsätta sitt för­tryck och sin exploatering och »ojämlikheten» mellan egendomsbesittaren och den egendomslöse. (…) all reformism och allt försvar av demokratin med bibehållande av privatäganderätten till produktionsmedlen är borgerligt. Den kräver inte endast att yttringarna av sådana tendenser, som faktiskt innebär ett försvar av bourgeoisien inom arbetarrörelsen avslöjas, utan även att de gamla ledarna ersättes med kommunister inom alla avgörande proletära organisationsformer, inte endast de politiska, utan även de fackliga och koopera­tiva organisationerna, bildningsorganisationema o. s. v. … »ledarna» eller de »ansvariga represen­tanterna», vilka för det mesta är fördärvade av småbor­gerliga och imperialistiska fördomar – dessa »ledare» måste skoningslöst avslöjas och drivas ut ur arbetarrörelen….

Dessa representanter för arbetararistokratin eller förborgerli­gade arbetare måste man hundrafallt djärvare än hittills tränga undan från deras poster och ersätta dem med arbetare, t. o. m. alldeles oerfarna, bara de står i förbindelse med den exploaterade massan och åtnjuter dess förtroende i kampen mot exploatörerna. Proletariatets dik­tatur kräver att sådana oerfarna arbetare utnämnes till de mest ansvarsfulla statstjänster, ty annars blir arbetar­regeringens makt svag, och den kommer inte att vinna massans understöd…

Därför måste kommunisterna ovillkorligen just från denna tribun bedriva propaganda, agitation och organisationsarbete samt göra klart för massorna, varför det var lagenligt i Ryssland (och i sinom tid kommer att bli lagenligt i vilket land som helst) att fördriva det bor­gerliga parlamentet och ersätta det med en allmänt natio­nell sovjetkongress…

Band 17: »RADIKALISMEN» — KOMMUNISMENS BARN­SJUKDOM

Erfarenheterna av ett populärt samtal om den marxistiska strategin och taktiken.

KAP V »Vänster»-kommunismen i Tyskland (En annan översättning finns online här.)

Artikeln attackerar utvecklingen i Tyskland där kommunisterna, en del socialister och Socialdemokraterna gått skilda vägar. I detta sammanhang citerar Lenin en beskriving över denna splittring som menar att det handlar om hur man organiserar massorna. Underifrån eller överifrån… Det intressanta är att Lenin här attackerar den s.k. borgerliga demokratin.

»Klyvningen av Tysklands Kommunistiska Parti (Spartakusförbundet)», som utgivits av »lokalorganisa­tionen i Frankfurt am Main», framställer i högsta grad åskådligt, exakt, klart och kortfattat det väsentliga i den­na oppositions uppfattningar. Några citat skall vara nog för att göra läsaren bekant med det väsentliga:

»Politiskt bildar denna övergångstid» (mellan kapitalismen och socialismen) »den proletära diktaturens period . . . Nu uppstår frågan: vem skall vara bäraren av diktaturen: det kommunistiska partiet eller den proletära klassen? Bör man principiellt sträva efter det kommunis­tiska partiets diktatur eller den proletära klassens dikta­tur?!!» …

»Två kommunistiska partier står sålunda nu emot varan­dra: Det ena, ledarnas parti, vilket stärvar att or­ganisera den revolutionära kampen och att leda den ovan­ifrån, under kompromisser och bedrivande av parlamenta­riskt arbete, för att skapa sådana situationer, som kunde tilåta.dem att inträda i en koalitionsregering, i vars händer diktaturen skulle befinna sig.»

»Det andra, masspartiet, vilket väntar den revolutionära kampens uppsving nedifrån, väl kännande och tillämpande i denna kamp blott en enda målmedveten me­tod, avböjande alla parlamentariska och opportunistiska me­toder. Denna enda metod är det hänsynslösa störtandet av bourgeoisien för att sedan upprätta den proletära klassdiktaturen för socialismens förverkligande …»

»Där ledarnas diktatur — här massornas diktatur! Så ly­der vår paroll.»

