Per Ahlmark: ”Gör inga dumheter medan jag är död”.

Recension av Per Ahlmarks bok ”Gör inga dumheter medan jag är död”. 2011, Atlantis förlag, för bloggen Frihetssmedjan.

Per Ahlmark är en person jag tycker mycket bra om, men som i vissa avseenden är en paradox för mig. En förebild, men en paradoxal sådan.

Han har stått rakryggad mot rasism, nazism och alla varianter av socialism och kommunism, inklusive svenska socialiseringssträvanden som löntagarfonderna, i femtio år. Han har fungerat lite som den lille pojken i kejsarens nya kläder. Ni vet han som pekar på den nakne kejsaren, som alla vet är naken men ingen vågar säga att han är naken. Han som säger: ”titta, kejsaren är naken”.

Boken visar hur hans liberalism, och hans världsbild, formades av att han i unga år, i skolan, tog strid mot förmynderi. Tänk att en sådan sak som att vägra be morgonbön i skolan faktiskt fr 65 år sen var en ytterst rebellisk, och liberal, handling! Den unge liberale rebellen fick snart kontakt med både Herbert Tingsten, den legendariska chefredaktören på DN, och Bertil Ohlin, Folkpartiets ordförande, och resten är historia.

Per Ahlmark var Folkpartiets ordförande 1975-1978. Berättelserna om hur Gunnar Helén, före Per Ahlmark, höll på att förstöra Folkpartiet, är mycket läsvärda. För Fp var ett parti i kris, som delvis hade övergett sin liberalism. Där finns det mycket att lära av idag. Fp är ju delvis i samma situation än idag.

Paradoxen

Det finns ett problem med boken, som jag ser det. Jag hoppades få en förklaring till vad jag ser som Per Ahlmarks paradox, men fick inte det.

Per Ahlmarks tes är att demokratier aldrig för krig mot demokratier och att därför liberal demokratisering är det bästa man kan göra för att skapa fred. Detta kan jag hålla med om. Men han kritiserar väldigt sällan det de demokratiska stormakterna gör snett, mer än då de direkt stöttar kommunister (till exempel). Ahlmarks historiebild blir därför ganska svart och vit.

Detta är Ahlmarks paradox, som jag ser den.Är Ahlmark ens medveten om att han är paradoxalt svart-och-vit i sin syn på världen? Jag vet inte och frågan är om jag någonsin får svar på det?!

Men detta förtar inte bokens styrka. Det är en biografi av en person som betytt mycket för Sverige, och som vi kan lära oss enormt mycket av. Hans patos för frihet och rätt behöver vi fler som delar i Sverige, och världen idag. Kort och gott: läs boken. Den har skrivits av en människa med både intelligens, hjärta och en finkalibrerad liberal kompass.

************

Det finns tre böcker på nätet, av Per Ahlmark, som jag rekommenderar. Nämligen: Det öppna såret,  Vänstern och tyranniet samt Det är demokratin, dumbom. Läs dem, de borde vara obligatorisk läsning för alla som vill veta mer om de mest galna delarna av svensk historia de sista 80 åren.

Dessutom citerar jag här hans avskedskolumn från Expressen 1993 (han hade sparkats, detta var hans sista kolumn).

26 juni 1993, Expressen, »En människas karaktär är hennes öde«

Lika tydligt, inte minst i politik och skrivande, är att en människas före­bilder i ungdomen stakar ut hennes väg i livet.

Begreppet »förebilder« ligger främst på det plan där värderingar och känslor går samman. Några personer som griper tag i oss och därefter i årtionden lever i vår närhet också när de är döda. Tysta eller påstridiga följeslagare; de blir till livshållning.

Jag är född med andra världskriget men minns inte nazismen. Ändå har inget annat skeende format mig mer, i efterhand. Växte sen upp med kalla kriget, somför mig blev bekräftelse och uppdrag på ett nästan över­spänt sätt.

Nu var det 1950-talet och tre uppror skulle förenas i en världsbild. Ungem blev beviset på fasorna i den totalitära staten. Algeriet gav mo­derna bilder av kolonialismens arrogans. Sydafrika var den oerhörda kränkningen: att döma en människa efter hennes hudfärg.

Jag anade att här fanns samband men förstod dem bara delvis. Hjälp fick jag sällan av föräldrar eller skolor. Där var idealen borgerliga i en instängd mening. Det gällde att tänka och uppträda utan att stöta andra.

Då kom »förebildema« till undsättning. Herbert Tmgsten visade hur kampen mot tyranniet måste föras, med passion och lärdom. Vilhelm Moberg frustade av stridsglädje och alla förtryckare var hans fiender.

Eyvind Johnson var långt mer tillbakadragen men allt han tog i utstrå­lade civilisation och omtanke. Ingemar Hedenius lärde mig att misstro dem som dolde sig bakom gudliga eller världsliga kraschaner, i statskyrkan och i statsverket.

Vad den kvartetten kunde egga! Löp inte med tiden, sa de, ty tiden kan vara slapp eller ond. Lita på din egen synskärpa, också om alla andra säger att kejsaren har ståtliga kläder. Bygg ditt eget rum och vid­ga det när kunskaperna ökar och faran närmar sig.

De här fyra kallades för liberaler eller kulturradikaler eller bådadera. Ibland drabbade de samman. Partitrogna var de sällan.

Vad de lärde oss var detta: Förbannelsen är nazism, fascism, kommu­nism och andra läror som vill förvandla människor till bödlar eller offer. Inte vet jag vilka som varit förebilder för svenska gymnasister det senaste kvartsseklet. Men gissningar här kan bli svidande tidskritik.

Goda föresatser leder inte alltid till goda insatser. Vi kan missförstå idealen och tillämpa dem på ett inskränkt eller upphetsat sätt. Dåliga förebilder är heller ingen livstidsdom. De som bryter sig ur ett ideologiskt fängelse kan bli desto mer övertygande efter omvändelsen: se Erik Gustaf Geijer, Arthur Koestler eller Robert Kennedy!

Två gånger i vårt sekel har vågor av demokratisering följts av terror. Med första världskriget föll kungaväldena. Folkstyret triumferade. Sen kom Lenin, Stalin, Mussolini och Hitler.

När Nazityskland besegrats kom en ny våg av befrielse. Den bröts av kommunismens väldiga utbredning i främst Europa och Asien.

De senaste fem åren har åter varit frihetens. Kommer denna våg att vara?

Kanske ser jag fel. Men etniska rensningar, rasistisk och antijudisk renässans, islamistisk fundamentalism, spridning av kärnvapen till fanatiska diktaturer och amerikansk tveksamhet att utöva ledarskap – nog är detta tecken på kommande katastrofer?

Varje generation står övergiven i försöken att tolka sin egen tid. På demokratins segerföljde demokratins kris, skrev Tingsten på 1930-talet. Det betyder inte att vi kan säga detsamma om 1990-talet.

Men vad mina förebilder talar om är vaksamhet. De bars av en före­ning av pessimism och krav på handling: Om vi inte ständigt skyddar vår civilisations värden kan dessa snabbt gå förlorade.

Konstigare än så är nog inte det jag tror på.

Torbjörn Jerlerup