Varför marknaden trots allt oftast vet bäst!

Posted on april 21, 2011

1


Jag fick en fråga om vad jag menar med att jag varit ekonomiskt konservativ, men ändrat mig. ”Hur resonerar någon som varit konservativ men som blivit liberal”, var frågan. Jo, jag har varit för statliga långtgående statliga regleringar av ekonomin och protektionism, men jag har ändrat min uppfattning. Jag ska förklara på ett lite enklare sätt hur jag tänker nuförtiden.

Det betyder inte att jag gått och blivit naiv och tror att marknaden är ett perfekt system. Marknaden är inte perfekt.

Perfekta system finns inte. Företag är liksom stater skapade av människor och eftersom ingen människa är perfekt är inget företag det. Företagare ungefär samma misstag saker som politiker. De tänker kortsiktigt, de kan blir byråkratiska, kan stagnera, kan köra över människor i jakten på vinster, de kan tänka kortsiktigt och glömma långsiktiga mål, etc.

Det är inget konstigt med det.

Men skillnaden är att staten är EN medan marknaden består av MÅNGA aktörer. Om man har en marknad med flera aktörer ökar chansen att en eller flera av dessa inte tänker kortsiktigt, eller stagnerat. Därför är det lättare att få fram nya idéer i en marknad än i en stat. Flera konkurrerande system som inte är perfekta kan fungera bättre än ett ensamt som inte är perfekt.

Och detta gäller även för att skapa bra förhållanden för arbetarna i företaget. Gamle Henry Ford hade rätt som blev världens rikaste man genom att betala de högsta lönerna och producera den billigaste bilen. Hans princip var enkel: ”Det är klart att jag måste betala HÖGA löner till de som arbetar i mina fabriker så de kan köpa bilarna jag säljer”…

Frihet och statlig kontroll.

Ytterst är detta med ekonomi en fråga om frihet för mig.

Men jag har den bakgrund jag har, så jag vet att frågan inte är svart eller vit. Protektionism och statliga regleringar är ett system som fungerar, det är inte det som är problemet med det. Poängen är att det finns BÄTTRE ystem.

Protektionistiska system med statliga regleringar som tullar, kreditregleringar, etc fungerar. Tvivlare kan studera alla I-länder från 1945-1970, eller Japan och Sydkorea. Då hade vi regleringsekonomier och det funkade. Det producerades oerhörda mängder saker och skapades välstånd.

Vill man studera regleringar kan man även studera krigstidsekonomier, som USA under andra världskriget. Ett komplicerat system av keditregleringar gjorde att amerikanarna kunde mobilisera oerhörda resurser.

Men det är just hur regleringar funkar under krig som visar problemet med regleringarna. De är frihetsinskränkande. De upphäver konkurrensen mellan folk med olika idéer och centraliserar stora delar av produktionsprocesserna utifrån ETT mål och EN idé. Detta kan vara bra under korta tider. Är det krig kan man behöva producera en hel del inom det egna landet som man annars kan köpa på världsmarknaden. Då behövs regleringar. Men det är rent destruktivt under långa tider.

Vill man se ett konkret exempel på de negativa effekterna av regleringarna kan man se på miljonprogrammet för att bygga bostäder på 60-talet. Alla är rörande överrens att husen är av usel kvalitet och inte kommer att hålla länge. Dessutom var de standardiserat fula och miljöerna kring husen steril. Miljonprogrammet uppmuntrade inte till skönhet och olikheter: kort sagt frihet.

Man kan även studera de problem länder haft med att göra sin krigsindustri civil. Man kan inte tillverka traktorer efter samma tänkande som man tillverkade stridsvagnar.

Det är ingen slump, anser jag, att den stora datarevolutionen kom efter att ekonomierna började avregleras på 1970-talet. Med regleringar kunde man skapa datorer för att ta människan till månen, men för att skapa system för att behandla text och sprida text krävdes det något annat: en marknad, konkurrens mellan idéer och företag, där vissa idéer och företag dukade under medan andra visade sig mer livskraftiga.

Världen skulle inte gå under med statliga regleringar men på sikt skulle mindre välstånd skapas än genom frihet.