Bara frågeställningen: »partiets diktatur eller klassens diktatur? ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti) ?» vittnar om den otroligaste och hopplösaste begreppsförvirring…

I Tyskland har man liksom i alla andra europeiska land övermåttan vant sig vid legaliteten, vid fritt och regelrätt val av »ledare» på reguljära partikongresser, vid en bekväm kontrollering av partiernas klassammansättning medelst val till parlamen­ten, medelst möten, pressen, stämningen inom fack­föreningarna och andra förbund o. s .v. Då man på grund av revolutionens stormfyllda förlopp och inbördeskrigets utveckling blev tvungen att från detta invanda hastigt övergå till att skifta från legalitet till illegalitet, till att förena dem, till »obekväma , »odemokratiska» metoder för utseende av, bildande eller bibehållande av »ledargrup­per» — då blev man förvirrad och började tänka ut över­naturligt svammel….

Småborgerlig  karaktärsöshet, söndring, individualism, omslag från entusiasm till modlöshet. Det behövs den strängaste centra­lisation och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta, för att riktigt, framgångsrikt och segerrikt genomföra proletariatets organisato­riska roll…

Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp, blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ, mot det gamla samhällets krafter och traditioner. Makten i miljoners och tiotal miljoners vanor är den mest fruktansvärda makt. Utan ett järnhårt och kamphärdat parti, utan ett parti som åtnjuter förtroende hos hela den ärliga delen av den givna klassen, utan ett parti som förstår att ge akt på massans stämning och öva inflytande därpå, är det omöjligt att med framgång föra en sådan kamp. Att besegra den centraliserade storbour­geoisien är tusen gånger lättare än att »besegra» miljo­ner och åter miljoner av små egendomsbesittare, och de förverkligar medels sin dagliga, osynliga, ogripbara, upp­lösande verksamhet just de resultat som bourgeoisien behöver, som restaurerar bourgeoisien. Den som ens i ringaste mån försvagar järndisciplinen inom prole­tariatets parti (i synnerhet under tiden för proletariatets diktatur), han bistår faktiskt bourgeoisien mot proletaria­tet.

(…)

…att inför de efterblivna massorna bevisa, var­för dylika parlament förtjänar att bli fördrivna, gör det lättare att jaga bort dem och underlät­tar den borgerliga parlamentarismens »politiska avdö­ende». Att inte taga hänsyn till denna erfarenhet men samtidigt göra anspråk på att tillhöra Kommunistiska Internationalen, som måste utarbeta sin taktik internationellt (inte som en trångsynt eller en­sidigt nationell, utan just som en internationell taktik), det inebär att begå det största fel och just att avvika från internationalismen i gärning, fast man erkänner den i ord.

SAMLADE SKRIFTER, I URVAL, TOLVTE BANDET

STATEN OCH REVOLUTIONEN

Marxismens lära om staten och proletariatets uppgifter i revolutionen

Bourgeoisiens störtande kan förverkligas endast genom att proletariatet förvandlas till den härskande klassen, som är i stånd att undertrycka bourgeoisiens oundvikliga, desperata motstånd och att organisera alla de arbetande och ex­ploaterade massorna för det nya ekonomiska syste­met.

Proletariatet måste ha statsmakten, en centralise­rad maktorganisation, en organisation av våldet, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småbourgeoisien, halvproletärema vid den socialistiska hushållningens ”igångsättande”. Genom att uppfostra arbetarpartiet uppfostrar marxismen den proletära förtrupp, som är i stånd att övertaga makten och leda hela folket till socialismen, att inrikta och organisera den nya ordningen, att vara lärare, ledare och anförare för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras samhälleliga liv utan bourgeoisien och mot bourgeoisien…

Utvecklingen framåt, d. v. s., till kommunismen, går genom proleta­riatets diktatur och kan inte gå någon annan väg, ty det finns ingen annan än proletariatet och ingen som på ett annat sätt kan krossa de kapitalistiska exploa­törernas motstånd…

