Bertil Ohlin och Folkpartiet 1944: Efterkrigsprogrammet

Posted on oktober 9, 2011

0


Bertil Ohlin var Folkpartiets ordförande (1944-1967), under en tid när Socialdemokrater helt dominerade makten i Sverige. Hans politiska program präglades mycket av att försöka sätta stopp för en del socialdemokraters planer på att socialisera Sverige.

Ohlins, och Folkpartiets, alternativ kan sammanfattas med två punkter. Å ena sidan tog man avstånd från Socialdemokraterna genom att visa att ekonomin mådde bäst om den var fri, att allt staten ska göra är att sätta upp ramar och regler för ekonomin och å andra sidan tog man avstånd från de konservativa, Högern, genom att betona att kampen mot massfattigdomen, för det allmänna välståndet, måste fortsätta.

Jag skulle inte säga jag håller med om allt han säger, men anser att vi har mycket att lära oss av de riktlinjer han la fram,  än idag. Så snart jag hittat efterkrigsprogrammet nere i min källare ska jag scanna det i sin helhet och lägga ut det.

Dessa citat från  ”Efterkrigstidens samhälle” 1944 valde Bertil Ohlin att citera i del två av sin självbiografi: ”Socialistisk skördetid kom bort” (1975):

Tage Erlander och Bertil Ohlin 1954

”Den sociala politiken får ej betraktas som enbart en samhällsekonomisk belastning. Tvärtom utgör den en av de krafter, som skola möjliggöra ett snabbare ekonomiskt framåtskridande. Detta gäller såväl de mot depres­sioner och kriser riktade åtgärderna, som ock i lika hög grad en rationell jordbrukspolitik och en social politik, som förbättrar befolkningens hälsotillstånd och arbetsduglighet. Rätt utformad är samhällspolitiken icke en ekonomisk belastning, utan ett medel till ökning av nationens eko­nomiska effektivitet.

I sista hand bero framstegen på människorna, icke på yttre omständig­heter. Det gäller att mobilisera hela folkets kraft i ett uppbyggande arbe­te för ett bättre samhälle. För den liberala åskådningen, som sätter män­niskan och icke organisationsformerna i centrum, är det självklart att reformarbetet i främsta rummet bör inriktas på att skaffa fritt utlopp för alla medborgares krafter.

Ett mera demokratiskt och lättillgängligt undervisningsväsen, som sörjer för att alla begåvningar bli väl tillvaratagna och särskilt utbygger yrkesundervisningen, är en av kungsvägarna till ett ökat välstånd. In­tensivare kamp mot den fysiskt, psykiskt och moraliskt nedbrytande kraft, alkoholmissbruket utgör, är också av största betydelse ur denna synpunkt.

Skola hela folkets krafter kunna mobiliseras, måste vi undvika tvångsorganisationer av statssocialistisk eller annan typ, som snärja den enskil­des rörelsefrihet samt stäcka hans initiativförmåga och handlingskraft. Visserligen kunna vissa utbyggnader av samhällsorganisationen vara er­forderliga för en lösning av de viktiga framtidsuppgifterna, som här nedan beröras. Men därvid bör ständigt beaktas, att varje inskränkning av den enskildes frihet begränsas till det minsta möjliga, samt att icke näringslivet politiseras och lägges under ledning och kontroll av en stat­lig byråkrati. Den decentraliserade samhällstypen med ett inom ramen för offentlig lagstiftning fritt näringsliv är en förutsättning för medborgarfrihetens bestånd likaväl som ett villkor för det fulla utnyttjandet av människornas förmåga och duglighet.

Det statssocialistiska samhället,  vilket övertagit produktionsmedlen och centraliserat makten över politik och ekonomi, blir en fara både för friheten och för det ekonomiska framåtskridandet.

Den politik, som förts i Sverige under de senaste årtiondena, kan med rätta betecknas som socialliberal. Med bevarande av det på liberalismens grundsatser uppbyggda samhället har den syftat till att öka medborgar­nas sociala trygghet. En fastare organisation — offentligt och enskilt — har vuxit fram, men utan att inkräkta på den väsentliga enskilda rörelse­friheten, vare sig på det andliga eller ekonomiska området. Enligt folk­partiets mening ha vi all anledning att vandra vidare på denna väg och att icke utbyta den mot statssocialistiska eller kommunistiska experi­ment. Men vi få å andra sidan icke slå oss till ro med samhället, sådant det är, utan böra energiskt fortsätta med reformarbetet, undvikande den stagnation som en rent konservativ politik skulle medföra. Även djup­gående reformer bli erforderliga till avhjälpande av bristerna i det nu­varande samhället.

