Att politisk radikalisering kan komma på gräsrotsnivå är inget obekant, däremot är politisk alienering det.
Motiveringen av förslaget som integrationsfrämjande var lika tendentiös som ogenomtänkt, och på grund av det har man från LUF:s sida gått vidare – från att det hjälper dem att bli en del av samhället – till att det hjälper oss att selektera bland dem vi kan dela vår nationella stolthet med.
Fokus ligger numera på att man vill som man kallar det uppvärdera medborgarskapet och främja sammanhållning. Problemet att det är fortsatt tendentiöst och ogenomtänkt.
Diskussionens kärna tordes vara: vad är det för medborgarskapsrelaterade problem som vi i testlösa Sverige har och som länder med tester inte har? Vari finns de unika vinsterna som motiverar verksamheten och kostnaderna både för de som ansöker och de som ska ta hand om den nya apparaturen?
De skillnader som finns mellan en individ med PUT och en svensk medborgare är marginella sett ur en medborgares ögon. Man kan överleva som fullvärdig, produktiv och framgångsrik svensk medborgare utan att ha röstat i riksdagen eller utbildat sig till ett av de säkerhetskrävande yrkena. Likaså kan man vara välintegrerad, till och med assimilerad, utan att man har ett statligt dokument om bekräftar det.
Något som vi däremot tar för givet, och som kan få sig ett litet hopp i kristider, är den säkerhet och trygghet som vårt medborgarskap innebär. Vikten av denna juridiska ryggrad kan man fråga om hos t ex flyktingar från länder där medborgarskapet blivit en infekterad förbannelse av långvariga politiska anledningar. Har en individ PUT i Sverige så har denne principiellt samma skyldigheter som alla andra. Däremot villkoras rättigheterna. I realiteten kan det summeras till trygghets- och säkerhetsaspekten.
Värt att notera är att alla, oavsett medborgarskap eller inte, har lika krav på sig att utifrån individuella mått finansiera och upprätthålla rättigheterna. Kravet på tester kommer inte ändra något i individens ursprungliga status, är ett motargument från dess förespråkare. Om så är fallet så går det förbi mig att det skulle ha praktisk tanke och funktion. Argumentet att det skapar ”sammanhållning” kommer in då som räddaren i nöden och då kan man fråga hur man har tänkt när politiken sammanfattas i ”svensk i praktiken men inte i teorin”? Denna faktor, som var transparent i folkpartiets dåvarande och LUF:s nuvarande argumentation, är den första biten som sänker förslagets trovärdighet – det är inte riksdagsrösträtten/polisutbildning som de vill förhandla om utan det är människors grundläggande behov av trygghet och säkerhet som används som valuta.
Är det då en mänsklig rättighet att få bli svensk medborgare när det enda man behöver göra är ett test på att man socialt och juridiskt begripit sig på samhället? Svaret är – den som argumenterar för det få se sig om hur det kommer sig att man inte ställer samma krav på PUT. Förutom att jag (och jag tror inte att jag är den ende som) har förväntningar på att folkliberaler inte betraktar invandrare som enbart producenter/industriellt foder så tillkommer praktiska hinder.
Talet om ”sammanhållning” visar för mig att det mångfacetterade testet utgör en spärr av maktdemonstration och en utvärdering av rättslig svenskduglighet som saknar övrig praktisk betydelse. Personernas kunskaper testas vid en tidpunkt. Om man godkänns och fyller övriga krav för medborgarskap kan man ansöka om det.
Prov och tester har individuella och långsiktiga syften i form av praktiska tillämpningar och uppföljningar. Vad är den praktiska meningen med att testa enskilda juridiska och regelmässiga frågor utan att det har konsekventiell uppföljning? Att demonstrera sina kunskaper, som man studerat inför, är inget garanti för att dessa upprätthålls. För att konceptet testande skall vara rättfärdigat fordras det kontroller/revisioner och vid problem kan korrigeringar och repressalier bli aktuella.
Den långsiktiga relevansen räddas kanske endast av en baktanke att värdigheten av medborgarskapet kontrolleras med jämna mellanrum.
Med tanke på testens innehåll kan det rimligtvis inte bara handla om att kan det utan att man följer det. Hur bejakare av testet tänker jonglera med detta kan bara de besvara, för valet står mellan inkonsekvens och livslång projekt för folk att försäkra och uppdatera sin svenskduglighet.
Tankekedjans orimlighet smittar av sig även på nuvarande system där man väntar i ett antal år innan man får ansöka om medborgarskap. Tanken med denna period är vanligtvis stadgande och acklimatisering – personerna hinner ta plats, finna sin gång och volym samt aktivera sig i samhällsfunktionen på det individuella sätt man kan. Inte minst finns det en faktor gällande styrkandet av det civila samhället kontra brottslighet. Personen ska demonstrera ”god karaktär” och faktorn är en internationell och historisk sådan. Att medborgarskapet görs till fråga att studera inför undergräver vikten och behovet av expektansperiod. Dålig karaktär kan man ha även om man fötts med medborgskapet i handen och tester har inte kunnat bevisa eller garantera säkrande effekter utöver det system vi redan har idag. Om testet däremot är tänkt som ersättning och inte en adderad faktor till vårt system så är LUF ute på krossat is mitt i sjön.
I slutändan går försvaret av LUF:s testförslag i rundgång och äter sina argument bakifrån och upp. Att det inte är ett mänskligt krav är inget argument som motiverar orimliga felslut som att det skulle hindra riskfaktorer från att dra nytta av det svenska medborgarskapet privilegier. Om något så lär detta systems exkluderande effekt slå på dem som den svenska humana invandringspolitiken värnat allra mest om – de som faktiskt behöver vår tid, hjälp och omsorg. Här någonstans förlorar LUF:s skeva syn på rättslig svenskduglighet och behovet av etnisk maktdemonstration sitt värde. Att det är framtidens liberaler som står bakom idén är lika bisarr som själva idén. Om centern ses som det mest karaktärslösa partiet så är folkpartiet (och tillhörande ungdomsförbund) nog det mest ideologiskt förvirrade. När inte ens Bengt Westerberg vill vara Bengt Westerberg längre så säger det mig att Westerbergs FP är borta inom skådlig framtid. Det är bara så synd att liberalismen aldrig lyckas få fortfäste igen.
Absolute Banana –
Demokrati 
Pingback: Det här med medborgarskap | Andreas Froby (FP) – Liberal aktivist & framtidens politiker -