Men proletariatets diktatur, d. v. s. organiseringen av de förtrycktas avantgarde till härskande klass för att kuva (förtryckarna, kan inte bara leda till en enkel utvidgning av demokratin. Jämsides med en väldig utvidgning av demokratismen, som för första gången blivit en demokratism för de fattiga, en demokratism för folket och inte för de mer eller mindre rika, medför proletariatets diktatur en rad frihetsinskränkningar för förtryckarna, exploatörer­na, kapitalisterna. Dem måste vi undertrycka för att befria mänskligheten från löneslaveriet, deras mot­stånd måste man med våld bryta — det är klart, att där det finnes förtryck, där det finnes våld, där råder inte frihet, inte demokrati.

Alltså: inom det kapitalistiska samhället äger vi en beskuren, förkrympt och falsk demokrati, en demo­krati endast för de rika, för en minoritet Proletaria­tets diktatur, övergångsperioden till kommunismen, kommer att för första gången medföra en demokrati för folket, för majoriteten, medan det samtidigt blir nödvändigt att undertrycka mindretalet, exploatörerna…

Vid kapitalismens övergång till kommu­nism är förtrycket ännu nödvändigt, men nu så att den exploaterade majoriteten förtrycker minoriteten, exploatörerna. En speciell apparat, ett särskilt ma­skineri för förtrycket, ”staten”, behöves ännu, men den är nu en övergångsstat, den är ej längre en stat i ordets egentliga mening, ty när den exploaterande minoriteten undertryckes av det stora flertalet, av gårdagens lönslavar, så är det en jämförelsevis lätt, enkel och naturlig sak, som kommer att kosta långt mindre blod än kuvandet av slavarnas, de livegnas och lönarbetarnas uppror, som kommer att kosta mänskligheten mycket mindre….

Vi är inte utopister och förnekar inte alls möjligheten och oundvikligiheten av excesser från enskilda per­soners sida lika litet som nödvändigheten att under­trycka sådana excesser. Men för det första behöves inte härför ett speciellt maskineri, en speciell appa­rat för (undertryckandet; detta kommer att utföras av själva det beväpnade folket lika enkelt och lätt som en skara bildade människor också inom det nuvaran­de samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhind­rar övervåld) möt en kvinna. Och för det andra vet vi, att den sociala grundorsaken till excesser, till brott mot reglerna för samlivet, är massornas exploate­ring, deras nöd och elände. I och med att denna grundorsak avlägsnas, börjar excesserna oundvikli­gen ”dö bort”. Vi vet inte, hur hastigt eller i vilken följd, men vi vet att de kommer att dö bort. I och med deras bortdöende kommer även staten att dö bort…

Band 12: TESER OCH REFERAT OM DEN BORGERLIGA DEMOKRATIN OCH PROLETARIATETS DIKTATUR PÅ KOMMUNISTISKA INTERNATIONALEM I KONGRESS DEN 4 MARS 1919 (en annan version här)

1. Den revolutionära rörelsens tillväxt bland prole­tariatet i alla länder har bland bourgeoisien och dess agenter inom arbetarorganisationerna framkalla! krampaktiga ansträngningar för att finna ideologiska och politiska argument för försvaret av exploatörer­nas herravälde. Bland dessa argument framträder sär­skilt förkastandet av diktaturen och försvaret av de­mokratin. Det lögnaktiga och hycklande i detta argu­ment, som på tusen sätt upprepas i den kapitalistiska pressen och på den gula Internationalem konferens i Bern i februari 1919, är uppenbart för alla, som inte vill förråda socialismens grundsatser.