Uppgiftens storhet och omfattning framstår kanske tydligast, om man betänker att människorna — utom ett fåtal bättre situerade — under år­hundrade efter århundrade fått ägna all sin tid och alla sina krafter åt att skaffa det nödvändiga för livets uppehälle, utan att äga någon fri­tid värd att nämna och i verkligheten avskurna från kulturens goda. De flesta människor ha intill för några årtionden sedan varit slavar under detta tvång till oupphörligt arbete för en mager utkomst. Förklaringen härtill har mindre varit en ojämn inkomstfördelning än den omständig­heten, att nationalinkomsten pr arbetande individ varit så liten, att den icke medgivit en väsentligt högre levnadsstandard eller kortare arbetstid. Först på mitten av 1800-talet började i vårt land på allvar en standard­höjning, möjliggjord genom teknikens utveckling, kapitalbildningen och ett liberalt samhälles fria utlopp för de nya krafterna.

En fortsättning av denna sedan dess endast av krigen avbrutna utveckling öppnar per­spektiv, som äro fullständigt nya i mänsklighetens historia: massfattig- domens avskaffande, social trygghet, tillräcklig fritid och förutsättningar i övrigt för hela folkets kontakt med allt var ordet ”kultur” innebär. Den tekniska utvecklingen har givit produktionen en sådan effektivitet, att förverkligandet av dessa mål är inom räckhåll under de närmaste år­tiondena. Denna produktivitetsökning har skapat helt andra förutsätt­ningar för 1900-talets samhälle än de som funnos ännu mot slutet av 1800-talet. Uppgiften för de närmaste decenniernas sociala reformer blir att anpassa samhället efter de nya förutsättningarna och ge hela folket del av de förmåner och värden, som tidigare väsentligen på grund av en ofrånkomlig begränsning hos tillgångarna kommo endast ett mindretal av välsituerade till godo. Men det vore ingen lösning av denna upp­gift, om därvid användes tillvägagångssätt, vilka hota den frihet, som nu utan åtskillnad tillkommer envar svensk medborgare.

Reformerna få icke innebära att den enskilde medborgarens rättigheter träda i skymundan, medan han i ett förment samhällsintresses namn inlemmas i tvångs-organisationer och berövas sin rörelsefrihet. Samhällets uppgift är ju att bereda människorna goda livsbetingelser.

I kollektivismens tidsålder med dess risker för tilltagande tvång vill den sociala liberalismen slå vakt om individens rättigheter och vid reformering av samhället beakta hans be­rättigade intressen, samtidigt som den enskildes eget ansvar för sin fa­milj och sig själv och hans plikter mot samhället med styrka framhäves. Reformarbete i denna anda bör bl.a. eftersträva:

1. Att alla arbetsvilligas rätt till arbete tillgodoses.

2. Att en skälig levnadsstandard beredes alla folkgrupper.

3. Att varje individ beredes den trygghet, som ligger i skydd mot inkoms­tens bortfall vid ålderdom, sjukdom och olycksfall, arbetslöshet m.m.

4. Att familjebildningen stödjes och hemarbetet underlättas, försörjnings­bördan utjämnas samt omvårdnaden om mödrar och barn utbygges.

5. Att en rationell folkvård åstadkommes genom effektiva åtgärder för hela folkets sunda utveckling och trivsel i arbete och vila.

6. Att olikheten i unga människors startmöjligheter väsentligt minskas genom förbättring av landsbygdens utbildningsförhållanden och en radikal demokratisering av undervisningsväsendet.”

Det ekonomiska systemet

Folkpartiet motsätter sig bestämt planerna på att genom ett bibe­hållande av krisregleringarna i mer eller mindre modifierad form göra desamma till en inkörsport för en socialisering av det ekonomiska livet. Endast i sådana fall då det kan visas, att viktiga samhällsintressen icke kunna på annat sätt tillgodoses, är en utsträckning av samhällsinflytandet inom näringslivet berättigad.

Därvid bör man låta sig angeläget vara att använda så smidiga former för detta inflytande som möjligt.

Den för socialdemokrater och kommunister gemensamma uppfattningen, att pro­duktionsmedlens överförande i samhällets ägo skulle vara en förutsätt­ning för en planmässig ekonomisk verksamhet, anser folkpartiet innebära ett ödesdigert misstag. I stället för en statssocialistisk omläggning av sam­hället, som koncentrerar både äganderätt och kontrollen över ekonomin hos politiska insatser, bör det erforderliga samhällsinflytandet skapas ge­nom att ramar och gränser fastläggas för den ekonomiska verksamheten. Inom dessa bör näringslivets rörelsefrihet bibehållas och den enskilda äganderätten respekteras.