Socialliberalism har inget med socialism att göra!

På tre ställen har jag nu samtidigt läst personer som sagt att socialliberalism är en hybrid av socialism och liberalism. En gång i Ung Liberals forum, en gång på twitter och nu imorse i en bok där den gamle Folkpartiledaren Ohlin svarade på samma kritik om vad liberalism är. Jag slår mig för pannan…

Myten om socialliberalismen som en hybrid av socialism och liberalism har uppstått på grund av att en del anser att liberalism är allt icke statligt och socialism är allt som är statligt. Då blir allt som är statligt per automatik socialistiskt.

Men det som är statligt behöver inte vara ”socialistiskt”. Liberalism handlar om inividens frihet och rättigheter och för många liberaler KAN staten faktiskt spela en roll där den skyddar individens frihet också.

Om man avvecklar staten hamnar man i en situation som väldigt lätt urartar till den starkes rätt. Det är den kritik som finns mot den rena s.k. libertarianismen, som förespråkar statens avvecklande.

Många, j kanske de flesta, individers rätt att slippa förtryck skulle bli lidande om staten försvinner.

Detta har även de flesta libertarianer insett, därför är de oftast för en minimal stat som har hand om rättsväsende och polis, etc… Man har insett att allas lika rätt till skydd mot förtryck skulle bli lidande med privata domstolar och poliskårer.

Men samma dilemma uppstår även vid andra tillfällen än bara rättsväsende. Förtrycks ett barn som aldrig lär sig läsa ordentligt pga att föräldrar och samhället ger det möjligheten? Förtrycks en funktionshindrad som inte får hjälp av stat eller det privata? Ja, säger många. Förtrycks ett barn som inte får hörapparat men som behöver det, kan denne bli fri på lika villkor med andra barn? Ja, det förtrycks, säger många.

Socialliberaler, och ganska många libertarianer, anser därför att ett socialt skyddsnät måste finnas för att skydda individen.

Det som skiljer en libertarian från en socialliberal är inget annat än att man drar gränserna för hur och var man skyddar individens rättigheter på olika sätt.

En libertarian som är för en minimal stat anser att gränsen för statens skydd av individens negativa rättigheter ska gå vid polis och rättsväsende bara. En del mer pragmatiska libertarianer kan vara för fler skydd för individerna, tex funktionshindrade vars rättigheter utan en stat blir beroende av välgörenhet. Andra liberaler, och däribland även socialliberaler drar gränsen ännu längre bort och anser att individers negativa rättigheter måste skyddas även i tex arbetsmarknaden, och att rätten till bästa möjliga sjukvård ska gälla alla, och att barn har grundläggande rättigheter oberoende av föräldrars ekonomiska eller sociala situation, tex till bra skolgång. Socialliberaler kan ofta tänka sig att gå längre än så i sin strävan att skydda individernas rättigheter.

Jag blir illamående av det förenklade tänkandet där man ser politik som en linje där det står socialism och stat på ena sidan och icke-socialism samt statlöshet på andra. Varför kan vi inte börja kolla på hur man bäst skyddar individers rätt att slippa förtryck istället?

Lars Erick har också skrivit om ämnet.