2.    Detta argument stödjer sig framför allt på be­greppen ”demokrati i allmänhet” och ”diktatur i all­mänhet”, utan att fråga efter vilken klass det rör sig om. En sådan utom klasserna eller över klasserna stående, förment allmän folklig frågeställning är ett direkt hån mot socialismens grundläggande lära, näm­ligen läran om klasskampen, vilken de till bourgeoi­sien överlupna socialisterna erkänner i ord, men för­glömmer i handling. Ty ”demokrati i allmänhet” existerar inte i ett enda civiliserat kapitalistiskt land, utan här existerar endast den borgerliga demo­kratin, och det är inte fråga om ”diktaturen i allmänhet utan om den undertryckta klassens, d. v. s. proliatets diktatur över förtryckarna och exploatörer­na, d. v. s över bourgeoisien, för att övervinna det motstånd som exploatörerna bjuder i kampen för sitt herravälde.

3.    Historien lär oss, att ingen enda förtryckt klass någonsin vunnit herravälde och inte kunnat vinna herravälde utan att genomgå en diktaturperiod, d. v. s. utan att erövra den politiska makten och våldsamt undertrycka det ytterligt desperata, ytterligt rasande motstånd, som exploatörerna alltid presterat och som inte ryggar tillbaka för något slags brott. Bourgeoi­sien,  vars herravälde nu försvaras av socialisterna, som uttalar sig emot ”diktaturen i allmänhet” och lovsjunger ”demokratin i allmänhet”, har erövrat makten i de framskridna länderna på bekostnad av en rad uppror, inbördeskrig, och våldsamt undertryc­kande av kungar, feodalherrar, slavägare och deras restaureringsförsök. Tusen och miljoner gånger har socialisterna i alla länder i sina böcker och bro­schyrer, i sina kongressresolutioner och sina agita tionstal klarlagt för folket dessa borgerliga revolutio­ners, denna borgerliga diktaturs klasskaraktär. Där­för betyder det nuvarande försvaret av den borger­liga diktaturen under skenet av tal om ”demokrati i allmänhet”, de nuvarande tjuten och skriken mot pro­letariatets diktatur under skenet av skrik om ”diktatur i allmänhet” ett direkt förräderi mot socialismen, en faktisk övergång till bourgeoisien, ett förnekande av proletariatets rätt till sin egen proletära revolution, ett försvar för den borgerliga reformismen just vid en sådan historisk tidpunkt, när den borgerliga refor­mismen i hela världen lidit sammanbrott och när kri­get skapat en revolutionär situation.

(…)

6.    Kommunens betydelse består vidare däri, att den gjorde ett försök att bryta ned och att fullständigt krossa den borgerliga statsapparaten, ämbets-, rätts-, militär- och polisapparaten, att ersätta den med arbe­tarnas självstyrande massorganisation, som inte kände till uppdelningen i lagstiftande och verkställande makt. Alla nutida borgerligt-demokratiska republi­ker, även den tyska, vilken förrädarna möt socialis­men med sanningens förhånande kallar proletär, bi­behåller denna statsapparat. Här bekräftas således återigen fullkomligt åskådligt, att skriken till försvar för ”demokratin i allmänhet” i verkligheten innebär försvar för bourgeoisién och dess utsugarprivilegier.

7.    ”Församlingsfriheten” kan tjäna som exempel på den ”rena demokratins” krav. Varje klassmedveten arbetare, som inte brutit med sin klass, inser utan vi­dare, att det vore idiotiskt att lova exploatörerna mö­tesfrihet under en period och i en miljö, när exploatö­rerna söker förhindra sin undergång och försvarar sina privilegier. När bourgeoisien var revolutionär, gav den varken i England år 1649 eller i Frankrike år 1793 ”mötesfrihet” åt monarkisterna och adeln, vilka inkallade utländsk militär och ”samlades” för att or­ganisera restaureringsförsök. Om den nuvarande bourgeoisien, som för länge sedan blivit reaktionär, fordrar av proletariatet, att det i förväg skall garantera exploatörerna ”mötesfrihet”, utan hänsyn till vilket motstånd kapitalisterna kommer att göra mot sin expropriering, så kommer arbetarna endast att skratta åt bourgeoisiens hyckleri…

