Barnhemsbarnen och övergrepp efter 1980

Posted on september 29, 2011

0


Vi läser i Aftonbladet att de som vanvårdats som barnhemsbarn och fosterhemsbarn ska få ersättning. Rätt så, allt annat vore skam!

Men detta är bara början på det arbete som måste göras.

* Nu måste vi utreda ordentligt HUR detta kunnat ske, och varför ingen reagerade på alla varningar som kom.

* Och vi måste ta reda på hur vi undviker att begå dessa misstag framöver!

* Övergreppen IDAG måste stoppas och utredas (utan skygglappar).

* Och ALLA drabbade måste få ersättning!

Vi har skrivit om det tidigare och kommer att skriva en hel del om dessa fyra  punkter framöver.

Vi läste detta på MYNEWSDESK igår:

Vanvårdsutredningen har glömt nutidens barn!

2011-09-27 15:30

Han fick sin ADHD-diagnos när han var 12 år. Redan när han var spädbarn misstänkte föräldrarna att något var fel och hela hans uppväxt och skolgång blev kantad av raseriutbrott, utanförskap, missförstånd, mobbing och till och med misshandel. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och man tog beslutet att placera honom på hvb-hem. Då var han 13 år och året var 1999.

Anders Nissas minns när han ringde hem till sina föräldrar och sa:
Om ni inte tar mig härifrån kommer jag att ta livet av mig!” Och det hade jag gjort, säger han då han berättar för ett gäng ungdomar på en ungdomsgård i Mockfjärd om sin uppväxt och sin ADHD-diagnos. Han fortsätter:

– De var inte kloka! Vi barn blev bestraffade för minsta förseelse och det handlade ofta om kollektiv bestraffning. Om ett barn inte hade ”skött sig” så kunde flera stycken bli inlåsta utan mat en hel kväll! Det var väldigt vanligt att man lade barnen i rygglås och tryckte ner dem i gruset… Det var helt….. sjukt! Jag var bara där under ett halvår! Tack och lov hade jag föräldrar som lyssnade och trodde på mig så jag fick flytta tillbaka hem! Tänk er själva att vara ifrån sina föräldrar i 3 veckors tid när man är 13 år – för så var det… Vi bodde där 3 veckor i rad och sedan fick vi åka hem (om vi hade ”skött oss”) under helgen. Oftast fick vi inte ens ringa eller ta kontakt med våra föräldrar – jag tror det fanns någon slags telefontid, men det berodde på vad man hade för anledning att ringa hem…

Jag är inbjuden till Anders föreläsning. Ryktet att ”någon” har skrivit en bok om ”Det aktuella hvb-hemmet” har nått honom så han skriver ett mail till mig och bjuder in mig till sin föreläsning. Idag är Anders 26 år. En lång, stilig ung man som ger ett väldigt lugnt intryck. Han är gift och har ett bra arbete.

Det finns egentligen ingenting längre som förvånar mig om hur barn och ungdomar blivit behandlade på ”Det aktuella hvb-hemmet”. Det som gör mig mest brydd nu är att jag har så svårt att förstå varför de barn som blev placerade före 1980 får så stor uppmärksamhet medan de som varit placerade efter 1980 ända fram till idag inte ens nämns i sammanhanget… Jag brukar säga att när jag började min tjänst på ”Det aktuella hvb-hemmet” var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden. Jag jobbade där år 2004!

Utvecklingen har inte gått så väldigt mycket framåt sedan början av 1900-talet på många hvb-hem! Om ni inte tror mig kanske Barnombudsmannens rapport ”Bakom fasaden” om hvb-hem i Sverige kan övertyga er! I en debattartikel i DN efterlyser han, liksom jag upprättelse för samhällsvårdade barn i nutid! De finns – här och nu! Och är i allra högsta grad levande! Ge åtminstone DEM upprättelse innan även det är för sent!