Torgny Segerstedt: liberalism i våldets tid…

Posted on augusti 24, 2011

2


Vad är det för mening med att lyfta fram en person som dog för över 65 år sen, som förebild för idag? Därför att i en allvarlig kris sätts en persons ideer och tankar på prov, och en persons hela moraliska hållning och därför finns det mycket att lära, idag, av personer som stod upp mot diktatur, våld och terror. De är bra förebilder som försöker stå raka i ryggen medan så många andra hukar sig, rädda för vad våldets makter ska göra.

Torgny Segerstedt 1876-1945

”Vi ha lärt oss att en lögn bara behöver upprepas ihärdigt för att de svaga hjärnorna skola upphöra att göra motstånd mot den. Vi ha fått lära oss att ett plumpt slagord kan bedöva tanke förmågan hos dem, som icke idas taga reda på en sak. ”

Läs mer om varför jag publicerar denna artikel ur GHT skriven av Torgny Segerstedt här: Liberalism och humanism i kristider!

Torgny Segerstedt: Idag, 28/3 1938, GHT

Man har väl strängt taget icke rätt att tala om mening och ändamål såsom krafter, vilka innebo i och dirigerande vår mänskliga tillvaro. Som en tankens hjälpkonstruktion må det oaktat begreppen kunna användas; hela ställningen kan ju tagas ner igen, när valvet är slaget.

Vad kan man då finna för mening i det som nu sker? Ett återfall i råhet pågår. Det har sitt centrum i ett folk, som tidigare gav ovärderliga bidrag till kulturutvecklingen. Det finner genklang hos alla, vilkas sympatier höra framgången till, alldeles likgiltigt i vilken riktning den går eller med vilka medel den vinnes. När omslaget kommer äro dessa de första att gno för brinnande livet över till andra sidan och kasta sig med näsan i gruset för dem. Råheten vinner också genklang hos alla dem, vilka aldrig bragt det till en personlig utveckling, utan stannat vid det stadiet. där man endast tjänstgör som resonnansbotten för de ljudvågor, som tillfälligtvis skalla i tiden.

Våldets makter kunna hejda framåtakridandet, de kunna rasera vad som byggts upp, de kunna tvinga skarorna att tåga tillbaka till forna tiders råa livsformer. Vad som sker giver vid handen, att detta är möjligt. visar också, att det kan byggas ideologi på förtryck, och allsköns gemenhet. Vi ha lärt oss att en lögn bara behöver upprepas ihärdigt för att de svaga hjärnorna skola upphöra att göra motstånd mot den. Vi ha fått lära oss att ett plumpt slagord kan bedöva tanke förmågan hos dem, som icke idas taga reda på en sak. Deras föreställningar följa alltid det minsta motståndets lag. Den allmänna moraliska avtrubbning och den allmänneliga fördummelse som inträtt breda sin skymning över västerlandet.

Men ett kan våldet och dess tvillingbroder, bakåtsträveriet, icke åstadkomma: nyskapelse. Det ligger i deras väsen att trampa ner. Intet spirar, där de satt sina hälar. Där friheten strypts, tiger tanken. I en dunstkrets tung av räddhåga, angiveri och förtvivlan, tändes icke tankens gnista. Gör den det, framkallas en explosion.

Våld och förtryck kunna intet skapa. De äro sterila. De förmå icke heller dräpa den avlandets kraft som finns i människors hjärtan och hjärnor. Den driver ständigt på nytt viljans och vettets broddar att skjuta upp ur mullen. Den må trampa ned så ofta som helst, den upphör icke att komma. Dess groddar och knoppar bli härdigare och härdigare. Till sist nödgas ofruktbarhetens makter att giva upp striden.

Känslan av maktlöshet ligger bakom deras frenetiska kamp mot den humanitet, vars fiende de äro av begynnelsen. Förtryckarna drivas av räddhåga att fara fram som de göra. De veta, att deras tid blir kort. De likna denna Dianas offerpräst i Nemi helgedom, vilken natt efter natt gick runt det heliga trädet med draget svärd. Vilken stund som helst kunde en annan förrymd slav komma i akt och mening att döda präaten. Nådde han sitt syfte, blev han den dödes efterträdare i ämbetet och fick i sin tur gå på vakt mot sin mördare. Så driver skräcken förtryckarna. De ha icke ett lugnt ögonblick. Bakom allt deras skrävel lurar rädslan.

Vad är då meningen med detta skräckregemente, med råhetens och dumhetens övermodiga framfart? Det är att härda framåtskridandets krafter. De voro på väg att mista sin egenart Framgången lät allsköns slagg avsätta sig på dem. Viljan slappades. Nu smältes slagget i ugnens hetta. Det härdas till stål. och bakåtsträveriet, råheten, dumheten, riva i sin ilska ned, och bereda plats för det nya och bättre samhälle som de uppbyggande krafterna skola resa på den undanröjda tomten.

Den kraft, som skapar segrar alltid. Dödens sändemän kunna slå ihjäl individuella bärare av den kraft som är livets, aldrig livet självt, aldrig dess obetvingliga skeparmakt. Livet, det är godhetena och rättens, skönhetens och tankens källsprång. Dårar äro de som tro sig kunna täppa till dess flöden. Ångestens eviga fördömelse väntar dessa, som under skrävel och stora later söka skyla den skräck som slagit sina klor i dem. De veta, dessa som agera herrar i rampljuset, att ridån snart skall falla för den ohyggliga komedi, som de uppföra.