För att erövra en verklig jämlikhet, för att faktiskt genomföra demokrati för de arbetande måste man först och främst fråntaga exploatörerna alla offentliga och alla luxuösa privata byggnader, man måste först och främst ge de arbetande fritid och se till att friheten vid deras möten skyddas av beväp­nade arbetare och inte av adelsspolingar eller kapi­talistofficerare med hjälp av förslöade soldater. Endast efter en sådan förändring kan man utan att håna arbetarna, de arbetande och de fattiga tala om mötesfrihet och jämlikhet. Men ingen annan än de arbetandes avantgarde, proletariatet, kan genom­föra denna förändring genom att störta exploatö­rerna, bourgeoisien.

8.    ”Tryckfriheten” utgör också en av den ”rena de­mokratins” huvudparoller. Även här vet arbetarna, och socialisterna i alla länder har miljoner gånger er­känt, att denna frihet är ett bedrägeri, så länge de bästa tryckerierna och de största pappersförråden befinner sig i kapitalisternas händer, så länge pressen behärskas av kapitalets makt… För att vinna en verklig jämlikhet och en verklig demokrati för de arbetande, för arbetarna och bönder­na, måste man först och främst beröva kapitalet möj­ligheten att taga skriftställare i sin tjänst, köpa förlag och muta tidningar, och härför är det nödvändigt att avkasta kapitalets ok, att störta exploatörerna och att bryta deras motstånd. ”Frihet” har kapitalisterna alltid kallat de rikas frihet att vinna profit, arbetarnas fri­het att svälta ihjäl. Tryckfrihet kallar kapitalisterna de rikas frihet att muta pressen och friheten att använda rikedomen till att framkalla och förfalska den så kallade allmänna opinionen. Den ”rena demokra­tins” försvarare visar sig återigen i verkligheten vara försvarare av det smutsigaste mutsystem, som de ri­kas herravälde över massornas bildningsmedel med­fört…

Verklig frihet och jämlikhet skall den samhällsord­ning bringa, som kommunisterna kommer att upprätta och där det inte skall finnas möjlighet att rikta sig på andras bekostnad, ingen objektiv möjlighet att vare sig direkt eller indirekt underordna pressen penningens välde, där varje arbetande (eller grupp av arbetande till vilket antal som helst) kommer att äga och obehindrat utöva lika rätt att använda de tryckerier och pappersförråd, som tillhör samhället.

(…)

12.  Under sådana omständigheter är proletariatets diktatur inte bara ett fullkomligt lagligt medel för att störta exploatörerna och undertrycka deras motstånd, den är även absolut nödvändig för hela massan av arbetande såsom det enda skyddet mot bourgeoisiens diktatur, vilken framkallat kriget och förbereder nya krig.

Det viktigaste, som socialisterna inte förstår och som gör dem teoretiskt närsynta, håller dem fångna i borgerliga fördomar och leder till deras politiska för­räderi mot proletariatet, är den omständigheten, att det i ett kapitalistiskt samhälle inte kan finnas någon­ting mitt emellan bourgeoisiens diktatur och prole­tariatets diktatur, när klasskampen, som är detta sam­hälles grundval, undergår en mer eller mindre allvar­lig skärpning. Varje dröm om någonting tredje är en småborgares reaktionära jämmer. 

(…)

14.   Proletariatets diktatur liknar andra klassers diktatur däri att den, liksom varje diktatur, framkal­lats av nödvändigheten att undertrycka det våldsam­ma motståndet från den klass, som håller på att för­lora sitt politiska herravälde. Den grundläggande skillnaden mellan proletariatets diktatur och andra klassers diktatur — godsägarnas diktatur under me­deltiden, bourgeoisiens diktatur i alla civiliserade ka­pitalistiska länder består däri, att godsägarnas och bourgeoisiens diktatur var ett våldsamt undertryckan­de av motståndet från befolkningens överväldigande majoritet, nämligen de arbetande. Proletariatets dikta­tur är däremot ett våldsamt undertryckande av ex­ploatörernas motstånd, d. v. s. motståndet från befolkningen försvinnande minoritet, godsägarna och kapitalisterna.

