Ture Nerman, Trots Allt, 1939: Det är människor…

Ur den antinazistiska och antistalinistiska tidningen Trots Allt den 23/12 1939 (nr. 12). Artikeln ”Det är människor” av Ture Nerman.

Detta nummer av Trots Allt handlar om processerna mot tidningen Trots Allt och om de första beslagen av Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. På skämtteckningen ser man politiker och journalister som ber Torgny Segerstedt (chefredaktör för GHT) att sluta skriva mot nazisterna. I bakgrunden syns den blinda rättvisan och i fönstret syns Herr Hitler själv.

Klicka på fotot för en större bild. (Lägg märke till hakkorset över Aftonbladet. Det var nazzarnas husorgan i Sverige under andra världskriget.)

Det är människor…

Det är inte julen som driver fram denna, kanske sentimentala, ledare. Det är den tilltagande barbariseringen, okänsligheten för människoliv, mekaniseringen i hatets tecken, det är allt givna följder av kriget som sådant. Vi måste reagera, även mot vilden inom oss själva. Vi måste försöka vara människor – trots allt.

Det handlar överallt om människor.

I Finland bombas fattiga finska kvinnor och barn. Människor. Ur skogarna från öster föses fram mot Finland hjordar av varelser utan ylle på kroppen, utan ombyta i klädor, utan mat, varelser som inte vet varför de föses fram men som i tusental skjuts ned av finnarna eller drunknar i isigt vatten. Okunniga, hjälplösa bönder men människor också de. Med anhöriga borta på Rysslands slätter som bävar för deras liv. Människor som vi, som älskar, gläds, sörjer som vi.

I Polen mördades massor av polacker, i Kina mördas kineser i hundratusental. Människor. Tyska soldater mördades under sitt anfall i Polen, japanska mördas i Kina. En båt torpederas. En oljefläck visar, att en u-båt har gått under med hundra man, ett större krigsfartyg med kanske tusen. Lik flyter ute på havet, flyter i land vid kusterna. Engelska, franska, tyska, svenska lik? Sak samma! Människor.

Vi har rätt att ha en uppfattning om varje pågående krig. Vi har rätt att inte vara neutrala utan starkt partiska. Vi har rätt att helt enkelt hålla med det land vi kallar vårt. Vi har rätt att främst se på humaniteten, det hela. Vi har plikt att göra det. Kommer vi därvid till den slutsatsen, att nazismens sida, staterna med våldet som princip, måste besegras, sä bör vi på alla sätt hjälpa till att propagera den uppfattning en. Så gör denna tidning, utan att blunda för att alla de stora staterna är imperialistiska och att stater som sådana överhuvud är amoraliska väsen.

Vi måste också kunna göra oss hårda. Sentimentaliteten hjälper oss förresten tiden själv av med. Men… Vi får aldrig glömma, att krig är krig och ett principiellt ont. Att i alla krig dödas människor och bringas människor i olycka. Att kriget som sådant förråar, sänker kulturen, drar ned hela nivån på båda sidorna.

Folken hatar inte, folken vill inte ha krig Det vore därför löjligt att hata ett folk, tyskarna, ryssarna, japanerna. Människorna som sådana vill leva i fred, arbeta, nöjer sig med en liten blygsam lycka. Människorna begär så litet. Det är i allmänhet heller inte personerna, inte ens i ledande ställning, som är ensamt ansvariga for krigen. I allmänhet — ty det finns fall då en vettvilling kan störta riken i krig. Men i regel är det systemen och de brutala materiella intressena, som tvingar fram krigen. Och kan det tack vare att folken inte har makt att styra sig själva. Bristen på demokrati är roten till krigets barbari. Förtryck och barbari måste hatas.

Därför måste också kampen fortgå. Därför är tyvärr kriget som de amoraliska staternas följeslagare ännu en nödvändighet. Därför får vi inte riktigt vara människor. Men i vissa ögonblick i historien, när efter ett mördande krig ett folk reser sig och avskuddar tyranniet, då kommer åter det mänskliga fram – åtminstone ett tag – då radioeras: ”Till alla, alla, alla”, då blir vi plötsligt människor i alla land och vädrar mänsklighetens vår.

Nu väntar vi på de folkens aktioner i diktaturens stater, som gör slut på kriget och låter engelsman, tysk, finne, ryss, svensk o. s. v. åter tala till varann som fria människor. Ty männen vid fronterna, på slagskeppet och i u-båtarna, i bombplanen, överallt — utom möjligen en del i propagandacentralerna — är ingenting annat än vi själva. De är människor när de får vara det.

 Läs mer om varför jag publicerar denna artikel ur Ture Nermans tidning Trots Allt här: Liberalism och humanism i krig!