Det är intressant att studera Sydkoreas och Japans ekonomier efter kriget. De hade ett mycket centraliserat system till en början, med benhårda regleringar, men redan från början ingick det i Japans och Sydkoreas planering att regleringarna skulle avvecklas gradvis och tas bort. Japanska MITI (som stod för den statliga planeringen) såg tre faser i ekonomins utveckling. Först skulle Japan KOPIERA I-länderna, under den fasen skulle Japan ha ett strikt reglerat finanssystem med fria företag men en reglerad ekonomi. Den andra fasen var när japanerna skulle producera själv, då skulle ekonomin avregleras. Den tredje fasen är den Japan är inne i nu, då landet ska bli en vetenskaplig stormakt, och klara sig utan större regleringar. I stort är det så Japans utveckling sen andra världskriget ser ut.

Om man ska tro regleringsivrare skulle världen bli fattigare ju mer avreglerad en ekonomi är. Men en massa välstånd har skapats efter 70-talet då avregleringarna globalt sett kom igång, och många länder har kommit ur fattigdomen.

Vad är då statens roll?

Hur ser jag då på statens roll?

Jag vet att även marknaden är ett system som människor skapat, och marknaden är inte perfekt. Det finns företagare som gärna går över lik för att vinna kortsiktiga fördelar. ”Rövarkapitalister” kallar vänstern dem ibland. Jag håller med om den beskrivningen.

Poängen är att långsiktigt fungerar inte en sån strategi för ett företag, men kortsiktigt kan sådana ”rövarkapitalister” ställa till med en hel del. Inte bara inom det egna företaget utan även inom en hel bransch (eftersom folk måste konkurrera med rövarna). Vill det sig riktigt illa, kan sånt pågå under lång tid, som man t.ex. kan se inom den avreglerade personlig assistansbranschen idag.

Det är inte konstigt att så sker. Marknaden som sagt inte perfekt. Därför behövs grundläggande skydd för människor, som jag ser det. Detta skydd behöver en stark aktör som försöker garantera dessa skydd så gott det går, alltså staten.

Inte många skydd behövs, eller stora skydd. Jag talar om hur arbetsmarknaden ska se ut (arbetarskydd och rätt till semester t.ex), grundläggande trygghet (medborgarlön, rätt till hjälpmedel och sånt för funkisar etc, skydd för bankkunder (insättningsgaranti t.ex) och ett grundläggande skyddsnät som garanterar sjukvård, sjukförsäkringar, etc, till och med för de som är i tillfälig ekonomisk knipa.

Dessutom anser jag att staten måste garantera att det finns äldrevård, sjukvård och liknande till alla. Om det bara finns ett sjukhus i Blekinge (t.ex) FÅR INTE det sjukhuset kollapsa. Det betyder inte att de måste äga och driva sjukhuset, det gör det privata bättre. Staten ska inte heller styra, utan bara garantera att det finns i sista hand (och att det inte missköts grovt, givetvis).

Staten behöver inte hålla på med en enda reglering och kan mycket väl privatisera det mesta. Men OM något skulle ske ska staten gripa in och dessutom finnas där som en instans som individer kan överklaga till OM något gått fel.

Sådana grundläggande skydd kan inte bli perfekta heller men behövs i det enda som är riktigt befogat, dvs i att skydda människors grundläggande friheter.

Staten och det privata

Staten måste hålla sig ifrån marknaden av den enkla anledningen att staten har en förbaskat massa makt. Det staten, eller statliga bolag, gör påverkar resten av marknaden i kraft av den TYNGD staten har i ett land. Att staten ska äga en massa är helt snurrigt anser jag. Och det snedvrider konkurrensen och hämmar idéskapandet.

Det är mycket bättre att låta olika aktörer verka i frihet så företag skapas och nya idéer kan växa fram.

Om staten blandar sig in i marknaden hämmas denna process. Staten kanske får för sig att stödja en del av marknaden mot andra delar. Som när staten pumpade in pengar för att rädda de svenska stålverk och varven på 70-talet, som inte var konkurrenskraftiga längre. Det var förrödande.

Staten behövs, anser jag, men ska hålla sig vid sidan om marknaden och i praktiken bara gripa in för att så långt som möjligt försöka skydda människors vars friheter och rättigheter hotas (inget system är som sagt perfekt, inte ens de bästa och mest kreativa fria marknaderna). 

Inte en nattväktarstat, men näst intill…

My 5 cents…

Posted in: ekonomi, liberalism