Härav framgår i sin tur, att proletariatets diktatur oundvikligen måste medföra inte bara en förändring av demokratins former och institutioner i allmänhet, utan just en sådan förändring, som har till följd att de av kapitalismen förtryckta, arbetande klasserna i en hittills okänd grad kan utvidga demokratismens faktiska utövande…

Sovjetmaktens väsen ligger däri, att hela statsmak­tens, hela statsapparatens ständiga och enda grundval utgöres av just de klassers massorganisation, vilka förtryckts av kapitalismen, d. v. s. av arbetarna och halvproletärerna (bönder, som inte exploaterar andras arbete och ständigt är tvungna att sälja åtminstone en del av sin egen arbetskraft). Just de massor, vilka t. o. m. i de mest demokratiska borgerliga republiker­na, där de enligt lag varit lika berättigade men i verk­ligheten genom tusentals manövrer och knep hind­rats att deltaga i det politiska livet och att åtnjuta de demokratiska fri- och rättigheterna, får nu ständigt, ovillkorligt och därtill som en avgörande faktor del­taga i den demokratiska statsförvaltningen.

SAMLADE SKRIFTER, I URVAL, ELFTE BANDET, 1939

Om författningsillusioner 

PROLETARIATET OCH PARTIET PÅ VÄG TILL OKTOBER

För att folkets majoritet skall kunna bli en verklig majoritet i statens styrelse, till verklig tjänst åt majoritetens intressen, till verkligt skydd för dess rätt o. s. v., kräves en bestämd klassförutsättning. Denna förutsättning är: småbourgeoisins majoritet måste an­sluta sig till det revolutionära proletariatet, åtminstone i det avgörande Ögonblicket och på det avgörande stället.

Utan denna förutsättning är majoriteten en fiktion, som kan hålla sig en viss tid, glimma, glänsa, bullra och skörda lagrar, men som likväl med absolut oundviklighet är dömd att lida skeppsbrott. Just en sådan bankrutt har för övrigt den majoritet lidit, som socialistrevolutionärer­na och mensjevikerna hade och som framträdde i den ryska revolutionen i juli 1917,

…

Här har vi kommit till en annan sida av frågan om statsapparaten. Förutom den stående härens, polisens huvudsakligen »förtryckande» apparat och ämbetsman­nakåren finnes det i den modema staten en apparat, som är särskilt nära förknippad med bankerna och syndika­ten, en apparat, som utför ett omfattande kontroll- och registreringsarbete, ifall man kan uttrycka sig så. Denna apparat kan och får ej krossas. Den måste ryckas bort från sitt underordnande under kapitalisterna, och deras trådar till inflytande över den måste skäras bort, slås av, huggas bort ifrån den, och den bör underordnas de proletära sovjeterna och göras bredare, mera om­fattande, mera allmän. Och det kan göras, om man stödjer sig på de vinningar, som storkapitalismen redan förverkligat (liksom den proletära revolutionen överhu­vud kan uppnå sitt mål endast om den stödjer sig på dessa vinningar).

….

Spannmålsmonopolet, brödkortet och den allmänna arbetsplikten… då det är arbetarna som använder det emot dem, kommer att skapa en i historien hittills osedd kraft för att sätta statsapparaten »i rörelse», för att övervinna kapitalisternas motstånd, för att underkasta dem den proletära staten. Detta medel för kontroll och arbetstvång är starkare än alla konventets lagar och dess giljotin. Giljotinen endast injagade skräck, den endast bröt det aktiva motståndet. Det räcker inte för oss. Det är inte nog för oss. Vi måste inte endast »injaga skräck» hos kapitalisterna i den meningen, att de skall känna den proletära statens allmakt och glömma att tänka på motstånd mot den.

