Positiv antirasism, eller: 2014 får inte bli som 2010

Posted on april 9, 2012

17


Expo har kommit ut med en ny bok om positiv antirasism. Jag har läst den. Expo försöker bana nya vägar för antirasismen och det bådar gott.

När en del av de som är mot Sverigedemokraterna ska bemöta Sd så vänder de partiet och väljarna ryggen och ignorerar dem, saboterar för dem och fokuserar på att visa varför man bör vara MOT Sverigedemokraterna och MOT rasismen.

Problemet med det är att om för många gör så så får det en negativ effekt. Så var det undre valet 2010.  Det var ganska få som bemödade sig om att ta debatten MOT Sverigedemokraterna på ett djupare plan, och bemöta deras idéer och argument. Sd:s idéer och argument förblev i praktiken ganska oemotsagda under hela valkampanjen trots att mängder av folk sa att rasism är fel och att man bör vara MOT Sverigedemokraterna.

Man får inte glömma att mycket få röstade på Sverigedemokraterna för att de var rena rasister, eller för att de var intoleranta. De flesta röstade på Sd för att de är oroliga för sin egen och sina barns framtid i Sverige, för att de är oroade över ekonomin, över de ekonomiska nedskärningarna, över demokratin, över brottsligheten.

Ja, det viktigaste skälet till varför Sd fick röster var nog till och med att folk inte känner sig sedda eller lyssnade till. Att avståndet mellan valda och väljare blivit för stort.

Ska man stoppa Sd räcker det alltså inte med att ”bara” vara ”mot” Sverigedemokraterna och mot rasismen och att uppmana andra att vara det också, anser jag. Man måste gå djupare och bemöta Sd:s metod och syn på människan och man måste få ge folk ett alternativ till Sd.

Den slutsatsen har Expo också kommit fram till.

Samexistens, identitet och konflikt

Till min stora glädje har en del organiserade antirasister börjat bana nya vägar för sin kamp. Dvs de har kommit fram till att det inte bara räcker att vara ”mot”, att man måste kunna visa vad antirasismen är för också.

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från EXPO har gett ut en bok tillsammans: positiv antirasism. Jag var på en pubafton där boken presenterades förra veckan och har läst boken (71 sidor) och måste säga att jag blev positivt överraskad. Daniel och Alex söker nya vägar för att komma åt problemet med rasism och intolerans i samhället och resultatet syns i denna bok.

Vad har författarna för idéer om detta?

Deras tanke är att den antirasistiska rörelsen till större delen har arbetat ”mot”, och i mindre grad brytt sig om att ta reda på vad man är för och i alltför ringa grad vilka problem och utmaningar vi står inför i samhället.  Problemet med detta är att ett sånt synsätt ofta blir utopiskt. Att bara vi alla ”gillar olika” och så blir det fred och samförstånd, och samhället blir rikt. Så enkelt är det inte.

Samexistens och konflikt är två nyckelord författarna använder för att beskriva det de är ”för”. Och det är bra. Samhället har aldrig varit det homogena utopia som många sverigedemokrater beskriver det som. Det har alltid funnits enorma skillnader och konflikter. Förr var det ”klasskillnader” och skillnader mellan stånden, mellan borgare, präster, adel och bönder och mellan dessa och de fattigaste. Dessa skillnader har upphävts, men andra skillnader finns, med konflikter och utmaningar och möjligheter…

Ska man stoppa intoleransen måste man bemöta detta, anser de. Utifrån förståelsen att verkligheten inte är ”utopisk”, dvs problem finns, och kommer alltid att finnas. Det  behövs en djup ideologisk debatt. Olika politiska grupper, med olika ideologier borde bemöta Sd på sitt eget sätt; liberaler från en liberal synvinkel, och socialdemokrater från en socialdemokratisk. Men det måste ske med djup och i alla politiska områden, inte bara i kampen mot intoleransen.

Som Daniel Poohl sa på pubkvällen.

”En djup och grundlig debatt stärker demokratin. När partier liknar varandra för mycket, när de upplevda skillnaderna är få och budskapet utslätat tappar folk förtroende för partierna och i en sån politisk miljö frodas extremism.”

Så sant, så sant! Tänk om fler hade kommit till den insikten.

Konsekvens

Själva det antirasistiska arbetet måste bedrivas konsekvent. Intolerans, generaliseringar och liknande måste bemötas varifrån de än kommer och mot vem de än riktas, skriver författarna.

Dessutom ber de politikerna att inte använda Sverigedemokraterna, och det antirasistiska arbetet, som ett slagträ mot andra politiska motståndare.

Den antirasistiska debatten har förvandlats till ett Svarte petter spel, skriver de, där politiska motståndare har placerat  intoleransen i knäet på varandra. Röster inom högern har gnällt på att vänstern är antisemitisk medan röster inom vänstern säger att högern är islamofobisk.

Helt rätt. Det bör tilläggas, anser jag, att valet 2010 gick till på samma sätt. Socialdemokraterna och fackföreningarna började mot slutet av valet att säga att Sd var ett ”borgerligt parti”, i syfte att svartmåla Alliansen. Problemet med det var att Sd.s väljare oftast är folk som är dödströtta på det politiska spelet, som misströstar om demokratin. Om de får se ett sånt politiskt taskspel så stärks deras förtroende för Sverigedemokraterna. Så skedde 2010 och varje ord från Alliansen om att V och Sd var lika, eller från S om att Sd är ”borgerligt” stärkte Sd.

Kort och gott. Politisk taktik och fulspel gynnar inte kampen för varken demokrati eller antirasism.

Möten

Det är i folks vardag man kan bemöta, och bekämpa rasism och fördomar, skriver Poohl och Bengtsson. Ytterst handlar det om möten mellan folk och kulturer.

Själv skulle jag tillägga möten med de intoleranta, med de med fördomar och rasistiska idéer och med alla de som gett upp hoppet om politiker, demokrati och val. Med de som är rädda…

Möten mellan människor är liksom den naturliga sammanfattningen av vad antirasism på ett djupare, positivt plan, handlar om. Boken avslutas därför med en serie exempel på hur föreningar på gräsrotsnivå fört folk närmare varandra.

Och där boken slutar vill jag också sluta min recension.

De antirasister jag känner som bäst bemött intolerans och rasism är de som jobbat med ungdomar och redan varit vana vid den uppsjö av olika kulturer som ungdomskulturen består av. De har Att få skatare, hårdrockare, hiphopare och datanördar att mötas är inte helt olikt hur man får folk från olika kulturell bakgrund att mötas. Men de har alltid fått grupperna att mötas i kampen för något gemensamt, eller för någon annans väl och ve. Om kampen bara förs för det egna intresset, är det dödfött.

Kort och gott. Läs boken om positiv antirasism. Jag kommer att komma tillbaka till ämnet många gånger framöver.

Posted in: Uncategorized