Om polarisering i debatten

Posted on maj 13, 2012

1


Jag hade för många artiklar inne på Newsmill samtidigt så denna artikel som skrevs för några dar sen kom inte in. Men här är den.

Debatten om Ingmar Karlssons bok visar ganska bra hur hela debatten om bakgrunden till konflikten mellan israel och Palestina har målat in sig i ett hörn.

* Å ena sidan betonar man gärna hur många fel som sionister begått å andra sidan försvarar man sionismen och vill tona ner felen.

* Å ena sidan pratar man gärna om den arabiska antisemitismen, hur araber flirtade med nazismen och ville kasta bort alla judar från Mellanöstern, och å ena sidan försvarar man arabernas agerande och vill tona ner felen.

Om man söker böcker om detta kan man nog fylla ett bibliotek med böcker, det lovar jag er. För de två exemplen ovan är en kort sammanfattning av hur i praktiken hela debatten ser ut.

Böcker som visar på exempel om hur olika judiska eller arabiska företrädare försökt hitta lösningar på konflikten, samarbeta och ta regionen ur kris och krig, finns det färre av. Tyvärr.

Det är ganska symptomatiskt för hur konflikten hamnat i dödläge. Då blir det polarisering och alla målar historien i svart och vitt.

Polariseringen

Ingmar Karlssons bok skiljer sig inte mycket från liknande böcker. Det finns några rader om hur en del sionister hade visioner om att en inflyttning av judar skulle kunna gynna araberna, men inte mycket mer. Det är en väldigt enkelspårig, och stereotyp syn på sionismen han lägger fram.

Sionismen är varken en ängel eller en demon. Det är en ideologi. Som en ideologi har den problem också, givetvis.

Men… det som sker nästan varje gång ideologin, och Israels historia, debatteras är att det bildas två läger, så har skett även nu, på Newsmill, i olika debattforum och i media. Ett läger för och ett läger mot. Ett läger som tar fram läskiga citat från sionister och ett annat läger som tycker att det är smutskastning att dessa citat kommer fram. Ofta antyds det att om man citerar citaten så ifrågasätter man Israel som nation, och det antyds ibland att det kan vara antisemitiskt.

Jag har följt liknande debatter om den arabiska antisemitismen. När Jeffrey Herf gav ut boken The Jewish Enemy: Nazi Propaganda for the Arab World, 2009 ,uppstod en liknande debatt internationellt.

Då bildades två läger. Ett läger för och ett läger mot. Ett läger tog fram alla läskiga citat från arabiska ledare och det andra lägret ansåg att det var smutskastning att dessa citat kom fram. Ofta antyddes att om man citerar de citaten så är man mot araber och islam, och det antyddes ganska ofta att det kunde vara islamofobiskt.

Och så fortsätter det, runt, runt, runt i ett evigt kretslopp.

Den osynliggjorda debatten?

Ingmar karlssons bok har sina poänger. Men boken faller i samma fälla som de flesta böcker om konflikten i Mellanöstern. Det blir ett gnäll där ena sidans mest läskiga ideer framhävs och där inga lösningar presenteras.

Vill man hitta läskiga och skrämmande ideer som lagts fram av de tidiga sionisterna eller de arabiska nationalisterna är det inte svårt, men det är lika improduktivt som att bara rada upp läskiga antisemitiska idéer som olika arabiska företrädare haft. Dessutom är det snedvridet, eftersom mycket av det som de tidiga sionisterna tänkte och tyckte var en reaktion på en våldsam och vidrig antisemitism i Europa och i arabvärlden.

Det jag längtar efter är att någon debattör skriver en bok där man försöker visa hur politiker försökt lösa konflikten. Där man kan vara kritisk mot båda sidor av konflikten, utan att debatten kommer att handla om ena parten bara.

Jag vill läsa de förslag som lagts fram av politiker som försökt överbrygga fiendskap och fördomar. Hur araber sett medmänniskor och allierade i judarna, och hur sionister sett medmänniskor och allierade i araberna.

Jag ska ta ett exempel på vad jag vill höra mer av i debatten.

Jag vill läsa berättelsen om hur man arbetat för att göra Negevöknen grön.

Idén att bevattna Negevöknen föddes hos några av sionisterna. Deras tanke var att Negevöknen var i princip folktom.Om man att bevattnade öknen och skapade jordbruksmark, och judiska samhällen med inflyttade judar, där skulle man inte trampa araberna på tårna. Araberna skulle få riklig ersättning för marken och löften om samarbete. Sionisterna behövde araberna för att kunna genomföra sitt projekt. De behövde hjälp av folk som var vana vid öknen och visste var vattnet fanns.

Dessa sionisters tanke var att överbrygga fiendskapen. De var medvetna om riskerna med en massiv judisk invandring till Mellanöstern, de visste hur lätt detta skulle kunna skapa osämja och konflikt om de gjorde på fel sätt. Så självmedvetna och självkritiska var de. De sökte därför vägar att överbrygga konflikten på.

Vatten och bevattning av öknen var deras lösning.

Så kan man också beskriva sionismen. Så var också sionismen. Historien är inte alltid så enkelt svart och vit som man kan tro om man läser Ingmar Karlssons bok och reaktionerna mot och för den.

Risken med böcker som Ingmar Karlssons är att den bidrar till att demonisera ena sidan. Den förstärker en redan svart- och- vit debatt och gör den ännu mer svart och vit och polariserad.

Samma risk löper man om man rusar till motangrepp mot boken, och faller i samma tankefälla: att utmåla historien som svart eller vit.

Ibland känns det som att det skulle vara enklare att plocka ner månen än att få fram en debatt som är nyansera och ömsesidigt självkitisk om läger i Mellanöstern. Men man kan ju alltid hoppas. Ska området komma ur de nuvarande konflikterna är det lösningar som behövs, ideer och visioner, och förebilder som inte bara gnäller och framhäver läskiga citat från den ”andra sidan”.

PS

Artikeln handlar om boken.  I Övrigt tar jag ställning för Anna Ekströms rätt att slippa ge sina kontaktuppgifter/rätten till anonymitet och tycker Torbjörn Elensky har viktiga poänger här.

Posted in: Uncategorized