Vi måste även bryta det passiva motståndet, som utan tvivel är ändå farli­gare och skadligare. Vi måste ej endast bryta allt mot­stånd, vilket det än vore. Vi måste även tvinga dem att arbeta inom den nya statliga organisatoriska ra­men. Det räcker inte med att »skaffa undan» kapitalis­terna, man måste (då man skaffat undan de odugliga, hopplösa, »motspänstiga») placera in dem i den nya statstjänsten. Det gäller både kapitalisterna och ett visst överskikt av de borgerliga intellektuella, tjänste­män o. s. v.

Och vi har medel härför. Dessa medel och vapen har den krigförande kapitalistiska staten själv satt i händer­na på oss. Detta medel är: spannmålsmonopol, brödkort och allmän arbetsplikt. »Den som éj arbetar, skall ej heller äta» — det är den grundläggande, främsta och viktigaste regel, som arbetardeputerades sovjeter kan genomföra och kommer att genomföra, då de kommer till makten.

Varje arbetare har en arbetsbok. Detta dokument för­nedrar honom inte, ehuru det otvivelaktigt nu är ett dokument över det kapitalistiska löneslaveriet, ett vitt­nesbörd om att en arbetande tillhör en eller annan para­sit.

Sovjeterna kommer att införa arbetsbok för de rika, och sedan småningom även för hela befolknin­gen (i ett bondeland kommer arbetsboken säkerligen un­der lång tid att vara överflödig för den stora majori­teten av bönderna). Arbetsboken upphör att vara ett kännetecken för »det sämre folket», upphör att vara ett dokument för »de undre» skikten, ett vittnesbörd om löneslaveriet. Den blir ett vittnesbörd om att det inte längre finnes några »arbetare» i det nya samhället, men i stället inte heller någon, som ej skulle arbeta.

De rika måste få  sin arbetsbok från det arbetar« eller tjänstemannaförbund, som ligger deras verksamhetsfält De måste varje vecka eller inom någon annan fastställd tid erhålla intyg av detta förbund över att de samvetsgrant utför sitt arbete; i annat fall kan de ej få brödkort och överhuvud inga livsmedel. Vi behöver go­da organisatörer för bankväsendet och driftssammanslut- ningarna (på detta område har kapitalisterna större er* farenhet, och arbetet går lättare med erfaret folk), vi behöver ett ständigt växande antal ingenjörer, agrono­mer, tekniker, vetenskapligt utbildade specialister av alla slag. Alla sådana fackmän kommer vi att ge sådant ar­bete, som är anpassat till deras förmåga och som de är vana vid. Vi kominer antagligen endast succesivt att in­föra lika arbetslön i full utsträckning, och under över­gångstiden bibehålla en högre lön för sådana specialis­ter, men vi kommer att underställa dem en allsidig ar­betarkontroll, vi kommer ovillkorligen att i full utsträck­ning tillämpa regeln: »den som inte arbetar, skall ej heller äta». Men den organisatoriska arbetsformen upp­finner vi inte, den övertar vi färdig av kapitalismen: ban­kerna, syndikaten, de bästa fabrikerna, försökstationerna, f akademierna o. s. v.; vi behöver endast låna de bästa mönstren av de framskridna ländernas erfarenhet.

Och vi förfaller naturligtvis ej det ringaste till utopism, vi lämnar inte den nyktraste praktiska beräkningens grund om vi säger: hela kapitalistklassen kommer att göra det mest hårdnackade motstånd, men genom att hela befolkningen organiseras i sovjeter kommer detta mot­stånd att brytas, och därvid måste man naturligtvis be­straffa särskilt hårdnackade och motspänstiga kapita­lister med konfiskation av all egendom och med fängelse…

SKRIVELSE TILL F. E. DSERSJINSKIJ

Kamrat Dsersjinskij.

Till ert referat i dag om kampåtgärderna mot sabo­törerna och kontrarevolutionärerna.

Vore det inte möjligt att utfärda ett sådant dekret:

Om kampen mot kontrarevolutionä­rerna och sabotörerna.

