Om vi vill stoppa mobbning bland barn ska vi börja ändra attityder oss vuxna emellan.

Posted on augusti 16, 2011

2


Svenska Dagbladet har undersökt de anmälningar som gjorts till BEO (Barn och Elevombudet). I 44 utav 66 anmälningar så lägger skolorna skulkden på eleverna som BLIR mobbad. SvD har idag skrivit om, Elizabeth, som blivit mobbad. Hennes skola där hon gick när hon blev mobbad sa såhär: ”Hennes sätt gör att hon blir slagen” 

Hur ska man komma åt mobbingen?

Det pratas mycket om mobbning men år ut och år in kommer nya rapporter om att mobbning förekommer.

Det finns mobbningsfria skolor, sägs det… Men varje mobbningsfri skola jag sett har varit en skola som blundat för problemen och där det funnits mängder av mobbning. På en genomsnittlig skolgård haglar invektiven mellan barnen, vare sig de mobbas eller inte, de kallar varandra kuk, hora, fitta, cp och bög. Vuxna kanske förhindrar fysisk misshandel mer men psykisk mobbning sker överallt och få vuxna ingriper.

Och ofta får de mobbade barnen skulden.

Men… kanske börjar vi i fel ände? Varför börjar vi med barnen? Barnen gör ju ändå bara som vi vuxna gör.

Bland vuxna finns det mycket mobbning. Många går till arbetet med en klump i magen i Sverige. De mobbas psykiskt, de fryses ut eller hamnar bara utanför. Och det är alltid per definition den mobbade som det är fel på, den som är utanför som det är fel på…

Och dessutom har vi det bizarra fenomen bland oss människor som heter auktoriteter, folk med makt, folk med rätt kontakter. I den eviga strävan att bli ”en av de” med makt, pengar eller karriär, eller att umgås i deras kretsar kan människor vara beredda att göra ganska galna saker.

Hur fungerar det politiska livet? Hur fungerar föreningslivet? Alltför ofta samma strävan efter att umgås med ”rätt folk”…

Och en strävan att göra det de ”rätta” folken gör till det ”normala”…

Och därmed blir det annorlunda ett hot. Att vara annorlunda är inte normalt. De annorlunda är inte de normala!

Det finns organisationer och företag som kan skapa kulturer där det annorlunda blir en merit, där det onormala anses ok, men de är inte så jättemånga.

Våra barn ser även hur vi hanterar varandra vid politiska valkampanjer, de ser hur folk med aspergers och andra diagnoser antas vara korkade, hur fördomar om hbt-folk, transpersoner, muslimer och andra sprider sig. De ser hur vi går omvägar för att undvika ”samhällets utstötta”… Att mobba ut det annorlunda, att isolera det annorlunda, att tala bakom ryggen om det annorlunda anses ok. Skvaller anses ok. Att frysa ut ”onormala” i kvarteret anses ok. Att kalla varandra fula ord och köra dubbelspel anses ok.

Försöken att föra en öppen och ärlig dialog, att samtala, med de ”annorlunda” är fortfarande få bland oss vuxna. Hur kan vi då förvänta oss att barn ska klara av detta då?

Tacka fan för att det finns mobbning bland barn då!

I ett Sverige där man kan viska bakom ryggen på kvinnor med ”slöja,  där man inte pratar med sina grannar i samma hus, där skvaller och rykten sprids, kan man aldrig utrota mobbningen bland barn!

Ett Sverige utan byskvaller eller politiskt rövslickeri, är det möjligt, kan man fråga. Jag kanske rent av anses som galen att jag ens tänker den tanken. men ärligt talat spelar inte jag med i spelreglerna längre. Om valet står mellan att spela med vita eller svarta schackpjäser kan man också välja det tredje alternativet: att välta schackspelet överända och säga att man vägrar spela med!

Nej! Vi ska inte börja lösa mobbningproblemen bland barnen. Vi börjar bland oss vuxna!

Andra inlägg: Anna Troberg, Ung o dum, Dennis