Bougeoisin, godsägarna och alla rika klasser gör för­tvivlade ansträngningar för att undergräva revolutionen, som skall säkra arbetarnas, de arbetande och utsugna massornas intressen.

Bourgeoisin är beredd till de värsta förbrytelser, den lejer samhällets avskum och förfallna element och sam­mangaddar dem för att utföra pogromer. Bourgeoisins anhängare, särskilt bland de högre ämbetsmännen, bland banktjänstemännen o. s. v., saboterar arbetet, organiserar strejker för att hindra regeringen i dess åtgärder, av­sedda att genomföra den socialistiska omdaningen. Det går så långt som till sabotage av livsmedelsförsörjningen vilket hotar miljoner människor med hunger.

Det är nödvändigt att vidtaga speciella åtgärder i kam­pen mot kontrarevolutionärerna och sabotörerna. Ut­gående från denna nödvändighet beslutar Folkkommissa­riernas råd:

1.    Personer, som tillhör de rika klasserna (d. v. s. som har en inkomst på 500 rubel och mera i månaden, in­nehavare av fast egendom i städerna, av aktier och kon­tanta penningar överstigande 1.000 rubel) ävensom tjänstemännen i banker, aktiebolag, statliga och offent­liga institutioner, är förpliktade att inom tre dagar in­lämna till huskommittén en egenhändigt undertecknad skrivelse i tre exemplar försedd med uppgift om adress, om inkomst, tjänsteställe och sysselsättning.

2.    Huskommittéerna bestyrker dessa skrivelser med sin underskrift, behåller ett exemplar i sitt förvar och över­lämnar de två övriga exemplaren till stadsstyrelsen och till Kommissariatet för inrikes ärenden (adress:).

3.    Personer, som gjort sig skyldiga till brott mot denna lag (som ej inlämnat skrivelse eller gett oriktiga upp­gifter o. s. v.), ävensom medlemmar av huskommittéer, som bryter mot föreskrifterna om dess skrivelsers beva­rande, om deras insamlande och avlämnande till ovan an­visade institutioner, straffas med böter upp till 5.000 rubel för varje fall, med fängelse upp till ett år eller med av­sändande till fronten, allt efter graden av deras skuld.

4.    Samma straff ålägges personer, som gör sig skyldiga till sabotage i arbetet eller vägrar arbeta i banker, stat­liga och offentliga institutioner, aktiebolag, vid järnvä­garna o. s. v.

5.    Som första steget till införande av allmän arbets­plikt förordnas att de i § 1 nämnda personerna är för­pliktade att för det första ständigt bära på sig en kopia av ovannämnda skrivelse, bestyrkt av huskommittén, ävensom av deras förmän eller av valda institutioner (fabrikskommittéer, livsmedelskommittéer, järnvägskommi téer, de anställdas föreningar o. s. v.); intyget bör an­ges, vilken samhällelig tjänst eller vilket arbete ifrågava­rande person utför, om han tillhör en familj som icke ar­betsför medlem därav o. s. v.

6.    För det andra är dessa personer förpliktade att inom en vecka efter utfärdandet av denna lag skaffa sig en arbets- och konsumtionsbok (ett mönster till en sådan bok bilägges), vari inkomsterna och utgifterna för varje vecka införes och likaså bestyrkande av de kommittéer och in­stitutioner, där ifrågavarande person utför sin samhälle­liga tjänst.

7.    Personer, som ej faller under de i § 1 uppräknade vill­koren, inlämnar till huskommittén en skrivelse i ett exem­plar med uppgift om sin inkomst och sin arbetsplats samt är förpliktade att inneha en av huskommittén bestyrkt kopia av denna skrivelse.

19—20 (6—7) december 1917.

Mer läsning

Om att religionen inte är en privatsak.

Den stora svälten: folkmordet på kulakerna

Lenins samlade skrifter (pdf)

DN del ett och DN del två